Skärde

Hej!
Jag verkar ha skurit mig i högerhanden. 4 cm långt. Lite spännande utgångsläge för att åka på läger. Eller göra något med högerhanden över huvud taget.
När jag sitter mindre fast i att fastna framför datorn kommer jag säkert blogga mer.
Jag har nu haft tre mycket trevliga helger i rad, där jag umgåtts med trevliga personer från diverse länder, umängesgrupper och ideologier.
Igår blev jag stressad av att spela tv-spel, så jag kunde inte somna förrän 06. Och hade blodsmak i munnen och så.
Det är lite oturligt, eftersom jag skall upp 05 imorgon för att hinna med tåget. Men jag kan säkert sova på lägret, för det är väl så det brukar funka? :)
Mitt filsystem får tydligen fortfarande inte visa data för användaren (man kan inte läsa filer) av nån skum anledning. Jag har luskat ut att det varken är min kod eller fuserl-koden eller fuserldrv-koden som är problemet. Nästa steg är väl att skapa ett helt nytt filsystem för att se om det funkar... Trial-n-error på hög nivå. Eller låg, kanske.
I övrigt känns det väldigt bra att vara med i en fin kör.
Ja, det kanske var det för den här gången.

Integritet

Det vore på något sätt fint om jag hade någon att prata med om allt det här som jag skriver om här. Slippa sälja ut sig till vem som än läser, slippa tappa integriteten för att skriva av sig. Slippa att människor känner mig djupare än jag önskar de stunder jag orkar ha integritet.
Det vore på nåt sätt fint.

Skitdator

Jag skall försöka leva utan dator igen. Mitt beroende förstör mitt liv, och jag är i princip maktlös inför det. Jag har inte hittat någon väg ut, men behöver åtminstone fjärna mig från det som mest tar min energi, mitt självförtroende och min kreativitet ifrån mig. Sen har jag bara resten av livet att ta itu med.
Idag satte jag på datorn för att svara på ett mail jag fått. Det var ett fint mail, och jag tycker mycket om den som sänt det. Jag önskar verkligen svara på mailet, men nu har jag suttit här och gjort andra saker i oräkneligt antal timmar, och lyckas inte komma till skott med att svara på mailet. Så stark är min längtan att inte sitta här att jag bara kan åstadkomma skit när jag väl sitter här. (Ond spiral, någon?) Jag skall ta reda på hemadressen, så slipper jag ha på datorn mer sen

Vill inte!

villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte

på måndag skall jag iaf börja ha arbetsträning. bara en dag till kvar att överleva innan dess. det skall nog gå.

Det är hårt när man jämför sig.
Tydligen kan man ha bra gemenskap omkring sig.
Tydligen kan man ha vänskap som består.
Tydligen går det att umgås utan att bli utelämnad.
Varför då inte jag?
Jag är trött på det här nu.

Axplock

Jag var på en trevlig fest i förrgår.
Lärde mig bland annat dessa saker:

Det finns människor som pratar om vettiga saker på fester också.

Det finns människor som är riktigt illa däran vad gäller beroende, och jag skulle lätt kunna viga delar av mitt liv åt att hjälpa dem, om jag visste hur.
Är det någon utav mina läsare som kan ge ett tips på hur man gör för att stärka någons självförtroende?

I övrigt har jag en såndär jobbig förkylning nu; en såndär där snoret rinner och man knappt kan prata. Lite spännande när Den Stora Konserten inför venedigresan är i helgen. Kom och lyssna, vettja!(Kostar dock lite granna)

Just nu sitter jag och försöker arbeta på mitt filsystem. Kanske att det kan ge mig jobb. Kan jag ha jobb? Vill jag ha jobb? Vågar jag ha jobb om jag kan? Just nu är dock allting riktigt meckigt. Erlangemulatorn skall inte frysa utav att man startar ett program. Nåt är väldigt fel.

Det är skönt att må lite bra. Som på festen i lördags, då det var knappt en vecka sen då jag var på Bjärka och firade påsk, och jag kunde säga att "jo, jag mår faktiskt bra för en gångs skull!" när folk frågade. Jag hoppas det blir långvarigt; att jag kan få en stärkt Gudsrelation och tilltro, och genom det ytterligare stärkas beträffande mitt egenvärde. Det är skönt att slippa den ständiga självanklagelsen. Den kommer väl tillbaka lite utav mitt missbruk, men jag fortsätter att berätta för mig själv vad jag fick vara med om i påskas - att nåden gäller även för mig - och det hjälper, åtminstone till viss del. Behöver dock hitta något sammanhang som det kan kännas riktigt levande i. Kanske en kyrka nånstans? Har ju ändå några kvar att testa...

