La vivo.

S-ino C foriris hieraŭ. Ŝia kunesteĉo mankas al mi!
Mi rememoris multe simple por ke mi kunestis kune kun ŝi.
Do, mi volis skribi multe tie pri mia nuna vivo, kaj kiel mi pensas ke mi bone ekvivu, sed por mia komputilludad, mi nun tro lacas.
Morgaŭ, espere.
(Mi ne forgesu la sento de (eko de) bona/vera vivo!)
(Mi ankaŭ volis diri io pri ke mi nun, malgraŭ ke mi faras la samajn stultaĉojn kiam antaŭ KEF, mi nun, post la vizito de C, pensas ke mi scias kio mi vere volas, kaj ke mi nun eble havu sufiĉe mensforto kaj espereco por ke mi eblas eku bonfari. Sed nun mi pensas ke mi sufiĉe lacas, por ke ne eblu eĉ revidi la lastan frazon antaŭ mia dormo. Do, bonan nokton.)

Hm. Översättning, eller liknande, kommer nog imorgon, kanske.

Sinjorino C

Tio estis tre agrabla tago. Mi ekvekis je la 15:a horon, kaj eksidadis kutime ĉe la komputilo, kaj jen! retpoŝtmesaĝo! Mia amikino de KEF estis enironta en Gotenburgo vespere! Ŝi venis al mia hejmo proksime je la 20:an horon, kaj mi ĝis nun ĝuis bonan nestultan paroladon kaj agrablan kunecon. Nun ŝi dormas en alia ĉambro, kaj ankaŭ mi devas dormi post duŝeto. Eble mi sukcesas malgraŭ mia tedrinkadon... :)

Det här har varit en fin dag. Jag vaknade runt 15, och satte mig i vanlig ordning vid datorn, och fick till min gljäde se ett e-postmeddelande från min väninna från KEF, som var på väg till Göteborg och frågade om hon kunde få hälsa på. Så nu har jag haft en trevlig kväll från klockan 20 då hon anlände, med trevligt sällskap och meningsfulla samtal. Nu sover hon ute i stora rummeţ och jag skall också sova när jag har duschat lite... :)

Pri la KEF:on

Mi nun sidas en la sofo de mia gepatroj kaj aŭskultas la kantoj de "kapriol'", kioj mi audis en la Kultura Esperanta Festivalo lastsemajne en Danio.
La festivalo tre plaĉis al mi!
Mi ekkonis kaj rekonis geamikojn, kaj estis vere ĝoja kune kun iu de ilin.
(Nun mi volis skribi multe pri la okazojn en KEF, sed bedaŭrinde, mi tro multe lacas. Do, alia foje...)

Nu sitter jag här i soffan hemma hos mina föräldrar och lyssnar på skivan jag köpte med "Kapriol'", som jag lyssnade på på esperantofestivalen.
Hm. Nä. För trött. Ni får veta mer sen, tror jag. :)

Kaj nun: en esperanto!

Do, ĉar mi ĵus estis en KEF, mi nun denove volas "blogi" dulingve, kaj esperante, kaj svedie.
Mi pensas ke eble tiel mi plibonigas mian esperantoparolfluenton...

Jo, jag har just varit på esperantoläger (KEF, "Esperantokulturfestivalen") i Danmark, och tänker nu, om jag orkar, börja blogga tvåspråkigt. Förhoppningsvis lyckas jag bli bättre på esperanto på det viset...

Tom.

Var på Gudstjänst i Furulundskyrkan precis.
Kände mig tom när jag gick ut i skogen brevid efteråt.
Berodde det på att jag var på ett ställe där jag ofta känt mig tom förut?
Berodde det på att de inte hade nattvard?
Berodde det på att jag inte har varit på Bjärka på länge nu?
Framtiden får väl utvisa...
Jag plockade iaf blåbär i skogen jag gick i efter kyrkan.
Det var en härlig skog.
Full med blåbärsris och solsken och träd.
Inte som den i Kållered.
Jag gick ut och gick i den i onsdags.
Den hade inte alls lika fina träd som på Bjärka. Och så var den full av saknad.
Vad är det jag saknar? Miljöer? Personer? Liturgi?
Skall se om jag kan hitta någon veckomässa att gå till nu i veckan, och se om det ger något.
Jag tänker inte bli invärtes tom och desperat efter kärlek igen. Inte om jag kan låta bli.
Det har varit skönt att ha ett år då jag har sluppit, eller kanske rättare sagt dragits ur det.

Skola

Jag vet inte hur man böjer "skola" i dåtid.
Mycket enerverande.
Har sökt runt på nätet i över en timme nu.
Jag önskar att jag skulle... Hmm... "Skulle" ... "Vi skullo"? Men i singularis?
Och finns det någon användning för det över huvud taget, eller är "skulle" den enda formen som är vettig?

Trevligt.

Igår träffade jag en vän.
Det var trevligt.

Nu verkar jag ha vänt på dygnet igen.
Men jag har bara fastnat i tv-serier den här gången.
Trevligt.
Skall bli skönt att sova nu...

Utlänning.

Igår fick jag hjälpa en gammal man.
Han kom fram till mig och undrade om jag kunde ringa ett nummer för honom och säga något (kunde inte uppfatta vad) till hans släkting (som jag inte uppfattade riktigt vilken det rörde sig om).
Jag tittade på numret jag skulle slå, som började med ٠٣١٨٩٩, bad honom läsa siffrorna högt, och gav honom sen mobilen.
Av samtalet hörde jag följande: <utländska><utländska><utländska>min kompis*titta på mig*<utländska>.
Mitt samtal innebar tydligen att hans släkting nu visste var han befann sig och skulle komma och hämta honom.
Fick "tack! Ett tusen tack!" innan jag gick in i affären vi möttes utanför. Fick mig på riktigt gott humör.

Haunted.

Fick mig just en käftsmäll av det som varit.
Tydligen är jag inte redo att läsa om att jag inte blev en av dem som kontakten hölls med, att jag aldrig fick riktigt vara med, riktigt komma in så långt som jag ville...
Visst, det har bara gått några dagar, och visst, livet ligger framför mig, men det gör ändå ont att återigen lamslås av mindervärdeskänslor, utanförskap och jämförelser. Att inte jag fick bli så omtyckt som jag tyckte om. Har verkligen kämpat, kommit långt fram osv, men ändå. Det räckte inte, var inte ens ett kriterium ...

Såren kanske helt enkelt bara behöver läkas en del för att jag skall klara av det. Men just nu känns det mesta rätt meningslöst.

I övrigt har jag städat mitt kök, och nu börjat städa mitt rum.
Insåg att jag faktiskt inte ville fastna i tv-serier, och att jag faktiskt ville städa mitt rum för att det beredde mig glädje.
Det känns väldigt skönt att kunna så smått börja tycka om sig själv.

Kanske skall in till stan och bli bjuden på mat idag. Visst innebär det att göra avkall på tiden med mig själv och min städning, men som synes ovan kanske det kan vara så att jag ändå behöver umgås med folk lite. Kanske.

Viljan

Hm.
Jag vill faktiskt inte titta på mer film nu.
Jag vill inte fastna i de gamla beroendena.
Tänker att "stargate atlantis" vore kul att se på lite, men sen så upptäcker jag att "nä, det vore det inte alls det. Mycket roligare vore att städa mitt rum."
Kommer jag kunne bejaka denna förändring av mig? (Eller om man så vill: denna insikt om vem jag är.)

Val

Det finns så mycket jag vill göra!
Har insett att jag kanske vill lära mig python när jag ändå håller på...
Och leva!
Och städa rummet fint.
Och lära mig en bra människosyn.
Och finna glädje i allt Gud fostrar mig genom...
Nu har jag hur som helst beställt ett nytt nätagg till min stationära dator, vars nätagg har kraftigt glapp. Fick igång den efter en halv dags pillande, och jag vågar inte titta på sladden av rädsla för att den skall åka ur det Perfekta Läget Där Datorn Får Ström...
Imorgon skall jag åka in till Hammarkullen och besöka en kyrka jag aldrig har varit hos, fira nattvard och besöka en gammal vän från Hjälmaredstiden, och kanske äta mat hemma hos några jagknappt känner, men som spontaninbjöd mig till mat nångång (har skickat dem ett sms...)
Livet är spännande när man försöker leva det...

Återfall.

Nu har jag suttit fast här sen runt 23:30, och innan dess från 19 till 22:30...
Det var inte så här jag hade planerat dagen.
Får ta och göra något åt saken imorgon, på nåt sätt.
Planen är att städa iordning i mitt rum, och allmänt ta hand om mig.
Nu skall jag iaf sova.
Så det så.
Skönt iaf, det här att man kan titta sig i spegeln och se att man faktiskt inte är samma människa som förut... Och att jag kan le när jag tänker på framtiden; att saker faktiskt är rätt bra, och på väg att bli bättre (om jag inte sabbar det med att fastna här... (om det nu går))

Det dåliga med datorer.

Nu har jag fastnat här och slösat bort några timmar vid två tillfällen idag.
Risken med att ha en dator är att man glömmer ta tid för sig själv. Och det kan vara väldigt skadligt.
Nu skall jag ta och leta igenom hela familjens samlade nyckelförråd och se om jag kan hitta nyckeln som passar till cykeln jag tror är min. (Ja, detta kan ta lång tid om jag har lite otur...)

clisp

Nu har jag tid att börja lära mig vidare, i den mån jag nu över huvud taget skall sitta vid datorn.
Skall ta å fråga den som håller i cl-fuse om det kan tänkas komma något jag kan leka med snart… Har kommit på att lisp nog vore det optimala språket att skriva en fuse-modul i...

</bjärka>

Nu har den här fasen i livet tagit slut.
Nu har jag åkt hem från Bjärka.
Det kändes skönt när jag åkte, typ som att det var rätt; att det var tid nu.
Ungefär som det kändes att åka dit och vara där …
Jag har lärt mig otroligt mycket under det här året. Börjat tala inifrån, av egna erfarenheter, istället för att repetera saker jag lärt mig i en bok Börjat lära mig att älska och skydda mig själv, och att fått känna hur det är att inte känna sig som ett evigt tomrum. Börjat leva på riktigt, eller åtminstone fått en riktning att gå för att kunna ta mig dit … Det var nog faktiskt bara två saker som jag inte hann med på Bjärka som jag skulle ha velat. Och det gör faktiskt ingenting.
Jag har så mycket gott med mig så jag inte vet var jag skall börja …
Jag tror faktiskt jag låter bli, och låter det sjunka in.
Allting fick ett bra avslut; jag hann med det mesta under sista veckan som jag inte gjort förut, inklusive hitta dendär stigen på det där promenadstråket som jag så länge letat efter, hitta den Dolda Gläntan som skulle vara så fin, knyta mitt eget raband så jag fick ett sånt med mig, betala det jag inte hunnit än …
jag har fått ett bra perspektiv på tillvaron, tror jag.
Och jag har insett vikten av att starta morgonen med bön.
Detta är viktigt:
Att ta hand om sig själv; att älska sig själv, och visa i handling och ord för sig själv att man menar det.
Att se andra som man ser sig själv; att se andra som människor som har ett lika stort värde som man har själv. Detta tror jag är utgångspunkten för att kunna ha sunda relationer. Kräver dock en massa övning för mig...
Att be Gud om kraft, hjälp och stöd så ofta det bara går; den här sista veckan har jag, efter att ha bett, kunnat släppa, inse eller hantera saker jag annars garanterat bara skulle gå i baklås över.
Att alltid vara sann mot sig själv, sina känslor och vad man egentligen vill; Att inte trampa på sig själv för andras skull, så att man blir rädd för sig själv och inte längre klarar av att möta andra.

Så. Välkommen hem, Joel.
Nu har du ett helt liv att börja utforska …

Stress.

Tydligen far jag illa utav att ge efter för trycket att förklara mig ibland.
Jag tänker inte förklara hur.

