Självhat/cirkelgång

Japps.
Nog är det detta som är problemet alltid.
När jag råkar snubbla in på en sida med naket, då sätter det igång.
Självhatet. Att jag inte är värd bättre än att förnedra mig själv genom att fullfölja det till sitt slut.
För jag vill verkligen inte. Jag vill få ett stopp på det, vill kunna gå därifrån och släppa det.
Men det är försent.
Hatet biter sig fast och vägrar släppa taget.
Jag reser mig upp, försöker städa, går runt rastlöst i rummet, försöker gå och hämta tvätt, men det ligger ändå kvar där som en mörk massa.
Kanske hjälper det att skriva av sig.
Kanske hjälper det att ropa på hjälp.
Kanske.
Men vill jag?
Vill jag egentligen bli av med det?
Ja! Det vill jag.
Men ändå inte.
"När det ändå är försent, varför anstränga sig..." ekar det i mitt huvud, om och om igen...
Och det är såå svårt att stå emot.
Och står jag inte emot, då sitter jag där.
Och har halkat ner ett snäpp längre ner i Mörkret igen.
Och får börja om med att försöka ta mig upp på nytt.
Tills nästa gång.

Kanske lyckas jag denna gång.
(Vore kul om det lyckades någon gång.)
Det är ju ändå fasta.

Friend zone.

Det är skönt att ha vänner.
Som man får tycka om obehindrat.
Utan att de flyr.

1099511627776π

http://www.kartoen.be/cartoons/happysad
Får ta upp det med henne sen.
Blir nog bra.
På det hela taget gör det nog inte så mycket.
Hoppas jag.

Känslor.

Kuken.
Hm.
Att inte känslor och intellekt kan samklinga.
Det vore så enkelt.
Men jag skall nog ha trevligt.
Tids nog är det nog min tur.
Kanske.
Jag vill ha allt.
Jag kan inte få det.
När skall jag lära mig...
Nu skall jag försöka öva inför morgondagens konsert, och inte lyssna på dödsmetall.

Acklimatisering

Jag är nog rädd för att få ett jobb.
Att bli beroende av att ha jobbet, att stagnera i en roll och aldrig få göra det Gud har tänkt för mitt liv. Vad det nu är.
Nu verkar känslorna ha lagt sig. Skall bli skönt att lära sig vilka känslor som egentligen betyder vad... (Själavårdare är bra...)

Våga allt?

"Du måste våga allt, för att nånsin kunna vinna! Måste våga allt; det är enda vägen ut..."
Nu har jag av två skäl, ja tre, inte kunnat göra någon matte än...
Fast nu verkar det ha gått över... Kanske bara var mat som saknades... Mat, och tid...
Iaf fick mina känslor för sig att det inte bara var så att jag mycket hellre ville umgås med någon än att räkna matte, eller med någon tjej i allmänhet istället för att räkna matte, utan just med... Hm, jag tror de kommit över det nu. Hoppas det. Det är nog inte lätt för dem att ta det lugnt när de ser att det finns någon som inte stöts bort fastän de är som de är. Förhoppningsvis blir det inget problem även med dessa potentiella känloöverspel.
Man skall inte tänka så mycket.
Så nu räknar jag matte.
Japp.