Hundar

På väg hem från bussen till där jag bor stötte jag på en hund som kom springande mot mig på gräsmattan. Lite lagom läskigt sådär, men jag försökte leka med den samtidigt som hundrädslan slog in. Började sen prata med hundägarna lite längre ner; var två som stod och pratade om sina respektive hundar. Lite soft sådär, stå och prata innerligt om ingenting alls i hur länge som helst. Slår vädret, liksom.
Kan förstå varför folk har hund.
Har nu förövrigt fått tipset att vända ryggen åt en hund och låtsas ointresserad om jag vill bli lämnad ifred när nån kommer springande mot mig, och har även fått vetskap om att jag tydligen lite granna är hundallergiker.
Mötte även på lite trevliga folk på spårvagnen jag satt på innan jag kom på bussen som tog mig hem. (Lite spännande när man får lista ut en räcka byten för att komma hem inom inte alltför många timmar efter att kören slutat...) Var trevligt att få säga att man mådde bra för att man hade fått vara med om en riktigt härlig påsk på Bjärka.
Kände förövrigt att det var lättare att prata med folk i kören idag än det annars brukar vara. Var även skönt att få prata lite med hen som är en av de få här i världen jag vet mig kunna prata med avslappnat.
Skön dag har det varit, det här, även om jag spenderat de första c:a 8 timmarna med att titta på serier och annat.
Det är skönt att äntligen fått en lite känsla av att förlåtelsen även är för mig. På riktigt.
Jag hoppas verkligen att jag hittar någon gemenskap där jag kan få växa in i en god självbild och tillit och Gudsrelation.

Korset

Nu har jag varit med på en påsk på Bjärka.
Påskens budskap är på riktigt. Det har hänt.
Det blev levandegjort för mig genom liturgin.
Enda sättet, åtminstone för mig, att få gamla och nya testamentet, och därmed kristendomen, att gå ihop, är att fira en riktig påsk.
Om Gud inte fortfarande är en Gud som utkräver straff, så är hela kristendomen poänglös. Att Gud själv tar på sig straffet Gud kräver, av kärlek till människor men utan att tumma på sig själv, går inte ihop om inte Gud är den Gud är. Om Gud inte är någon som utsätter oss för smärta och lidande, då stämmer inte Gud ihop med verkligheten. Gud är inte en tandlös välviljare.
Att dela Kristi kors och (därigenom?) få ta del av hans uppståndelse är något som inte går att förklara genom teorier. Man måste nämligen lämna levandet för att kunna teoretisera om det. Att leva istället för att teoretisera är mycket svårare. Det blir på riktigt, och på riktigt kan göra ont.

hemlöshet

Var just på ett musikaliskt framförande med tema hemlöshet.
Insåg att det som hindrar mig från att vara hemlös just nu till stora delar beror på att jag bör hemma hos föräldrarna.
Skam tror jag är något som binder fler människor än man tror, och den går djupare än folk anar.

Svacka

Har varit nere i en svacka nu i några veckor eller månader.
Insåg igår när jag städade mitt rum på första gången på evigheter hur mycket det påverkade mig positivt. Lättare att inte fastna framför datorn på fel sätt när man har ett rum man trivs i och inte behöver fly bort ifrån.
Seriöst, att inte kunna blogga på flera månader för att man sitter vid datorn för mycket kan inte vara helt som det skall...
Har börjat läsa igenom AA:s stora bok. Försöker fundera på hur jag kan tillämpa 12-stegsprogrammet i mitt liv för att bli kvitt beroendementaliteten som jag har och dess yttringar. Med lite tur kanske det kan leda fram till att jag kan få en såndär Gudsrelation jag har längtat efter att ha så otroligt länge.
Håller just nu på och ber om tillit när jag kommer ihåg, och det har åtminstone hjälpt två gånger. Tänk om det äntligen kan börja! Tänk om jag vågar vandra på den vägen...