Vi ≡ de

I vissa kristna kretsar verkar man dela upp folk som såhär: "Det finns kristna, som har rätt, och icke ännu kristna, som skall kristnas."
Här på Bjärka har jag lärt mig en ny indelning: "Det finns människor som Gud har skapat, och som har oändligt värde av just denna anledning."
Till denna indelning följer sedan följande påstående: "Att inte på riktigt och ärligt vända sig till Gud gör att man missar sitt värde och vem man verkligen är."

Den 18:e

Den 18:e åker jag härifrån. Och skall inte stanna till hösten.
Det känns verkligen som att jag skulle vilja vara kvar här.
Eller åtminstone att jag inte vet någon bättre plats att vara på.
Men dessvärre är det nödvändigt att, åtminstone för en tid, inte återvända hit.
Men jag vill!
Kommer mitt liv fortsätta efter detta, och i så fall hur?
Har lärt mig grymt mycket, men kommer det att bestå?
Kommer sakna... Mycket...

300!

Jaha, se där! Inlägg nummer 300!
Idag har jag haft en mycket trevlig dag.
Jag har faktiskt kunnat släppa saker som inte gick bra, när sådana inträffat; kunnat stå emot impulserna att rätta till saker i efterhand och kunnat låta saker vara som de är, lite. Inte krävt saker jag inte haft rätt till.
Och jag har fått en massa gott.
Fått ligga ute på studsmattan och ha det jättetrevligt. Fått samtala om saker jag trodde var omöjliga, på ett sätt jag inte trodde skulle gå. Fått ge en kram där jag inte brukar få.
Det här med att ge upp och dö bort ifrån saker är helt klart värt det. Fast väldigt smärtsamt.
Mina axlar värker av anspänning och är stenhårda.
Men det är klart värt det.
Jag har både fått ta emot och ge mer idag än vad jag normalt brukar få. Och jag har fått känna att den relation som krånglat under hela året, att den kanske kan bli bra. Eller nåt ditåt. Om jag bara lär mig släppa. Och ta emot.
Det kommer inte bli lätt, men som med allt annat (åtminstone här) så kommer jag utvecklas en hel massa av det, och det kommer verka till godo på så många sätt.
Mitt på dagen åkte bibelskoleklassen iväg härifrån. Avslutning. Så nu har jag inte dem att umgås med längre.
En massa folk som jag inte längre har lyxen att få stödja och få umgås med och få hjälp utav och musicera med och ha allmänt trevligt med...
Dessutom har jag förlorat den "sociala buffert" jag kunnat gå till när saker gått snett.
Så jag kommer verkligen, verkligen behöva lära mig släppa det jag måste. Och ta emot det jag får.
Och hitintills har det gått ganska bra.
Det går till såhär:
Man går till bön, vänder sig till Gud och ber "GUD, HJÄLP MIG SLÄPPA! (Och hjälp mig ta emot det jag får...)" en massa.
Sen går man ut och försöker leva, och klara sig fram till nästa bön.
Och. Det. Går.
Oftast.
Onsdag till fredag var de första dagarna jag kunnat vara här utan att känna mig uppbunden i nån trasig relation. Så skönt!
I övrigt har det varit en massa sol och allmän trevnad idag. (Fortfarande känner jag inte av pollen om jag tar allergitablett!! \o/) Och på något sätt verkar det som att jag faktiskt rent naturligt just nu mer kommer ihåg det positiva än det negativa idag. Och det är ju definitivt en förändring, förvandling och förbättring...
Dagen har varit stundtals jobbig och riktigt "kämpesam" (när man umgås med norrmän en massa så hittar man på nya ord... ;) (Var ett riktigt trevligt gäng på fyra norrmän här i helgen. Vi satt och snackade vid en massa tillfällen. (Vid ett tillfälle snackade vi lite allmänt om funktionsstörningar. Var grymt skönt att känna sig normal ett tag, trots att jag "antagligen" har någonslags diagnos av något slag. Insåg även då hur mycket det tydligen påverkar min självbild negativt att jag inte "är som alla andra" vad gäller sånt.)))
Igår var det ömsom regn och ömsom sol, vilket jag tycker är ett helt otroligt trevligt väder. Lagom varmt, inga för mig kännbara pollen... Satt med några bibelskolevänner och tittade på när några spelade fotboll en bit bort...
Nä, det kanske får räcka såhär med ord... Mår hur som helst väldigt bra, trots ringa sömn (eller kanske just därför?) och har tydligen kommit lite, lite längre fram i den pusselbit som kallas "dö bort ifrån allt". Eller så.
Just nu är livet njutbart, om än svårt.
Kontraster, skönhet, njutbarhet, upplösning...
Gonatt.

Friskare...

Så, nu har jag slutat vara bitter osv.
Kan typ stå upp, och yra runt lite innan jag behöver sitta ner igen.
Klarade av att stå och duscha i kanske en timme eller nåt sånt. Så nu ligger jag ner och är helt omtöcknad av utmattning efter duschansträngningen.
Hm. Kanske mest var det...
Funderar på vad som skall bli av dagen; hur man söker Guds ledning osv.

Sjuk.

I förrgår natt kräktes jag hela natten.
Igår hade jag 108 i puls, sen 100 efter ett halvt dygn. Orkade inte göra så mycket mer än att ligga och ha tokhögt blodsocker (så jag inte orkade något annat....) Idag har jag bara 80. Och idag kan jag även äta bättre. Åtminstone lite grann...

Hela natten igår tänkte och drömde jag om hur illa behadlad jag faktiskt har blivit av en viss person på Bjärka. Det är inte chysst att kalla mig vän och behandla mig som om jag vore smutsig, som att det inte vore ok att röra vid mig. Det är inte ok att få mig att känna att det är fult att jag tycker om.
Så nu är jag arg. Nu, när jag har lite distans och inte kan utsättas för den lite för stora distansens outhärdliga plåga kan jag unna mig lyxen att vara förnärmad och besviken. Här, där det inte får konsekvenser.
Sen kanske jag kan se alla de positiva sakerna också. När jag varit stött färdigt.
Skall nog ta å lägga mig lite till.

En sammanfattning av mitt liv på Bjärka-Säby

(Det är iaf så det oftast känns. Sen så får jag ut mycket gott utav det. Men ändå...)

"Vara den du är"

När jag gick ner för några minuter sen för att kolla öppettider för mataffären möttes jag av ett gäng ungdomar. Försökte vara sådär normal och oberörd och hälsa lite sådär ungdomligt. En av dem började sjunga "Du kan vara den du är, bara vara den du är. Utan smärta ..." Kändes skönt.
Förut idag mötte jag någon i hissen upp som sa "måste bara få säga att du har väldigt fint hår ..."

Jag har förövrigt äntligen hittat en personatt prata med som säger vad jag vill.
Jag tror jag skall behålla honom.
Han säger såhär:
"Det finns en väg ut! Jag vet, för jag har varit fast i samma skit som du, och jag blev fri. Ditt liv kan vara så mycket bättre än det är. Du är inte skapt för att tryckas ner av det här."
Nu gäller det bara att han lyckas få mig att förstå att det är sant ...
Att det verkligen kan finnas en väg ut ur pornografin och självfördömelsen. En väg in i Guds värld, in i vandringen med Gud på riktigt!
Ett liv, där det inte hela tiden känns som att jag väntar på att det skall börja...

Och för er som undrar varför jag kollar öppettider på mataffärer, möter personer i hissar och stiftar nya bekantskaper, så är det så att jag nu har bott hos min bror i snart en vecka, för att se hur han har det uppe i Uddevalla, och för att se om det är här jag skall vara nästa år om det inte blir fortsatt Bjärka...

allt.

Imorgon kommer det faktiskt hit någon på besök!
Skall bli trevligt...
I övrigt håller jag på och lär mig common lisp. Hoppas det går. Skulle vara riktigt kul att kunna dels vara duktig på något och dels kunna leka med just lisp, som verkar vara ett kul programmeringsspråk.
Det är svårt att hålla sig ifrån sånt som man tror sig vilja men egentligen inte vill.
Min längtan efter närhet och förtrolighet kommer inte tillfredställas av att fastna i pornografi, hur mycket jag än vill. Ändå är det så svårt att inte lura sig själv.
Jag har någon teori om att det beror på att jag inte känner till något bättre, men jag tror den är ganska falsk.
Kanske snarare är så att det jag söker efter inte är något jag vet hur jag skall finna, så att jag kör på gammal vana?
Nä, känns inte helt rätt det heller...
Hur som helst är det nog bra att börja tänka på vad jag skall ta med mig till min bror på lördag, eftersom jag antagligen kommer ha fullt upp med trevligt besök framtills dess här från och med imorgon kväll.
I övrigt känner jag mig inte orolig inför hösten, även om jag inte har någon aning om vad jag skall göra.
Kanske är det helt enkelt så att det inte är Dags att börja tänka på det än?
Har börjat känna av pollen nu, förövrigt. Näsan har kliat i några timmar nu, och det har varit spännande att prata. Än så länge klarar jag mig utan att knapra piller iaf.

Så... Packa/Sova/Data... Hmm, vilket blir det....

Uppgift.

Livet var på väg neråt förut idag. "Råkade" "vilja" "fastna" på fel nätsidor igår i några timmar. Inte så farligt, men ändå tillräckligt för att minska mitt egenvärde (varför lägger jag mitt egenvärde i sånt?)
Det är bra att ha folk att prata med, även om jag försöker göra det i begränsad utsträckning så jag inte förstärker min dåliga självbild genom att alltid säga att det är dåligt. Sen i lördags har det ju faktiskt varit rätt så bra!
Nu skall jag börja skriva ett common lisp-program som skall låta mig mata in för varje dag trevliga saker som har hänt mig, bra saker jag lärt mig, och bra saker jag gjort.
Det sista är det viktigaste, tror jag, för den delen av inmatningen skall aldrig vara tom.
Idag har jag till exempel duschat, varit ute, tyckt om folk och skrattat.

Knän och helg.

Mina knän verkar ha blivit lite skadade av att springa upp och ner för trapporna under arbetspassen förra veckan.
Bar nämligen böcker upp för tre våningar i slottet sex timmar per dag i fyra dagar.
Svettigt och kul var det, men jag var rätt död i slutet av veckan, och jag sov rätt dåligt.
Så idag har jag tagit ledigt under eftermiddagen!
Grymt skönt.
Gick i säng och pseudosov i en timme förut.
I övrigt har helgen varit riktigt, riktigt skön. Inte haft några svackor som jag inte kommit ur, och jag har fått en hel del mysigt mig tillgodo.
Eller vad sägs om följande:
Sitta ute på gräsmattan i sommarvärme utan att känna av allergi, och med en vän som man nästan aldrig träffar på tu man hand.
Sätta sig brevid någon och få perspektivet ändrat från att "jag stör nog" till "människor tycker om människor. Att se människor med kärlekens ögon och anta att de gör detsamma är en god grundsyn. Om jag stör säger de nog till, men chansen är stor att de blir glada av att se mig."
Få praktisera ovanstående insikt.
Få äta bröllopstårterester med riktigt god marcipan och en blå marcipanros.
Att se att "nej, den här situationen har ingenting i sig som jag egentligen borde vara avundsjuk på, och snart kanske jag kan klara av att inte vara det."
En så skön söndagsafton så jag tog med mig fiolen ut i (den för mig oallergena) naturen och bara spelade av lycka i en halvtimme ...

Nu har jag en halv vecka kvar här innan jag åker och hälsar på min bror i en vecka. Sen kanske jag förhoppningsvis har någon idé om vad jag skall ta mig till till hösten.
(Så, nu har nog fingrarna fått nog med motion för den här gången.)

Kinesis.

Jag har ett nytt tangentbord. Det är bra.
Om jag lär mig skriva bra på det kanske jag slipper få ont i fingrarna.
Kanske att jag kan få koda i framtiden, trots allt?