Giftigt

Fick just för mig att leta reda på någon på facebook som jag har i min mobiltelefon sen förra millenniet. Liksom bara för att kolla, och kanske lägga till personen och säga hej. Typ se om jag var ihågkommen över huvud taget, och om det kunde gå att knyta nånslags kontakt igen.
Efter att få reda på att personen i fråga bytt efternamn verkar det som att jag inte är lika benägen att trycka på "lägg till" längre. Blev liksom onåbart och svårt, allting, på nåt sätt.
Vad hade jag i tankarna egentligen från början? Och vad har jag för uppfattning om mig själv?

Räknareländet

Verkar som att besöksräknaren pajade min sida lite. Nu har jag fixat det genom att ta bort den.
Med lite tur lyckas jag slita mig ifrån datordekadensen och blogga något snart.

Sugen.

Nä, nu blev jag sugen på att blogga lite här igen. Här, på min gamla fina blogg där allt ser fint ut, och där folk kan kommentera om de vill.
Sen sist har jag varit på Bjärka i en vecka och blivit alldeles ställd utav hur mycket ens självbild kan förändras av platsen man är på, varit i Tromsø och fått lite begynnande självtilltro eller nåt ditåt, nästan fått jobb, och börjat programmera.
Igår kom jag hem ifrån Bjärka igen.
Idag har varit en såndär slö dag, då jag inte orkat göra något för att jag haft för högt blodsocker.
Jag funderar allvarligt på om det inte vore dags att skaffa en stor hög myskudde att luta mitt huvud mot när jag nu ligger i sängen och skriver på min laptop. Vore skönt.
I övrigt hoppas jag få några trevliga livskamrater snart. Inte så att det egentligen hänt nåt på den fronten, men det vore skönt. Vi får väl se.
Filsystemet jag håller på och programmerar på nu växer sakta men säkert.
Idag lärde jag mig (via herr l) att använda bitbucket för att flytta kod mellan mina datorer. Var bra, och jag kände mig lite duktig. Fast jag kommer nog mest koda på lilldatan. Den är trevligast. Man slipper sitta obekvämt och så.
Jag hoppas kunna påbörja resan att bli av med min beroendementalitet snart. Det vore så skönt att vara fri att tycka om mig själv.
Jag tror att jag nästan kom till någonslags insikt om min egen svaghet och oförmåga på Bjärka nu sist. Kanske. Typ att jag inte är så social som jag försökt bygga upp en illusion inför mig själv att vara. Jag suger på att prata med vackra flickor, och tills jag accepterar att allting inte hänger på mig lär det nog fortsätta vara så.
Så kanske att jag kapitulerar nån gång snart.
Fast då blir det läskigt. Då måste jag ju faktiskt bli förändrad, och det är otryggt.
Förövrigt verkar det vara ett minne blott, det där med att ha integritet nog att inte häva ur sig allt här. Får se om det kommer tillbaka, och vad jag gör då.
Tills dess behöver jag nog få skriva av mig lite, så jag åtminstone känner att jag kan det.
Kram.

Ny blogg

Jag har hittat en blogg där jag kan skriva både publika och privata inlägg, så nu flyttar jag min blogg dit!
(Kanske att jag byter tillbaka igen, men antagligen inte...)

Svenska

Läste just om svensk fonologi på engelska wikipedia, och förstod varför svenskan anses så krånglig. Helt plötsligt blev det lite coolare att prata svenska... :)
Tydligen är vi helt ensamma i världen (vad de hittat hittills iaf) om att använda sch-ljudet. Lite tufft, änna...

Diabetes.

Idag var de fikaansvariga på kören inte där, så det blev fika bestående av bara varmt vatten och såndär tetrapackskaffegrädde.
Idag var även första körrepet då jag var pillerbehandlad.
Det gick! Blev inte ens hungrig innan nu, då jag kom hem...
Känns jättebra!

Egen.

Idag var jag inne på socialen, tillsammans med en från mitt jobbsökarställe.
Jag hade kanske tänkt satsa på att försöka få till nåt egenföretagaraktigt.
Nu är jag istället anmäld till "individsamverkansteamet".
Kanske är det ok att vara jag, och ta det i min egen takt, trots allt?

Minnen

Håller på och går igenom hela mitt rum i städningssyfte just nu, och upptäckte under sängen en stor låda på hjul med en massa innehåll från spridda perioder i mitt liv. Där ligger mitt mikroskop, som jag nästan aldrig använt; en plastmapp från Hjälmaredsperioden med en massa fack med spännande saker i; en låda full med mina gamla kritor, pennor och penslar sen jag var liten, gamla noter och mobilaskar, de senare fulla med allsköns prydnadsföremål av vilka jag hos vissa fortfarande kommer ihåg känslan jag hade när jag som liten pojk införskaffade dem... (Den lilla träkråkan - vars näbb numera består av ett stycke ståltråd - som jag införskaffade nån gång när jag var på besök hos min faster och knappt nådde upp till bordet, etc, etc...)
Det känns lite tryggt, på nåt sätt, det här att lite veta vem man har varit, och se vad som man fortfarande är... Kan ge en hint om framtiden, kanske?
Kanske att jag skall göra som en vän sa åt mig igår, att börja måla igen. Nu har jag ju trots allt hittat ungdomens penslar igen.

Duktig.

Nu lägger jag mig kvart i tio.
Det gör jag för att jag är trött, och egentligen vill sova.
Står emot måstet att sitta uppe framför datorn av vana.
Nu är jag duktig.
På riktigt.

Pillret, del 2

Så här gick det!
Tydligen klarar jag mig, bara jag inte får för mig att äta middag utan att dansa dansmatta...
Längtar förövrigt efter att ha någonstans att kunna känna att det går att leva och andas. Kanske berget blir nästa anhalt?
(Som de som känner till nåt om blodsockermätning kanske gissat vid det här laget, är det tokmånga hål i mina fingrar just nu... :))

Pillret.

Glibenklamid heter min nya vän.
Han har lovat att jag skall slippa ta insulinsprutor mer.
Nu har jag tagit mitt första piller, och kommer mäta blodsockret med jämna intervall idag för att se om och hur jag överlever.!.
Om en frukost vet jag om det funkar... :)

Bjärka och liv

Var på besök på Bjärka i förra veckan mellan onsdag och söndag.
Var grymt skönt.
Insåg att jag hade varit rädd för att inte leva istället för att leva.
Försökt undvika att inte leva sant istället för att leva.
I torsdags hade jag min första riktigt invärtes lugna frukost på säkert tre månader.
Det var guld värt att få umgås i en miljö där folk vågar vara de de är, en miljö som bygger snarare på äkthet än rädsla, med folk som vågar leva istället för att fastna i vårt rysliga samhälle.
Pratade lite med någon efter kören idag, och det verkar som att det trots allt finns lite öar av verklighet ute i det förljugna samhället också. Gäller bara att hitta dem...
I övrigt har jag programmerat lite idag, så nu är jag lite nöjd och mina händer är tokslut. Lite som fötter brukar vara när man gått toklångt.
Fick en massa fler förnimmelser och insikter på Bjärka, men de får jag berätta om nån annan gång...

Brev!

Visst är det trevligt när man får brev!
Nu fick jag ett ifrån min esperantiska väninna i Norge.
Spenderade en del tid igår åt att försöka hitta prisvärda sätt att ta sig till Lofoten, men det var lite svårt.
Men nu har jag ett brev att skriva, så nu skall jag inte dröja kvar här... :)

...

Nu har jag varit nerstämd i några dagar.
Tur att jag har haft vänner att prata med under tiden, för en gångs skull.
Synd att jag inte har någon att bo med som jag byggs upp av.
Sov förövrigt för lite natten till idag, vilket nog definitivt bidrar till min deppighet, och inte heller inatt verkar jag komma isäng i tid.
Det vore skönt om jag hade någon att umgås med på den nivån jag behöver.
Jag tror inte jag kan komma framåt på något annat sätt. Får jag inte hjälp med att få den här delen läkt kan jag inte själv sätta igång allt det andra.
Fast om jag har rätt vet jag inte.
Men en tjej vore trevligt.