⸮⸘‼‽

Håller jag på att bli galen, eller håller jag på att bli frisk på riktigt?
Har jag kommit närmare mina känslor, eller orkar jag bara inte mer?
Skrek rätt ut i en kvart igår (för att det gjorde så ont själsligt) tills någon kom och stoppade mig. Idag mår jag i grunden riktigt bra, även om jag nog är lite lättsårad, kanske.
Det pratas om att skaffa experthjälp åt mig. Sjukt jobbigt. Sånadär människor brukar inte hjälpa. Jag har hitintills bara kunnat ta till mig hjälp från människor som jag faktiskt kunnat se som vänner.
Det är ju klart intressant att Guds svar på att jag sätter mig på ett sånt här ställe är att vända ut och in på mig så mycket så att jag kanske behöver experthjälp för att klara av det. så att jag kanske faktiskt kan hjälpas av experthjälp. så att jag kanske kan bli hulpen på riktigt.
På det här stället tvingas jag ständigt bearbeta det som annars ligger latent, och som jag bara hör en svag susning av. Ständigt.
Jag behöver vila.
Jag behöver vila.
Jag behöver vila.

Och kanske att det kan gå.
Jag skall prata ut med någon på lördag om saker. Det kan potentiellt bli helt oändligt bra.
Saker kanske äntligen kan få redas ut lite på riktigt.
Och då slipper jag en del av det som plågar mig här. Hoppas jag.
Sen kanske det kan bli jättebra att faktiskt få fortsätta leva här och få hjälp av en psykolog, eller dylikt. Vem vet.

Lite mer flum.

Kanske är det så att jag inte både kan göra saker och ha ett socialt liv som verkligen betyder något?
Eller är jag ute och cyklar nu?
För om jag skulle ta och lära mig lisp på riktigt så skulle jag behöva att inte hela tiden känna att jag inte gjorde det istället för att umgås med folk. Att jag inte missade något som vore mer (för stunden (och framtiden?)) givande. Och om jag är helt ensam, då finns det, som det är nu, inget som håller mitt mörker tillbaka.
Just nu är jag iaf inkapabel att göra något vettigt. Är för socialt beronende, och vet inte hur jag skall ta mig ur det. För jag kan inte läka mig själv, och det är bara genom att faktiskt läkas på riktigt som jag kan komma ur det här. (Att inte umgås med folk, eller att ständigt umgås med folk, det är bara sätt att få "sjukdomen" att inte visa symptom.) Att inse mig jämställd och älskad. Det är målet.
Men finns det någon väg dit?

life-p (Dagens klagovisa)

Hm.
Verkar som att jag har givit upp.
Skiter i att kämpa mot att vara socialt beroende.
Orkar inte vara socialt beroende.
Vill gå ut.
Orkar inte gå ut ensam.
Orkar inte be folk.
Vill inte gå ut oensam, men jag är rädd för följderna av att gå ut själv och sen inte ha någon att umgås med.
Kuken.
Kanske helt enkelt är för trött.
Men det suger att jag styrs utav rädsla, och att det blir värre utav att försöka göra något åt det.
Nu skall jag nog göra bådadera.
Äta kakan och ha den kvar, så att säga.
Både göra vad jag vill, och umgås.
Fast så länge jag är kvar i det här tillståndet av att ha blivit sårad vet jag inte vad jag egentligen vill, och vad jag bara förväntar mig av mig för att vara duktig och självständig och inte hatas av mig.
Om jag skall vara kvar här nästa år får det inte sluta så här.
Min förhoppning är att jag lyckas lära mig att inte vara bunden av mig själv och min självrädsla och människorädsla innan det här året är slut.
I så fall är jag fri att göra nästan vad som helst, istället för att inte kunna egentligen göra något.
Hm. Med detta vill jag inte säga att året här på något sätt varit verkningslöst eller meningslöst, men just nu ser jag ingen som helst vits i att fortsätta kämpa, eller ens hur detta mitt kämpande skulle gå till så länge jag gör det ensam. Vilket jag kanske inte gör. Kanske.
Vi får se.
Men det sätt som det har gått til hittills verkar uttömt på potential.
Och jag verkar ha slut på kraft.
Varför skall det vara så svårt att vända sig till Gud På Riktigt?
Och varför vill jag inte?
Vad är jag rädd för?
Rädd för en dömande Gud, en som bevisligen hatar mig, då jag blivit utsatt för allt det här.
Tänker jag nu, i mitt trasiga tillstånd.
För nog har jag fått mycket ut av det här egentligen, om jag bara vill tänka så.
Fast ändå, jag är skapad till att utvecklas genom smärta.
Hur ball är det på en skala.
Kanske att jag även kan få utvecklas genom kärlek och glädje?
Suck.
Blä.
Detta är en del av vad jag fått ut av Bjärka:
Lärt mig att gråta.
Lärt mig lite att hitta mitt egenvärde.
Sann gemenskap.
Att inte känna mig utanför.
Att lite mer inse mitt lika värde.
Att se hur livet blir bättre av att inte äga.
Att se att det är när jag inte hatar mig själv som jag verkligen kan hjälpa andra.
Att min uppfattning om hur andra uppfattar mig inte behöver ha så mycket med verkligheten att göra, även om det kan det.
Att sår tar lång tid att läka.
Att det är helande och svårt att förlåta, och att känslorna måste tillåta intellektet att få känslorna att gå med på det för att det skall kunna ske...

Men nu är jag trött på det här.
Nu vill jag bara att allt skall funka.
Att jag kan få en trevlig och skön sista tid, utan att gå runt och ha konstant ont. Det är liksom inte kul längre.
Har pratat med alla involverade, och det kanske finns en lösning. Kanske.
Prata, prata, prata... Jag vill leva...

(eql 1 (random 2))

Uppgivenhet.

Jag vill inte. Jag vill verkligen inte.
Jag vet bara inte vad.

Glömska.

Bara så jag inte glömmer av hur man gör, så kommer här ett snabbt inlägg innan jag tar mig upp till completorium(kvällsbön).
Just nu är det Stora Måndagen, vilket är första dagen i Stora Veckan, vilket är sista veckan i påsken.
Hm.
Jag verkar glömma bort att jag är beroende av en massa saker jag inte borde till och från.
I måndags hade jag i princip första dagen i mitt liv då jag inte kände mig underlägsen människor, utan kände att jag faktiskt var ok precis som jag var, så bräcklig som jag var, och att det var helt ok att vara människa, och att jag var lika mycket värd som andra, och att de var lika mycket värda som mig.
Nu hinner jag dock inte skriva mer.
Kommer kanske sen.

Smärtan.

Nej, jag har inte blivit omänsklig.
Det är fortfarande helt rövsvårt att släppa att jag inte är lika omtyckt som jag vill.
Gör ont!
Men att fokusera på att njuta utav det jag har är helt klart mycket bättre. Produktivt.

Om att förflytta sig framåt i olika hastighet.

Jag har gjort något som jag inte trodde jag någonsin skulle:
Jag har upptäckt en glädje i att springa!
Glädjen i att lära sig att man kommer längre än man tror om man inte (huvudsaklingen) ser på slutmålet, utan tar en liten etapp i taget; hittar massa små delmål: "bara DIT, och nu bara DIT ..."
Kanske är det så livet funkar i övrigt med?
Än så länge verkar det stämma rätt bra ...

Jag har även gjort ytterligare en upptäckt:
Skillnaden på att jogga bort till ön över isen, och att springa dit, är att man i det förra fallet visserligen förlorar en minut i tid, men slipper det där med att ligga på ön och hyperventilera och nästan inte kunna andas. Dessutom orkar man hela vägen tillbaka igen, och har inte hosta i två timmar efteråt.
Kanske är det så livet funkar i övrigt med?

"Njut!"

Igår fick jag en uppmaning som förändrade mitt tillstånd jag haft sen i lördags morse runt 10 av att vara sårad, ledsen och oförmögen att umgås eller glädjas till att kunna släppa att jag har min konstanta smärta av att inte vara lika omtyckt som jag tycker om.
Jag har gjort en lista:

Njut!

Äg inte!

Älska obehindrat

Älska utan krav

Följ ditt hjärta

Finn ditt värde i att älska (inte i att älskas)

Detta att få njuta! Att det faktiskt är njutbart det jag har. Att jag får glädjas så mycket över någon. Att jag inte behöver låta avundsjukan och svartsjukan ta ifrån mig den glädjen. Att allt som sker i smärtan fostrar fram något gott, om det är god smärta. Att "allt leder alltid till något gott! Du måste tro det!" som en med livserfarenhet sa till mig igår.
Jag är trött på smärtan. På ensamhet. På att inte ha en sexuell, intim och nära relation med en kvinna som jag älskar. På att inte vara mindre trasig än jag är.
Men:
Det jag har är gott.
Jag är mindre ensam än förut.
Jag får mer umgänge här än jag skulle fått någon annanstans.
Och jag fullkomligt älskar en person här. Och att få göra det är något gott. Och jag bör sätta värde i att jag kan det. Våga göra det fullt ut, utan krav på återgäldning vare sig från min eller personens sida... (Jag verkar vilja gottgöra att jag älskar genom att utföra tjänster ibland. Och ibland utföra tjänster för att försöka få den andra att tycka om mig. När jag istället väljer antingen att inte göra något, eller att göra saker för henom bara för att jag vill och tycker så förskräckligt mycket om henom, då är det gott, och något helt annat. Glädje.)
Och när jag ger upp alla försök att äga, det är då det sker... Det är då det blir bra. Det är då jag kan vara mig själv.
Fast det är svårt att inse skillnaden mellan att vilja umgås och att vilja äga ibland... Lätt att lura sig... Lätt, o så lätt, att jämföra sig med det andra har. Det som jag vill ha, men inte har... Men tittar jag på det, då finns det ingen chans att jag kan få det.
Kan jag inte glädja mig, kän jag inte lära mig njuta, då spelar det ingen roll vad jag har, för det finns alltid mer att jämföra sig med. (Eller? Konstigt nog tycker inte mina känslor om det där sista... Om inte annat så har jag ju inte direkt erfarenhet av det än. Kanske är det...)

Perspektiv

I dag gav mig själavårdaren en helt annan möjlig tolkning av vad som sagts mig utan ont uppsåt, men som jag tolkat illa. Hens tolkning innebär i princip totala motsatsen mot det jag själv tolkade in i det hela.
Den här dagen har varit väldigt trevlig. Jag har kunnat umgås, och nästan vara mig själv. Har till och med cyklat iväg till en affär 40 minuter bort som inte hade vad jag sökte. Det var underbart trevligt.

I övrigt har jag upptäckt att mycket i livet handlar om att ha en god grundsyn på sig själv, en grundtrygghet som är bottnad i något som faktiskt håller. Det, och att ha perspektiv på tillvaron. (Fast det senare har jag inte själv kommit fram till, det har mest sagts mig. Men det verkar rätt bra det med...)

Om att släppa.

I torsdags var jag harmsen, på det sätt man blir när saker blir uppdragna som man inte har kunnat släppa än.
I fredags funderade jag 9 timmar i sträck på förlåtelse. Vad det innebar, vad man bör be om förlåtelse för, om det är samma sak som man behöver förlåta, om samma sak gäller Gud och människor, och mycket mer.
Det enda jag kom fram till som inte slutade i frågetecken, var att jag behövde förlåta, oavsett om jag någonsin skulle få en bön om förlåtelse.
Att kräva något annat vore något skrämmande likt hämnd.
Så jag förlät. Uttalade förlåtelse över allt som varit. All smärta (oavsett vem som bär skuld till den), och all skuld som ådragits.
Igår förlät jag officiellt den person jag har haft den mest smärtsamma och betydelsefulla relationen till här.
Och det var verkligen befriande.

En minut senare råkade jag bli sårad igen.
Nu går jag fram en halvdag i taget, och överlever på böner när smärtan kommer tillbaka.
Men det stora är sagt. Steget är taget. Vandringen påbörjad.
Och den går framåt, och uppåt.
I söndags var kalendermässigt den första vårdagen.
Så trots att det just snöade, och att isen ligger tjock på sjön här brevid, så är det faktiskt vår, och den kommer bara komma mer och mer. (Med ett och annat snöfall på vägen...)

(Tyvärr är mina händer fortfarande för trasiga för att jag skall kunna skriva längre än såhär. Men det här har hur som helst varit en riktigt viktig livsupptäckt. Om jag inte hade förts till Bjärka av Gud precis samtidigt som dessa andra människor, hade jag kanske aldrig fått inse det här med förlåtelse, och vad det innebär.)

Hemma!

Här förstår folk mig.
Här kan jag vara mig själv.
Här är jag inte udda när jag tänker, pratar och försöker umgås.
Här kan jag vila.
Det här kommer nog bli läkande.

Me, myself, and God.

Har fortfarande en massa ont i fingrarna, så jag skall fatta mig kort. (Råkade skada fingrarna på nåogt sätt genom att skriva för mycket dagbok den 10:e och däromkring. Tror jag har fått nån ledinflammation eller nåt.)
Dagen har i stort gått ut på att försonas med mig själv, och ta med Gud i processen.
Det har varit en jättebra dag.

Nattliga tankar.

Hm.
Verkar som att enda sättet att hålla huvudet ovanför vattenytan det här halvåret är att faktiskt lära känna Gud och lära mig att låta Honom styra mitt liv.
Det här kommer bli sjukt svårt. Och antagligen rätt spännande.
Jag står verkligen i utveckling. Det knakar ut i fingerspetsarna av växtvärk. (Och av att ha skrivit dagboksinlägg på runt 2000 ord de senaste dagarna...)
Nu borde jag egentligen sova, för jag har börjat kunna somna i tid och så. Förutom nu då, när jag klantar till det med blodsockret och inte kan somna på grund av det... Så nu får ni ett litet inlägg innan jag tar och lägger mig igen...
Idag kunde jag vid ett tillfälle slappna av, och råkade hjälpa en människa att se på livet med helt nya perspektiv bara genom lite planlös konversation... Gud e tuff. Dags att jag lär mig det snart, kanske... (Skall bli så grymt om jag någon gång förstår det där med Hans kärlek till mig och så... De som redan kommit en bit på vägen spelar på en helt annan division i livet, och jag tänker inte ge mig förrän jag också hittat dit...)

Avund.

Idag var det tur att det inte gavs tillfälle till umgänge, för idag märkte jag mig till min besvikelse vilja umgås mestadels på grund av avund. Och sådant slutar sällan väl.
Jag verkar vara slav under mitt avund. Om jag inte följer det som dikteras för att slippa känna hur det river i mig - känslan av att inte vara lika omtyckt som jag tror att andra är - så hamnar jag återigen i det andra misärförhållandet, att försöka vara duktigare än jag är, och sluta i tomhet och bekräftelsesökande. "Medelvägen" ligger enligt de erfarna i att istället söka finna Gud, och på något (magiskt?) sätt ha sin förtröstan i Honom.
Förövrigt är jag lite för förkyld för att tänka idag.

Kram på er alla.

‽

Eller kanske inte?
Kanske gicks det med på det jag ville, trots allt?
Det verkar faktiskt så.
Jag har lärt mig ha gränser nu. Och om jag också har gränser, så kan det gå. Det kan faktiskt gå.
Och jag kan bli fri att ta itu med allt annat. Bli fri, och brefria. Bli fri att befria.
Kanske skall jag ta och lära mig lite esperanto igen?
Fast mest lära mig det här med förlåtelse. Och självbild. Och att inte vara rädd. Och så.
Helt plötsligt blev livet här väldigt mycket skönare.
Kanske kan jag till och med äta normalt imorgon?
Återlöst?

.

Det blir lidandets väg, trots allt.
Via dolorosa, here I come.

"Vredgas, men synda inte!"

Just nu väntar jag på ett samtal som skall bestämma upplägget på mitt nästa halvår här. Och prognosen ser inte bra ut.
Så just nu är jag lite vred igen, precis som jag var igår.
Kanske är det ett tillräckligt skydd, så jag åtminstone tillfälligt kan hålla mig över ytan.
För jag VILL inte tvingas in i det där igen.
Inte ens om jag måste.
Men om det är enda vägen som bjuds mig, trots alternativ, så kommer jag gå in i det.
Att vara arg när man skall kommunicera försiktigt kan dock vara ganska dumt. Speciellt om man inte kunnat äta speciellt mycket på 8 timmar...
När den här dagen är slut, komer jag förhoppningsvis veta lite säkrare...

Hemma.

Nu är jag tillbaka igen.
Hm.
Kanske saker kommer bli annorlunda den här gången.
Hoppas det.
Skall arbeta hårt på att inte hamna i underläge. Inte diskvalificera migsjälv. Och inte trampa på andra. Inte ens omedvetet. Inte något av det.
Hm.
Kanske, kanske...
Och kanske att det blir nåt av det här med Gudsrelation och ett riktigt liv...
Hoppas, hoppas...

Stress.

Det är riktigt jobbigt att vara tillbaka i detta stressiga samhälle som vi lever i.
Orkar nästan inte med någonting. Hela tiden är det ljudintryck, folk som pratar snabbt, synintryck osv osv. Ingen ro någonstans.
Kommer bli svårt att vila här.
Förhoppningsvis kommer jag lyckas vila bättre på lägret jag skall på om en vecka. Där kan jag nog dra mig undan lite, iaf.

Bra.

Jag insåg just hur bra jag har det.
Att jag faktiskt vet med mig att jag håller på att bearbeta mina problem.
Att det faktiskt finns en väg ut.
Att smärtan är vägen till glädje.
Det här halvåret har varit grymt.
I samtliga bemärkelser.
Nästa halvår blir nog grymmare.
Och jag ser fram emot att se vad frukten kommer bli av allt arbete.

Via dolorosa.

När det här lovet är slut, blir jag tvungen att ta den enda vägen som är kvar, och den enda vägen som kanske kan leda mig fram till ett helare liv: det finns inget jag kan göra åt min smärta, förutom att genomleva den. Och jag kommer bli konstant påmind om den. Av dem jag älskar.
Klarar jag mig igenom detta, samtidigt som jag lär mig att förlåta och ge upp min desperation och mina oriktiga hopp, då kanske att jag kan börja ha riktiga relationer till kvinnor jag är intresserad av.
Men först skall jag ha lov. Det behöver jag nog.
Hoppas bara inte att jag faller tillbaka i all gammal skit. Det har jag faktiskt inte tid med.

Laodikeia

Ett bibelställe som jag burit med mig under ett väldigt tag nu har gått från att kännas enbart utdömande till att både vara ett böneämne, ett löftesord och en uppmaning om total ärlighet.
Det är rätt coolt.
Uppenbareseboken ftw.

awk

Igårkväll skrev jag mitt första awkscript!
Det var ju faktiskt ett väldigt användbart litet verktyg, awk...
Resultatet blev ett litet program som för statistik över hur jag har skrivit dagbok under en viss månad. Såhär:

% stats
Statistik för december månad 2008
Dagar skrivna: 16
Rader per dag: 52.9375
Ord per dag: 939
Tecken per dag:5365.94

Som synes så har jag skrivit en del...
Just precis jättenu så mår jag faktiskt hyfsat. Saker är egentligen inte annorlunda, fast ändå lite.
På söndag åker jag hemhem under två veckor.
Skrämmande att första perioden här redan är slut.
Jag kommer att sakna vissa personer här till sommaren något alldeles fruktansvärt mycket. (Speciellt en.)
Har börjat läsa en bok om gränsdragning. Den är riktigt bra.
Skall ta itu med ett och annat när det gäller sådant... (Har faktiskt redan börjat!)

Normal?

Är det kanske såhär det känns att vara "normal"?
Att inte ständigt ha en vägg av ångest att slåss emot?
Hur som helst så är mitt tillstånd hittills idag rätt så "normalt". "Fungerande", kanske är ett bättre ord iofs.
Nu har jag för några timmar sen påbörjat koket av "eritreansk pepparsås", som är mitt bidrag till kvällens afrikafest! Kommer bli kul, tror jag...
Jag blev lite bossig i köket; domderade och förklarade precis hur jag ville ha det. Var lite kul... :) (De tog knappast illa upp.)
Har inte hittat någon som kan massera mina ömma axlar än, men jag har fått massera tre personer till. Kommer bli värsta bra på det. ;)
Jag känner mig inte så lättattackerbar idag, av tankar och känslor.
Jo, lite har de allt lyckats, men inte så våldsamt. Har till och med lyckats hålla mig på mitt rum alldeles själv ett rätt så långt tag.
På tisdag, eller kanske redan på måndag, skall jag tala med min själavårdare om vad man kan göra åt svart-/avundsjuka, för den är rätt ohanterbar för min del. Men om min ångest är behandlingsbar, så hyser jag hopp även om detta... (Båda handlar ju trots allt ytterst om mitt självhat. (Väl?))

Styrka.

Idag gjorde jag något som jag nog aldrig gjort förut.
Jag tillät mig att vara precis så svag som jag är, på ett sätt som fick mig att tvingas erkänna min svaghet för någon annan, på ett sätt som fick mig att känna mig löjlig.
Att erkänna för sig själv att "nej, jag har faktiskt inte kommit längre än såhär. Jag har kommit långt, jag har gått en lång väg, men det är här jag är, och just nu behöver jag fråga det här."
För första gången - jag tror iaf det är första gången detta händer - vändes mina negativa spiraler. De negativa känslorna hade inget att få fäste i längre, och jag var i ett känslomässigt väldigt förvånat tillstånd. "Vadnu? Ingen ångestspiral att kämpa emot? ...Men, men... Vad gör man då?"
Sen fick jag till och med erkännande av en annan människas svaghet, vilket bara fick mig att tycka om människan i fråga ännu ännu mer.
Nu har jag tyvärr hittat EN liten fläck på dagens vackra sol. En liiten liten detalj som jag inte tagit upp med personen.
Fast den är inget någon förutom jag tänker på, tror jag. (Det gäller dock här att ÄNDÅ inte ringakta sina känslor för saken i fråga, att ta sig själv på största allvar och inte trycka ner sig själv ens när det gäller detta lilla lilla)
Den är faktiskt så liten, så att det kanske kan gå ändå.

Jag känner till och med för att umgås med folk igen. Fräckt.

PS

Igår och idag har varit riktigt bra dagar, för jag har kunnat låta bli att tänka. Bitvis kunnat låta bli att tänka alls.
Att slippa alla (fördömande/förskönande/förändrande/förtvivlande/fördummande) tankespiraler som snurrar runt, runt, alldeles för fort för att man skall kunna stanna dem eller kunna göra något åt dem.
Två bra dagar, har det varit. Bara lite, lite kantade av den ångest och de problem som fortfarande ligger kvar i bakgrunden. Får se när/om/hur det brister.
Kanske kan jag få sån nåd att det faktiskt byggs upp något nytt istället för att allt rasar ihop igen?
Kanske kan dessa mina otankar vara en grund på vilken jag på något sätt kan börja bygga upp nånslags ickefördömelse att bättre basera mitt liv på?

Pornografi.

Detta plågas jag inte av just nu, slog det mig just.
Fösta månaden här tänkte jag i princip inte på annat än porr.
Nu tänker jag över huvud taget inte på det. (Ok, förutom bevisligen just nu, eftersom jag skriver om det...)
Hjärnan är upptagen med viktigare saker. Eller åtminstone mer fysiska och "verkliga".
Om mina tankar dessutom skulle skiftas från någon till Någon, så vore det bra... Fast de är där också, ibland, tankarna...
Kan ju åtminstone be Honom om kraft att orka med, om hjälp att inte tänka på henne så mycket... (För när jag inte tänker så mycket, då går det att umgås.)
Förövrigt är mitt nuvarande tillstånd av ett av ylande tystlåten kapitulation, där jag faktiskt inte hela tiden dukar under totalt för självhatet, även om det dyker upp i form av avundsjuka lite då och då...
Lyckades till och med kommunicera med människan idag... På riktigt... Sådär nästan utan att försöka, och nästan utan att döma ut migsjälv. Faktiskt väldigt mycket utan utdömande.
Men det smärtar fortfarande ibland, det gör det... Smärtar att vara omtyckt, men inte lika... (Fast kanske borde jag tänka "men inte på likadant sätt" istället? Kanske går det bättre då? Kanske det till och med är närmare sanningen?)