Sömn is the shit

Idag råkade jag trycka på snooze under runt 4 timmar. Skönt att få gå upp utvilad för en gångs skull! Gött även att det bara är närvaro som räknas på jobbsökarstället jag går till (så jag får pengar från socialen) och inte att man kommer i tid, dvs 2,5 timmar innan jag dök upp idag med ett käckt "god morgon!"
Har annars sovit riktigt konstigt den senaste veckan; gått och lagt mig nån gång mellan 23 och 2, somnat nån gång mellan 23 och 7... (Somnade runt 7 en dag då jag kom i säng runt 00:30).
Imorgon s kall jag på mitt anadra möte med den nya psykologen inne i Mölndal. Hon verkar mycket bättre än den jag hade innan. Får se om det kan ge något.
Lyssnade även på skivan jag köpte igår på detdäringa coachingföredraget jag var på. Var en massa "du kan!" och sånt. Lite bra var det nog, ändå, även om det inte slog föredraget.
Fick så mycket gjort igår!
Får ta och göra det till en vana.
Fast idag råkade jag sätta på stordatorn, och tiden försvann tillsammans med alla mål jag hade och alla aningar om vad jag höll på med. Fastna 3-4 timmar i att sitta och titta på crappy flashanimationer känns inte riktigt som ett bra sätt att spendera det enda liv jag har här på jorden, precis.
En annan grej jag råkade göra igårnatt var att skriva in koden tre gånger fel på min bankdosa!
Kommer fortfarande inte nu ihåg vad koden var... Har skaffat ny dosa, så jag "slipper" lista ut den. Men det känns ju lite skrämmande, minst sagt, att helt plötsligt inte komma ihåg en kod som man har haft med sig sen 2:an på gymnasiket (vilket är ungefär ℵ0 år sen).

Misslyckande?

Vem F*N är det som har programmerat mig att känna misslyckad som person och helt värdelös bara för att jag råkar se en bar överkropp på nätet som råkar vara kvinnlig?
Blir så arg på den här skiten!
Nu skriker mitt inre anklagande mot mig istället för att tycka att jag haft en riktigt bra och trevlig dag där jag lyckats åstadkomma mer än vanligt, och det gör bara ont och känns blä. Idiotiska självanklagelser, duktigt upptränade genom åren.
Tänk om alla vore nudister, så att det inte vore nåt konstigt eller skamligt över det där.
Det vore SÅ skönt.

...Jag skall nog bli nudist när jag blir stor.
(Jag behöver en kram nu...)

000000001?

Hm.
Verkar som att min besöksräknare nollställts av nån anledning.
Oh, well...
I övrigt har jag hunnit med ovanligt mycket den här dagen.
Har bara några mail jag skulle vilja skicka, och ett reppass på Brahms till, sen är jag nog nöjd för idag. Kanske. Om jag nu kan bli det.
Och så skall jag lyckas med att inte sätta på Stora Åbäket™ på hela kvällen... Spännande...

Folkmusikant

När jag ändå håller på och lyckas skriva saker, så kan jag ju meddela att jag i fredags för första gången satt och spelade med inne i folkmusikkaféet när det var ett gäng spelemän och -kvinnor som satt och spelade. Märktes på dem att jag inte spelade lika bra, men det får de ta. Pratade lite med en fransos innan om att jag skulle vilja ha ett sånt klimat i Sverige som de har där, med att nybörjare faktiskt kan lära sig utav de mer erfarna, utan den elitism som ofta finns i Sverige. Så det tänker jag skaffa mig.
Första steget är nog att våga spela fastän man ännu inte är bra.
Och det var riktigt kul att spela med!

Förövrigt är det rätt kul ställe att vara på. Kommer nya människor från nya nationaliteter varje gång. Som gjort för en kontaktsökande lingvist...

AdSense

I ett utbrott av spontanitet har jag nu registrerat ett AdSense-konto för att se om det faktiskt är möjligt att få in pengar på att blogga! Eller kanske mest så att det vore kul att se om det blir några kronor, eller bara några ören. Blir det tillräckligt mycket kanske jag slipper söka jobb jag ändå i nuläget inte klarar av att ha. (Hm. Var jag optimistisk där eller inte? Föredragshållaren sa ju att man skulle...)
Kort sagt har väl även jag fallit i fällan att klicka på "Monetize" på min blogg nu, om än mer av nyfikenhet och äventyrslystnad än girighet...
Om c:a två dagar kommer det dyka upp nånslags reklam här. Blir det för fult åker den iväg igen. Och jag antar att de flesta som läser min blogg ändå har på AdAware... :)