Igår hittade jag någon som var som mig, någon som jag kunde hjälpa lite bara genom att lyssna. Det var väldigt skönt. Även jag kan hjälpa någon!
Jag är lite trött på att ständigt vara den som behöver hjälp. (Tro mig, jag har försökt att låtsas att jag inte behöver det...)
Hm. Upp om 7 timmar och 45 minuter?
Blir nog ingen morgonbön imorgon heller...
Men en bra dag har det varit.
(Förövrigt är min kamera på lagning. Det är rätt jobbigt. Blir inga kort tagna! Men antagligen är det nyttigt. Jobbiga saker brukar vara nyttiga.)

Lithen tuffua stielper offta stoor las.

SAOB är kul att kolla i.
Vi stavade lite annorlunda förr...

Rofylld.

Idag insåg jag att jag faktiskt hittat en plats här där jag kan känna ro. En plats där jag är tillfreds, på riktigt.
Det är rätt skönt...
Just nu sitter jag på en annan rofylld plats: framför datorn mellan två vänner framför andra datorer. (Lyckades inte sova.)
Ja, jag har nog vänner ändå... Lustigt hur man tänker ibland...

Kanske såhär...

Igår kväll kom jag på något som gjorde att jag faktiskt inte låg vaken jättelänge i tankar, vilket jag annars ALLTID gör...
Detta något var, att jag aldrig, på inga villkor, någonsin, inte ens lite får diskvalificera mig. Och att jag kommer må så mycket bättre, att så otroligt mycket kommer lösa sig, om jag bara gör detta enda lilla.
Så jag låg vaken för att täcket var för varmt istället. Bytte täcke efter en timme, och kunde sedan sova gott...
Idag har jag hitintills betett mig mer som jag vill än som jag "borde" (tror att andra vill att jag skall), och det har varit såå skönt!
Det är så mycket lättare att umgås med folk när jag så mycket tillåter mig själv att vara att andra har något att bygga en relation till.
Åtminstone i ett fall. Och det fallet är viktigt. För hen ser mig som jag är.
Så nu skall jag försöka gå ut och gå, med mig själv, liksom bara jag... Utan att döma, utan att förakta, utan att sakna sällskap...

Advent.

Att advent var en fasteperiod hade jag inte en aning om!
Får se vad jag skall fasta ifrån... Undrar om jag klarar att minska på socialt umgänge? Skulle kunna bära god frukt, men även bli helt tokigt fel...
Håller förövrigt på att försöka låta bli att diskvalificera mig själv hela tiden. Det är väldigt skönt de gånger det går. En massa bös som försvinner på kuppen om man bara lyckas med det...

Kunde ju jag tro...

Nähä. Så enkelt funkade det inte.
Känsorna, beroendena, att tycka om folk, avundsjukan, självanklagelserna, att störa sig på folk... Det kom tillbaka...
Så nu är jag som en förtvivlad vante i vinden som försöker hålla still.
Kanske att jag har lärt mig att be. Kanske att det hjälper.

Bjärka, tagning 2

Vilken helg.!.
Den allmäna oviljan till att kommunicera med folk verkar avta för varje samtal jag för, på gott och ont. Och jag får försöka fortsätta med att kasta allt på Gud.
För det var jag tvungen att göra, blev tvungen både logiskt och känslomässigt, i lördags. Och för första gången någonsin kändes inte Gud dömande. Första söndagen någonsin där Gud inte kändes dömande var alltså på domssöndagen.
"Gud, jag behöver dig, och jag skiter i vem du är eller huruvida du är ond eller god eller whatever. Ta mig!"
Och min bön gick i uppfyllelse. Den jag bett för c:a en halv månad sen om att "köpa ögondroppar av Gud, så jag kan se klart", som det står i uppenbarelseboken.
Lite som i slutet av Interstate 60 blev det med relationerna. "Så länge du vet att det inte är paketet, utan resan dit, som är avgörande, så har du lov att öppna." I söndags blev jag kramad precis sådär som jag hade behövt innan. Och det var väl mysigt, men inte mer. För nu kunde jag hantera det.
Insikten jag gjorde under helgen, som gjorde så ont... Hur skall jag förklara den.?. En bit av det: Jag upplevde verkligen hur jag inte i någon relation (åtminstone inte på Bjärka) kunde få det jag så lideligt trängtade efter, och att jag dessutom var tvungen att söka Gud (på riktigt!) för att kunna komma framåt och inte fastna i nåt moment 22.
Alla mina felaktiga hopp slets av mig, och jag låg skrikande och blödande kvar... Smärtan gjorde tillslut för ont, och det jag då gjorde, det var att jag faktikst på riktigt vände all min desperation mot Gud, och sa "om det nu inte funkar med människor, och funkar med dig, så ta mig då, och ge mig vad jag behöver!" ungefär. Och jag fick vad jag saknat: att kunna delta i tidebönerna, och att kunna (åtmintone lite) slänga mig på Gud.
Nu börjar saker mattas av: jag klarar av att kommunicera med folk igen, börjar bli beroende av folks omtyckande igen (fast jag hoppas jag städse kommer ha helgen i åminne.), och kämpar just nu med diskpasstressen (Som dock verkar vara rätt så hanterbar. Kanske. Jag lyckades ta det lugnt och ändå hinna med allt, så jag blev inte så jättestressad iaf.)
En vän sa till mig igår en sak som jag tyckte var bra: Att (här) se och uppskatta varje stund för vad den är, och sen lämna framtiden åt framtiden. Eller lite så. Dvs om nån varaktig relation skulle råka byggas, så får det väl vara ok, men fokus skall hela tiden vara på Gud.
Under diskpasset har jag nu flera gånger fått vända mina tankar från gamla fåror till Gud, men jag har också bitvis varit fri att tänka på andra saker. Till exempel att dansmattorna jag har beställt nu har kommit, och att det (antagligen) blir dans med bibelskolan ivkäll!

PS
Som ni märker saknar vårt skriftspråk symboler för kombinationerna ? + ... och ! + ..., så jag byggde egna...

PPS
Att det tar relationer för att inse att det inte är relationer det tar... Tål att tänkas på...

Mat.

Jag är hungrig.
Men jag vämjes vid tanken på mat.

_

Ja, något borde jag väl skriva någonstans om igår... Kanske här...
Primalskrik är något jag aldrig tidigare utstött...
Idag kanske jag för första gången på nånsin är tom nog att möta Gud.
Kanske.
Och en lidelse har förbytts i en vänskap där båda står på samma nivå.

Verklighet, förnekelse och kaos

Hm.
Det däringa lugnet jag hade fick mig att tro att jag var helt lagad. Det ledde till att jag i onsdags morse blev så ledsen så jag mådde illa.
Det blev till och med så att jag grät när jag pratade med någon efter lunchen. (Det är inte ofta jag gråter.)
Onsdagskvällen blev förövrigt inte lika trevlig som de brukar vara (dvs veckans höjdpunkt), och på något skumt sätt (delvis på grund av onsdagen) kom jag vid fredag lunch tillbaka in i den förvissning om att vara oälskad av (nästan?) alla som jag nu försökt förtränga i några månader.
Fast så får jag ju inte känna, så nu har jag levt i någonslags dubbelförnekelse och totalförvirring sen dess.
Men det var skönt, det där att veta att oavsett vad jag gör, så kan ingen tycka om mig. Alltså spelar det ingen roll vad jag gör. Jag slipper prestera något, slipper försöka förändra mitt väsen så att jag kan bli omtyckbar.
Det är oändligt mycket mer smärtsamt att kanske vara omtyckt, men inte lika, som att vara oomtyckt. Det ligger en kravlöshet i oomtycktheten som jag har svårt att finna i att vara potentiellt omtyckt, men kanske inte, fast kanske ändå, fast hur är en annan femma, och undrar om någon egentligen vet vem jag är, och vad skall hända härnäst, och kan jag verkligen[...]
Igår kväll kom jag på att det antagligen mer rör sig om att jag är mindre omtyckt av vissa än vad jag tycker om dem, och att det är mycket skönare att stänga in sig i en bubbla av oberoende än att stå ut med den outhärdliga sanningen: Det jag trängtar efter är ingenting jag kan få, och det har att göra med att jag är precis den jag är. Så om jag visar för migsjälv hur mycket det gör, hur mycket jag påverkas utav hur de mina utvalda som jag anförtror mig åt påverkas (hm, fel ord, men i brist på annat) av mig, då... smärta. Behöver jag säga mer?
Det räcker väl med att jag idag önskade att jag hade varit någon annan, och sisådär en 14 år yngre, för idag blev någon behandlad precis så som jag verkligen skulle behöva. (Och nej, det har (nog) inte med flickvän att göra. Bara med att bli omtyckt och förstå det.)
Så idag grät jag igen. (Det är inte ofta jag gråter.)

Lugn!

Igår hade jag mitt första arbetspass någonsin, som inte bara var lugnt utan dessutom lugnande.
Vad gjorde jag då, kanske ni undrar? Jo, jag tillät att det faktiskt tog precis så lång tid för mig att göra det jag skulle som det gjorde. Utan att döma mig, eller jämföra mig med andra. Och det gjorde hela skillnaden

Idag fick jag lära mig något nytt.
Om man skulle kunna sammanfatta gårdagens lärdom i "Försök inte prestera mer än du kan. Var dig själv!", så skulle man kunna sammanfatta dagens i "Försök inte prestera mer, bara för att du kan. Var dig själv!"

Jag skall förövrigt börja lära mig att tycka om migsjälv, för däri ligger hela mitt stressproblem, och hela dess lösning.

Förändring?

Nu har jag konstant mått illa i sex dagar.
Min mage känns ständigt spänd, och jag har konstanta träningsvärkskänslor i magen.
I lördags inträffade alltså Något.
Jag tror att det kan ha varit en kombination av att jag fått i mig något olämpligt (det gick maginfluensa bland husfolket) och att jag inte haft en lugn punkt över huvud taget i livet.
Just nu verkar dock saker kanske gå uppåt igen: mina relationer med folk verkar bli bättre, jag har bytt andlig vägledare till någon jag kan kommunicera med, men/och jag kommer tvingas ta itu med att säga till folk när jag inte vill saker. Dessutom vågar jag kramas, lite.
Tron är väl fortfarande i botten. För tillfället har jag tydligen bestämt mig för att lägga det på Sen-högen, att behandla det där. Har resignerat för den vanliga lunken istället för att tvinga mig in i migsjälv. Och det kanske behövs ett tag.
Idag lyckades jag kratta löv i flera timmar utan att bli stressad och gå i baklås. Det var bra. Och roligt.
Nu åker alla härifrån för att vara på olika saker. (Alla Som Räknas™ (förutom en (jag är feg)))
Får se hur jag klarar av det.

Dragen.

Måndagen i förra veckan verkar det som att det var Något som beslöt sig för att "Nu! Nu är han ensam. Nu har han inte bibelskolan som tar upp hans tid på kvällarna. Nu kan han påverkas. Nu kan han lyssna."
Jag har fortsatt läsa den andliga men icke-kristna boken jag började läsa omkring då, och den fortsätter tala till mig. Min själ dricker i sig innehållet. Allt stämmer, resonerar i mitt inre och fördjupas.
Så, vem eller vad var det som började påverka mig? Hur kommer det sig att jag fick tag på boken, här av alla ställen?
Vem är det som styr mitt liv?
Vem det än är, så känns det verkligen som att detta är ett spår jag måste följa till dess slut.
Och kanske, kanske är det så att jag endast kan komma in på riktigt genom att gå ut...

Nä.

Nu börjar det här spåra ur lite, kanske...
Fast jag är fortfarande inte riktigt sovbenägen, såvitt jag vet...
Undrar om det är botbart, det här med att vilja, orka och kunna stanna uppe på natten, men varken vilja, orka eller lyckas stanna uppe på dagen?

Dagens/nattens matteskämt.

We are sorry, but the number you have dialed is imaginary. Please rotate your phone 90 degrees and try again.

Ja, jag skrattade då iaf... :)

Nu blir det sådär igen.
Läste i en bok.
Och det verkar stämma rätt bra.
Men så säger den i princip att alla former av andlighet i slutänden är samma sak, och så sitter man där med frågan igen.
Är jag ute och cyklar, eller försöker jag nå rätt?
Är kristendomen unik? Är allt bara påhitt?
Vad/hur/vem är Gud egentligen?

En annan bok jag också läser citerar ytterligare någon som säger att "Kristus ser hellre att man söker sanningen än honom. För man kommer inte långt på sanningens väg utan att komma till Kristus." Författarinnan fyller här även i med att "För om man hunnit komma långt, så var det inte sanningen..."
Är detta sant? Skall jag bege mig ut på en resa, eller fega och stanna kvar?
Och vad menar jag egentligen?

Att komma till sig själv, det verkar vara vad mycket handlar om. Eller allt, om man väljer att läsa ur vissa källor. Eller kanske alla.
Beror på vad man menar med "sig själv", kanske...

Nästa vecka har jag ingen själavårdstid.
Tänk så mycket tid jag kommer ha att fundera på detta alldeles själv...

God morgon!

Det var bra att jag var uppe sent igår.
Mådde riktigt bra när jag vaknade (för tredje) gången i morse och steg upp.
Lite trött, som vanligt, fast inte på samma långdragna sätt som jag brukar vara.
Sen att jag har lite ledig tid idag gör ju inte saken sämre...

Lite synd var det väl iofs att jag missade morgonens laudes när det handlade om Abraham och var lite mer avancerat än vanligt, men det är svårt att hinna med allt när man inte kan sova...
Och som sagt, jag behövde vara uppe igårnatt...

Har förövrigt börjat läsa en bok som heter "Själens fem stadier" som jag har fått alldeles gratis... Får se om den är något jag borde läsa egentligen eller inte... Just nu verkar den rätt bra iaf!

Också.

Jag har fått stränga order om att inte bli kär.
Det kan nog vara ganska förnuftigt.
Skönt att veta att fler än jag har samma tankar om mig, så det inte bara är jag som är tokig.

Och att vi alla verkar ha detta sjukt stora bekräftelsebehov som aldrig blir tillfredställt... Tänk om vi kunde inse att vi alla satt i samma båt...

Nä, nu tar jag och försöker sova igen. Tror jag.

Jambo!

I brist på ledig tid tänkte jag ta och lära mig Swahili, bara för att det är ett tufft och vackert språk.
Dessutom talar kenyanen det.

Mina dagar Här på Bjärka går i övrigt nu ut på att vara lite sjuk så jag inte orkar upp på morgonen, stappla upp till 10-fikat, fika, jobba, diska, gå på böner, umgås med folk/spela fiol och sen ligga i min säng och inte kunna sova. (Vilket väl lite är vad jag tröttnade på i dag när jag gick hit istället.)

Med mig hit har jag dessutom en bok som jag börjat läsa (för fem minuter sen) som verkar lite intressant ("Själens fem stadier").
Nä, nu kanske jag inte har mer att säga...
Det talas i telefon brevid mig... Känner igen så mycket... Vill hjälpa, men jag sitter själv i samma båt...

...

Nu sitter vi här tre stycken, en vid varje dator...
Tre olika liv, tre nattsuddare som söker tröst, hågkomst eller insikt under den begynnande natten...

Jag har lite ont i magen. Eller är iaf lite spänd. Sådär man blir när man har magen full med oro för någon annan. Som sitter här brevid mig, och som jag inte kan hjälpa.

Fast jag kom ju upp hit. Mitt i natten. Något som jag inte gjort förut.

Får kanske lära mig det här med att jag inte är så betydelsefull.
Eller hur det var.
Får se.

Jag borde iaf lära mig att jag faktiskt kan vara mig utan att folk låter bli att tycka om mig. Eller så.
Eller kanske rättare att det där med att tycka om inte är något man skall prestera, från något håll.

Det är nog skönt att jag är så stressat bitvis så att jag inte orkar vara oärlig mot migsjälv och andra.

På lördag kommer mina föräldrar hit med min bärbara dator. Jag skall testa om jag är överkänslig mot den också, eller om det bara är mot alla andras bärbara datorers wlan... (Mitt huvud blir helt sönderstressat, fast på ett mer fysiskt sätt än vid normalt överarbete...)

På söndag sen, så kommer jag åka till Göteborg för att vara med på en väns bröllop.
Med mig kommer även en kenyan som jag tänkte visa hur ett svenskt bröllop ser ut (fsvo "svenskt").

I övrigt är livet här... Hmm... Det är bra att vara här, men jag vet fortfarande inte vem jag är.
Det gamla livet börjar komma tillbaka igen.
Kanske kommer jag sitta här mer på natten.
Jag är ju trotsallt inte ensam.

(I fallet testiklarna, för er som undrar, så är utlåtandet något i stil med att "det gör inte ont, det bara känns så." Igen.)

Urolog

Nä, nu skall jag ta och ta tag i mina testiklar på riktigt. (hihi)
Låg vaken i ångest över att något kanske kunde vara fel igårkväll till runt 2.
Har slagit upp ett nummer till urologen som jag skall ta och ringa imorgon. Får se om de kanske kan hitta nåt som alla akutläkare missat.

I övrigt är det helt galet att det har gått en månad här nu... Känns oändligt långt och kort samtidigt.
Tiden flyter helt annorlunda när man inte ständigt nyttjar dator...
Jag umgås med folk ur bibelskola, husfolk och "fraternitet" (dvs den del av den utvidgade kommuniteten som lever på slottet och kallar sig bröder och systrar, typ...), och jobbar däremellan.
Här finns folk som delar nästan samtliga av mina intressen, dock inte samlade i en person.
Många böner blir det... Får hoppas att det leder fram till en ljusare framtid om ett tag... Lite framsteg har nog skett ändå...

Nä, nu skall jag inte fuska mer (får egentligen bara nyttja nätet på lördagar)... Ha det gott till nästa gång...

Nu.

Nu har det börjat.
Nu har jag packat upp alla mina saker här på Bjärka-Säby, och kommer snart gå till min första tidebön.
Får se hur länge det dröjer tills jag rör vid en dator igen...

Färdväg.

När jag ändå är igång kan jag ju ta och meddela lite om hur det löste sig med de olika resorna på väg till och från Szombathely i Ungern...
På väg till att bo en natt i Ungern på ett hotell i okänd gränd hamnade jag brevid två svenskor på flyget. Vi satt och hade allmänt trevligt och försökte lära oss lite ungerska från min utskrivna kurs.
När vi ändå hade pratat ihop oss föreslog de att jag kunde vara med och dela taxikostnad in till stan, vilket passade mig alldeles utmärkt. Nu slapp jag leta upp hotellet mitt i natten (kl 21-22)! Dagen efter fick jag av hotellpersonalen gånganvisning till tågstationen, där jag mötte andra esperantister efter ett tag, och begav mig iväg till Szombathely (uttalas "sombathej").

Hemvägen var lite mer spännande, eftersom jag inte hade någon aning om hur jag skulle göra för att hitta tillbaka till flygplatsen, och än mindre hur jag skulle göra det i tid! Dessutom var jag tvungen att åka en dag innan alla andra, så nu var jag helt ensam på min färd!
Jag började med att gå till tågstationen två daggar innan jag skulle åka iväg för att skaffa biljett. Biljettkassörskan kunde varken engelska, tyska eller esperanto (det sista frågade jag inte ens om...), så jag knåpade ihop en fin liten lapp som såg ut ungefär såhär

1/8 →Budapest ~09

Jag fick följande spännande svar:

NO TRAIN
TOMORRO

vilket ju gick att tolka lite hur som helst...
Klart var iaf att om tåget gick som jag var tvungen att komma på så var jag antingen tvungen att gå upp runt 5 sådär (efter kanske 3 timmar sömn), packa ihop min luftmadrass och se till så jag verkligen fick med mig allt, eller låta bli att sova sista natten, och vara uppe och ha trevligt med folk till runt kl 5. Gissa vilket det blev... :)
Runt klockan 1-3 nån gång på sagda natt, så råkade jag stöta på den tredje svenska personen på lägret, och vi började småprata, och råkade komma in på resan hem. Det visade sig att hon hade anlänt till samma flygplats som jag, och precis visste hur man skulle ta sig dit kommunalt! Skönt, då slapp jag bry mig om hur jag skulle ha råd med taxi!
Några timmar senare, runt klockan 5, gick jag ner till tågplatsen, där biljettluckan var öppen och det bara var att köpa expresstågsbiljett till Budapest! Knappt tre timmar senare steg jag av på en av alla tågstationer i Budapest och försökte leta upp tunnelbanan (enligt svenskan skulle jag åka blå tunnelbana till ena ändhållplatsen, och därefter ta någon buss ut sista vägen).
Tunnelbanestationen var under uppbyggnad, så istället för ingång möttes jag av en stor plywoodskiva. Jaha, vad nu?
Verkade som att folk vek av i någon annan riktning, så jag följde strömmen, och mycket riktigt så fanns det en uppgång lite längre bort bortom vilken det fanns en ny trappa ner, och ett litet bås som sålde något jag antog var tunnelbanebiljetter.
När väl kön till båset var slut, tog jag fram mina papper, pekade på mitt slutmål (flygstationen), och fick ett gäng suspekta små papperslappar i utbyte mot lite inhemsk valuta.
Glad i hågen gick jag nu ner några trappor till, stämplade min biljett i någonslags maskin, gick ner ytterligare en trappa och ställde mig på den perrongen som fanns, hittade en karta och började orientera mig.
5 linjer gick det. 5, och där jag var gick bara en tunnelbana åt varje håll.
Var fanns de andra? Vilket håll skulle jag?
Vid det här laget började dessutom min energi ta slut, då jag bara hade ätit lite smörgåsar under natten, och behöver ha ett relativt stadigt matintag som diabetiker för att inte förlora ork och tankeförmåga.
När jag nu satt här och undrade om den blå färgen på spårvagnarna möjligtvis kunde innebära blå linje, och vilket håll jag nu skulle (det fanns inga indikationer någonstans, såvitt jag såg, på vilken sida perrongen som jag skulle stå för att åka åt rätt håll) så hörde jag röster på svenska ! Jag reste mig upp, gick fram och frågade om de möjligtvis kunde veta vägen jag skulle ta.
De visste, och mer än så: De skulle samma väg som jag, så att de passerade den hållplats de anlände till när de dagen innan hade åkt närtåg in till stan från samma hållplats jag skulle till!
Följdaktligen ändrade jag mina planer, och steg på samma tunnelbanetåg som de. (Tydligen var det den röda linjen! Tur jag inte begav mig iväg på egen hand...)
Efter två stationer bytte vi till en annan vagn, som tydligen både var blå och var den blå linjen, och jag åkte med dem två hållplatser i motsatt riktning mot vad jag skulle ha gjort om jag hade följt tipset jag hade fått natten innan. Där tackade jag för vägledningen, önskade dem lycka till på formel-1-racet de skulle titta på, och fortsatte vidare in i ett stort underjordiskt tunnellandskap med affärer längs väggarna.
När jag hade gått runt lite märkte jag att det fanns skyltat upp till diverse tågspår, men det tog ändå c:a en halvtimme innan jag hittat upp till den centrala delen av stationen.
Här irrade jag sen runt sökande efter en tidtabell där jag kunde se när mitt tåg skulle gå (klockan var nu framåt 10-10:30, kanske). Efter ett tag lyckades jag hitta den enda tidtabellen som var utsatt på hela stationen, sökte noga igenom, och insåg att det inte fanns något tåg som hade min destination med!
Det närmaste som fanns var de som hade min flygplats med i kursiv stil mitt i en mening med ungerska ord som kunde betyda lite allt möjligt. Ingen utav de stora AIRPORT-tågen skulle dit jag skulle.
Vad göra nu?
Efter ytterligare ett litet tag hittade jag en resebyrå, där jag på hackig engelska (användande precis så många ord som behövdes för förståelse, men inte fler) frågade mig fram om huruvida det överhuvudtaget gick ett tåg till dit jag skulle, och om det isåfall gick ifrån stationen där jag var.
Jag fick ett jakande svar, och gick med lite säkrare steg (om än vingliga, hade fortfarande inte ätit något) runt och letade efter biljettförsäljningsställe.
Efter c:a 10 minuters letande insåg jag att det väldigt mycket var dags att äta innan jag fortsatte leta, satte mig på en bänk och åt medan jag funderade på vart iallsinda de kunde ha gömt biljettstationen, och om jag skulle hinna till flygplatsen innan det var för sent, och om jag kanske borde ha tagit den blå linjen åt andra hållet istället, då jag plötsligt hörde "man måste gå in i dendär gröna!". Återigen hade några random svenskar räddat mig! Mamman i en barnfamilj, som väldigt mycket såg ut som att de letade efter biljettstation, hade yttrat meningen för sin man, och när jag ätit upp letade jag upp den gröna porten som såg ut som en återvändsgränd med en liten kiosk i änden (vika på ungerska heter "menü"), och mycket riktigt! I änden på den lilla tunneln fanns det till vänster en liten ingång, innanför vilken det öppnade sig en stor perrong med informationsdisk och över 10 biljettförsäljningsluckor!
Jag ställde mig i en kö, pekade på flygplatsnamnet och fick en biljett för 300 forint (jag var nu uppe i c:a 1000 forint, 42 kr, vilket var ungefär 1/5 av vad en taxi skulle ha kostat mig). Gött! Nu gällde det bara att hitta varifrån tåget gick, vilket ju var speciellt krångligt då inte min destination stod på något tåg...
Jag beslöt mig för att detaljstudera tidtabellen igen, vilket inte gav något. Inte heller gav det något att studera den stora tavlan med avgående tåg, förutom att jag såg att det tåget som hade min flygplast som info i en liten sidotext skulle gå klockan 11, dvs 5 minuter senare. Vågade jag chansa på att det var det tåget? Det kunde lika gärna stå att det skulle dit som att det inte skulle dit, eller att bussar anslöt vid stationen som stod ovanför infotexten, eller nåt helt annat...
Jag beslöt mig för att kolla i infodisken, skyndade mig dit, stod i kö, visade min biljett och frågade varifrån tåget gick, fick reda på att tåget jag skulle med gick samtidigt som tåget jag misstänkte var det jag skulle med, lade ihop ett och ett och steg på tåget en halv minut innan det åkte!
...men vilken hållplats skulle jag nu av på?
Fanns hållplatsen jag skulle av på, eller var det hållplatsnamnet ovan jag skulle ha hållit reda på, för att kanske därifrån ta en buss?
Där! Den kanske det är!
Jag reste mig upp, och, nedtagandes mina väskor från väskhyllan, frågade ett äldre ungerskt par framför mig om detta var hållplatsen jag skulle av på. Samtalet gick ungefär till såhär:
Jag: *visa biljett* "itt?" *peka nedåt*
De: "Nem,<ungerska>" *peka framåt*
Jag: "köszöröm" *sätta sig ner igen*
Fel hållplats, alltså.
Tur att jag vågade fråga!
Och bevisligen behövs inte (talat) språk så mycket som man tror...
Efter några hållplatser visade mig paret att det var dags att stiga av, fick ytterligare ett tack av mig, och sen följde jag några människor de sista 50-100 meterna till flygplatsen... DET GICK!
Efter detta följde lite softande och tedrickande på ett café (tips: om man har en vacker nyinköpt t-shirt är örtte inte rätt sak att spilla på sig), en köttbricka med tillhörande baguett och att ligga och vänta på incheckningen...

Vilja

Hm, konstigt.
Verkar som att jag vill förändring ändå...
Det där med att titta på film är inte lika intressant längre. Nu vill jag istället orka lära mig esperanto.

Tillbakablick

Någonting slog mig just: På IJK var det aldrig så att jag fann mig nödgad, eller ens hade en tanke på att dra upp min livshistoria. Mitt förflutna spelade liksom ingen roll där. Jag bara var, just då, och tänkte och kände i nuet.
Ja, till och med kände.
En klart intressant kongress, var det... Skall försöka skriva ner lite fler glimtar ifrån kongressen när jag orkar/får tid/kommer ihåg...

4 timmar kvar...

Om 4 timmar kommer jag att ta pa mig min packning och ga ner till tagstataionen, lamna alla trevliga manniskor och aka tag till Ungern, dar jag forhoppningsvis far tag pa en taxi sa jag kan komma till flygplatsen varifran mitt tag gar...
(Val hemma kan jag sen skriva med åäö...)
Trakigt att lamna alla manniskor, men bra att fa komma hem och bli frisk ifran forkylningen jag skaffat mig genom att inte sova...
Har haft riktigt trevligt, men nar man inte vill missa nagot sa ar det latt att somnen stryker med...
Har lart mig en hel del esperanto pa den har resan, och haft det trevligt, pa det hela taget...
Nu skall jag ata lite kvallsmat och ga tillbaka till trevliga flickor och dansande manniskor...

Host och hej. Syns den 3:e, for er som skall dit....

La bonan lingvon!

Nu har jag varit har i ungern sen i fredags, och pratat esperanto med trevliga manniskor, skona kvinnor och allmant folk.
Den borjar komma sa smatt, esperantokunskapen, men jag ar definitivt inte i nagot tillstand av att kunna prata flytande an.
Nar jag satt pa tagstationen till szombathely (uttalas "sombathej"), insag jag att folket runtomkring mig var precis som i sverige, forutom att de rakade prata ett annat sprak! Kanske inte sa markvardigt, men det ar anda nagot som man inte riktigt forstar innan man gor det...
Kanslan har pa konventet ar att alla egentligen pratar svenska (vilket verkar vara min hjarnas definition av att prata samma sprak), fast vi pratar esperanto iaf, liksom bara pa skoj...
Det ar en del folk som "krokodilar", dvs pratar pa sina respektive modersmal, men det far man ta... De lar sig nog sa smaningom.
Jag har hitintills bara sett tva afrikaner (fran "bogolando", fransktalande), och bara en utav dem kunde tala esperanto... Forovrigt finns har 9 Japaner, 1 korean, 2 vietnameser, ett gang fransoser (en riktigt sot), ett fett gang slaver fran olika lander, katalaner (esperantister erkanner tydligen katalanien som ett eget land), spanjorer, nan mexikan, britter, daner, norrman, islandare, tyskar (en sot tyska, vars namn jag tyvarr glomt...), matematiker, sprakvetare, programmerare, sportintresserade, festmanniskor, och sa vidare, och sa vidare...
Tydligen var vi 64 personer (av c:a 400) som var pa IJK for forsta gangen nar vi kollade igarkvall efter att ha fatt se smakprov pa diverse kampsporter (aikido, nan mer japansk och kickboxning) (kvallen innan var det en helt enormt bra dansuppvisning, foljt av ett lika bra korridorsdisko (min troja gick att vrida ur efterat!)). Tydligen ar jag inte ensam... :)
Pa det hela taget har jag det ratt underbart har, trots varmen (som faktiskt lyckats ge mig en solbranna nu! (glomde solkramen den forsta "exkursionen").
Har lart mig runt 10 nya ord pa esperanto, och glomt bort runt halften av dem igen. (Bland annat ordet for "lyssna". Tur jag kan ordet for "höra")
Idag ar det exkursionsdag. Exkursionerna kostar pengar, och jag kanner att jag kan behova en dag da jag tar det lugnt, sover ut och bloggar, sa jag sparar mina pengar sa jag kanske har rad att aka pa "la esperanta kultura festivalo" i danmark den 7/7 2009! Dit skulle jag till och med kunna ta med mig fiolen... :)

Ungern!

om en och en halv timma stiger jag på tåget som tar mig till flygbussen som tar mig till flygplatsen där tåget bor som skall flyga mig till Ungern. Väl där skall jag leta upp var mitt hotell, som ligger 15 km bort, är någonstans. Alldeles själv. I ungern. Där de inte kan något språk som jag kan. Själv.
Tänk va många fördomar jag kammer slå sönder på den här resan...

En timme kvar av mitt liv!

Får se hur nästa liv blir...
Ungern först, och sen så....

Gud är inte god.

Nu har jag varit hos en gammal man i några timmar och pratat om allt möjligt, och främst kyrkohistoria, kyrkoinriktningar och gudsegenskaper.
Att Gud står över godhet och ondska är något jag inte har tänkt på innan. Skönt, då verkar inte allt så ologiskt längre... Allt behöver faktiskt inte vara ont eller gott!
Den synen på dopet som kyrkan har haft genom tiderna var också lite intressant att höra om; att det är genom dopet den enskilde får del av kyrkan och kyrkans vetande, och att det inte blir avhängigt den enskilde medlemmens kunskapsnivå...

blogofs.

Nu har jag lyckats få mitt lilla filsystem att skapa mappar inuti mappar, och har fått en gullig liten mapphirearki. Nästa steg blir antingen att lyckas skapa filer (massa extrafunktioner för det) eller att sätta sig in i googles api.
Eller kanske att städa rummet?
9 dagar kvar till Ungern nu...

firande

Av allt som har hänt mig de senaste dagarna börjar jag med att blogga om det senaste, nämligen att jag äntligen har lyckats orka bygga ett filsystem som fungerar!
Visserligen gör det inte så mycket än, men jag verkar ha fått grundstrukturen rätt!
Nu gäller det bara att få bukt på googles bloggnings-API, och hur man leker med shttp i perl, så skall det nog bli ett blogofs trots allt. Speciellt eftersom jag håller på och packa, och det då blir en massa flyktande...
Jag kom alltså in på klostret, och kommer vara där från och med den 10:e Augusti.
Så nu håller jag på (eller borde hålla på) och packar ihop mitt rum, vilket just nu tar sig uttryck i att jag sorterar papper, går runt rastlöst och flyktar framför datorn.
J. kom hit i morse och bjöd på frukost. Det var trevligt, och fick mig dessutom att komma upp i någorlunda tid. För nu har det börjat knasa sig igen med tiden.
Hade en dryg vecka då jag hade såndär stereotypisk normal dygnsrytm...
Är iofs helt otroligt trött just nu, så jag kanske fortfarande är inne på det där med normala dygnsrytmer...
I helgen var jag nere och firade mammas 50-årsdag nere i Tvååker med mammas sida av släkten. Var en tös där jag lekte med en del, så nu har jag klösmärken på överläppen. :)
Vi spelade fiol där, jag och min syster... Var en allmänt trevlig tillställning, på det hela taget. Innehåll: lekar, tårta, kaffe och mat, typ. Och lite småprat, som det skall vara.
Hittade en 22"-skärm i grovsoprummet på väg hem igår, vilket blev början till min dygnsförskjutning, eftersom jag var tvungen att stanna uppe till kl 3 och se om den fungerade ordentligt ;) (Det gör den i princip. Lite färgförskjutningar i ena kanten, men att kunna köra 1600x1200 utan problem är klart värt det...)
Nu är jag nog för trött för att blogga mer, tyvärr. Förhoppningsvis kommer jag kunna göra det utan att starta X i fortsättningen, så jag inte distraheras av allt annat bös...

Nog är jag musiker, alltid.

Intressant!
Normalt så brukar inrolåten till animeserier vara dräglig, serien intressant och outrolåten rent bedrövlig, men det enda som får mig att titta på ett avsnitt till av .hack//Roots är avslutningslåten!
Riktigt bra gjort av dem, antar jag...

Dansmatta.

Nu har mina grannar fått stå ut med lite bas- och takdunk i c:a 45 minuter igen.
Tror jag de tål. Har inte hört några klagomål än.
Så nu har jag stövlat in i duschen efter att drypa av svett och ha en puls högre än jag vågar räkna...
Dessutom är det ju roligt! :)
Skall nog kunna bli form på mig än...

Anti.

Jag verkar spendera en stor del av min verklighet åt att reagera mot livshållningar. Ett gäng folk i min umgängeskrets är veganer, miljö- eller omvärldsmedvetna eller kapitalister, alltså är inte jag det.
Många av mina vänner är logiska, alltså är inte jag det.
En del av mina vänner har ett etablerat svenssonliv, och har funnit sig i samhällets regler, alltså gör inte jag det.
En del av mina vänner reagerar mot det etablerade samhället och förespråkar en revolution, alltså gör inte jag det.
Många av mina vänner är optimister, alltså är inte jag det.
Många av mina vänner väljer att kasta bort intellektet och umgås snarare än att kritiskt granska saker, alltså gör inte jag det.
Många av mina vänner har en stadig tro, eller ger sken därav, alltså gör inte jag det.
Jag reagerar mot det mesta, alltså gör inte jag det.
Min stundande klostervistelse är samtidigt en handling av oöverträffat trots och oöverträffad underkastelse.
Alltså utför jag den.

Vägen hem gick inte genom Liseberg.

"70kronorärjulitedyrtmenärdetsåmycketijämförelsemedtill
exempelmatellerkanmantänkasåhmojnuköptejaghundrakort
vilketjufaktisktärdyrareänlisebergsinträdevorejufaktiskt
rättkulkansketräffamalinliteochseomdetärnånsöttjejsom
dansardansmattasommankanbjudapåendansellertvåfastjag
harjuintemedinsulinsprutanoch..."

Vakenhet

Det blev tydligen bara 6 timmars sömn, sen bestämde sig kroppen för att inte vilja somna om mer.
Med tkanke på hur det går på nätspelen nu, så behöver jag nog sova lite till.
Men det tar jag igen ikväll, kanske...

Poof.

Nu har jag lagt c:a 3-4 timmar på min syntaxfil, och mitt huvud är alldeles slut, och så även dagen, tydligen.
Det blev visst inget dansmattande idag.
Till råga på allt verkar det redan finnas en highlightingfil för lojban, som vida överstiger något jag skulle kunna konstruera.
Alltid lärde jag mig väl något.

Highlighting

Håller på och skriva en syntax-highlighting-fil för lojban till vim.
lojban har dock vissa saker för sig som är rätt svåröversättbara... cmene får till exempel inte innehålla "la", "doi" eller "lai", vilket innebär att jag behöver hitta på en filtrering som matchar alla strängar som slutar på konsonant och . förutom de som innehåller orden "la", "doi" eller "lai" någonstans. (Det är svårare än det låter...)
Förutom detta verkar det dock lyckas rätt bra.
Fast jag funderar på om inte min studietrötta hjärna håller på å ge med sig lite nu...

Vill du ha en jordgubbe?

På vägen hem från kamerainlämningen slumpade jag in på ICA MAXI, liksom bara för att, och det föll sig så att jag köpte en massa kökutilier, typ disktrasa, diskhandduk o. dyl. På vägen ut köpte jag en faktum och en burk jordgubbar, som jag sen gick runt och bjöd på när jag stod och väntade på spårvagnen. Den första jag frågade om han ville ha jorgubbar tackade ja, och sa att han även odlade själv.
Den andra människan tackade nej, sa att hon åt jorgubbar lite då och då, och kommenterade sedan vädret som "läbbigt". Senare kom vi in på att vi båda gillade åska och matematik, och i viss utsträckning datorer. Sen gick jag av vid korsvägen, gladde (förhoppningsvis) folk på vägen hem med mitt jorgubbserbjudande, även om ingen tackade ja, och sitter nu här med ett kök fyllt med nya köksgrejer, en skål, en liter mjölk, sked och en låda jordgubbar...
Idag är en såndär trevlig dag. :) (Fast jag ångrar lite att jag inte hade åkt med henne till där hon skulle av. Fast det kanske hade kunnat ge konstiga signaler eller nåt.)
Nu skall jag hur som helst äta jordgubbar, och sen försöka överleva resten av dagen på något fint sätt.

.ui

Nu har jag läst lite om lojbans "attitudinals".
Kul med ett språk där man kan uttrycka känslor i ord på det viset.
Förhoppningsvis kan jag lyckas lära mig tala det nån gång... (Ordträning är inte min starkaste sida.)
Då kameralagningsbutiken var stängd igår när jag gick dit, skall jag nu göra ett nytt försök att lämna in min kamera...
Dygnet är förövrigt nästan ok fortfarande. Råkade sova 12 timmar, så jag vaknade runt 11 idag.
Synd när man bjuder folk till fester, och det sen inte blir av riktigt. Får hoppas inte känslor sårades för mycket.

Hmm...

Nu sitter jag här i en smutsig t-shirt och en för stor mage och känner mig oattraktiv...
Änna dags att ta tag i saker snart...
Nu skall jag iallafall lämna in min kamera på lagning.
Sen fixar sig nog resten automatiskt.

Vitaminer

På väg från att ha hämtat min kamera (som har gått sönder, och som jag om ett gäng mackor skall lämna in på lagning om butiken har öppet, nu när jag faktiskt har en dygnsrytm kompatibel med övriga världen) hos hon som jag varit på inflyttningsfest hos för ett tag sen pratade vi, ty hon slog följe med mig en bit på väg till gymmet, bland annat om solens d-vitamininnehåll, och jag framkastade teorin om att det kanske var mitt myckna mjölkdrickande som bibehöll min vitaminnivå trots solbrist. Väl hemma nu kontrollerade jag min hypotes, och det verkar som att den ekologiska mellanmjölken innehåller d-vitamin, men inte a-vitamin, medans arlas "gammaldags mjölk" innehåller motsatsen! Skumt...

Tidsförskjutning.

Nu har jag precis druckit en jolt, efter att ha varit ute och haft det trevligt och handlat lite saker (bland annat en batteridriven rakhyvel!). Lejonet och björnen hade öppet när jag kom till fokus, för första gången på mycket länge.
Om jag har riktig tur så orkar jag vara vaken i fyra timmar till, så jag kan gå på kvällsmässa innan jag somnar. 24 timmar uppe, det skall jag väl klara...

Sova.

Hm. Lustigt.
Jag stängde ju av datorn.
Tog av mig kläderna, borstade tänderna och lade mig i sängen.
Så hur kommer det sig då att jag sitter här igen?
Måste va magi eller nåt.
Har iaf börjat sortera igenom en av de stora pappershögarna jag har nu.
Alltid något! (Sen att jag börjad med det klockan 06...)

Nu har jag varit och köpt mat, så jag kan leva ett litet tag till.
Bröd, ost och ännu mer bröd. Och oregano.
Det var på sätt och vis skönt att komma ut härifrån, tvinga sig ut och känna den härliga varma nattluften.
Fås att inse hur mycket man längtar efter att inte vara ensam, att kunna vara ute med någon hela natten och bara ha kul.
Inte sitta härinne och falla ner i dekadens och ensamhet.
Det är synd, det där att man inte kan köpa allt för pengar.
Fast snart har jag nog inte ens pengar längre.

.*

Sitter här och lyssnar på Bobby Mcferrin och tänker på hur trevligt det vore om de där otroligt bra bloginläggen man skriver i huvudet på väg hem skulle fastna här...
Man kan inte få allt, kanske... Försöka kan man alltid...
Det här blir nu ett såntdär inlägg där jag försöker berätta allt jag borde gjort förut. Håll i er.

Min dygnsrytm just nu är lite skev sen jag var på inflyttningsfest i lördags. (Tyvärr glömde jag min kamera där. Skall ta och åtgärda det där så småningom...) I förrgår gick jag och la mig klockan 10 igår, vaknade 14 och åt frukost. Efter middagen hann jag precis med att dansa lite dansmatta innan jag duschade och precis hann in på ICA focus klockan 22:59. Jag har nämligen tröttnat på att inte få igång grafikdrivrutinerna, och har därför installerat ubuntu, där saker löser sig mer automagiskt (tills allting krashar(?)). Dansade tills huden började blänka och droppa, och sen fortsatte jag ett tag till... Förhoppningsvis kommer detta nöja hjälpa till att få min figur att bli mer estetiskt tilldragande för det motsatta könet. (Sicka besvär man gör sig...) Har även börjat göra armhävningar och situps i väntan på att kvällsmaten och frukosten skall bli klar. Verkar som att detta fått mig att bli mer rastlös när jag sitter här framför datorn. Vill liksom ut och röra på mig helt plötsligt. Är nog bra, och så.
Skall försöka ordna upp min dygnsrytm till på onsdag eftermiddag, då jag måste vara vaken och i Mölndal för att gå introkursen som gör så mamma kan övningsköra med mig och min syster sen. (När nu det blir av...)
Det gick förresten bra att gå in till skolan och slåss.
Lyckades till och med med konststycket att gå iväg utan att ursäkta mig, vilket tog en del viljekraft.
Hur som helst så börjar det bli lite tråkigt det här att sitta här och vänta på att någon någon gång skall vara ledig så jag kan få leka med dem. (Hade jag varit mer företagsam hade jag väl sett till att städa (och packa ihop allt i) rummet, men som det är nu vet jag inte riktigt var jag skall börja med det där... Skall ju flytta ut om en månad (vart vet jag inte än, dock... Får kanske reda på hur det går med klosterplanerna om en halv månad), så det börjar bli lite ont om tid nu...) Har en person jag skall försöka mig på att ringa igen. Med lite tur kanske hon är hemma den här gången... För att fatta sig kort så har det väl skitit sig lite granna, det här med att inte skaffa sommarjobb för att kunna ha tid att umgås med folk... Å andra sidan kanske jag behöver ha lite tid för migsjälv...
Svårt att inte slösa bort den, bara...
På festen i lördags (där jag tappade min kamera) gjorde jag en pärlplatta, drack upp en flaska vin som jag trodde jag hade gjort slut på för länge sen, pratade med diverse folk, av vilka nästan samtliga hängde på #iccarus (många nya ansikten där nu för tiden...), var med om Slaget om mitt skärp (vilket helt klart var en utav höjdpunkterna på festen), och fick reda på att det kanske är mer unikt än jag tror, det här med att tänka sig in i hypotetiska situationer där man möter folk och interagerar med dem (nu på väg hem var det nån person i ett hypotetiskt sammanhang som frågade mig hur min syn på livet såg ut... En riktigt svår fråga var det, kom inte på nåt vettigt svar faktiskt...)
Jag har bestämt mig nu för att försöka fortsätta med idén att utveckla ett "blogofs", så jag kan blogga i terminalläge och lite när jag känner för det. Eller kasnke mest för att det skulle vara kul att få det att funka.
Kanske får lära mig att skriva dagbok för hand igen... Fast... Jag vill ju att folk skall bry sig om vad jag har gjort...
Vilket snabbt för mig över på det där med varför jag vill ha en respektive i mitt liv, vilket är ytterligare en fråga som jag har gått och tänkt på en del... Jag tror att en del av svaret är att jag vill ha någon vid min sida som jag kan prata om alldagliga händelser med, någon som tycker om mig för den jag är och som jag får tycka om så mycket jag kan.
Sen är säkert kärlek mer än så.
De säger så iaf, de där som vet.
Kanske reder upp sig, det där, om jag nu kommer iväg till klostret.
Hm, kanske är dags att sova nu...
Eller försöka övertala sigsjälv om att sluta titta på skräpanime iaf...
Krypa ner i min ensamma säng, och kanske läsa lite mer ur 1984, som jag lånade sista exemplaret av på stadsbiblioteket i torsdags...