Föredraget

Det blev en timmas sömn, ungefär. Drömde en massa om relationer, skulle man kunna säga. Jag gav upp en massa spärrar som jag inte gjort tidigare i "verkliga livet", och det kändes helt naturligt. Får se vad det blir för realitet utav det, om någon...
Föredraget (jag kände mig faktiskt inte så trött (förrän runt då jag kom hem igen och sov i 4 timmar), så jag var vaken hela utan problem) handlade om att motivera sig själv, eller så. Sätta upp bra mål, och inte ge upp fastän man stött på motstånd. Att det är viktigt med rätt människor i ens närhet. Så nu har jag varit där, och känner mig faktiskt peppad! Försöker börja med att sätta upp en massa småmål och se om det för mig nånstans.
Spelade även in hela föredraget (tills batteriet tog slut några minuter innan slutet blev det film, sen bara ljudupptagning). Förhoppningsvis kan jag titta på det igen om jag dras neråt igen.
Nu svider det lite i fingertopparna att skriva. Eller rättare sagt i de översta "gångjärnen" på fingrarna. Men hur illa kan det vara, liksom. Workrave kommer lösa alla mina problem.
Har fortfarande mycket lättare att koncentrera mig nu när jag gått över till att sitta vid lilldatan. Speciellt nu när jag sitter ute i stora rummet i en skön soffa istället för på en sned halvobekväm stol i ett kallt rum. Skönt. Lyssnar dessutom på Brahms "Ein Deutches Requiem" som min kör inklusive mig skall sjunga den 22:a. Skall ta och hämta noterna, så kan jag öva samtidigt som jag sitter här och bloggar!
"Jo, Du kan! - Inspirationsföredrag med Olof Röhlander", hette tydligen det jag var på i morse. (Hittade en lapp i fickan precis, brevid två plopp, två daim och två Werthers Original som jag samlade på mig i pausen då det var jobbcoachpresentation.)

Lilldatorn

Förövrigt så är det väldigt mycket skönare att sitta och skriva i sängen med lilldatan i knät än att sätta igång Stora Åbäket och sitta i Obekväma Stolen och fastna framför de Dåliga Filmerna istället för det man Borde Göra.
Kanske skall se till så jag faktiskt inte sätter igång den maskinen imorgon, liksom sådär på riktigt.
Slåss mot vanans makt lite.
Även om nu han Krishnamurti säger att även att slåss mot vanan är en del av vanan... Har nog inte kommit tillräckligt långt vad gäller "observering" och meditation för att förstå honom, mer än rent intellektuellt.
Det vore intressant att se om en kvinna utav samma kaliber som han var skulle komma till samma slutsatser. Jag funderar lite på det här med kopplingen mellan vänster och höger hjärnhalva, som ju skall vara mer friktionsfri vad gäller kvinnor generellt, såvitt jag förstått...
Hm, nu måste visst datorn laddas.
Dags för ett nytt sömnförsök... (Fast sömnig är jag inte.)

Räknare

Nu har jag skaffat en såndäringa blogräknare.
Alltså en sån som talar om för mig hur många som har varit inne på min blog.
Som ni ser så står den just nu på över 30000.
Så svaret verkar vara "ja" på frågan "är det någon som läser min blog?"
Känns ju lite fint, på nåt sätt...

Föredrag

Om fyra timmar skall jag upp, och in och lyssna på ett föredrag som heter nåt i stil med "jo, du kan!". Kanske att det kan sporra mig att ta mig upp ur allt det här?

Ledsen

Hm.
Livet...
Vad var det nu jag skulle skriva...
Livet har liksom kommit av sig.
Inget av projekten jag påbörjat kommer någonvart.
Och själv dras jag ner i mörker och självfördömelse.
Och orkeslöshet.
Och allmän deppighet.
Det här livet... Undrar när det börjar, egentligen?
Jag var så nära. Och så hittade jag inte vidare efter Bjärka.
Inte än iaf.
Just nu har jag bara ett trasigt inre, trasiga händer, trasig ork och trasig friskhet.
Och så har jag alldeles för lätt att försätta mig i nånslags offerroll.
Längtar efter att klara av saker igen. Har varit över en månad sen sist. Kanske två.

Projekt som ligger just nu:
Esperanto, Erlang (fast med mina händer vet man inte...), Kinesiska, Finländska, Hitta självkänsla, lära mig "meditera", Ilaksh, Fiol, Folkdans, Må bra, Sluta fastna framför datorn istället för att utvecklas, Utvecklas, Sluta fastna framför en massa skit på datorn istället för att hitta ett verkligt liv, hur jag nu skulle kunna göra det, Börja träna min kropp på nåt sätt, Skaffa dansmatta, Kanske bygga en IR-förstärkare, Signaler, system och transformer (Är på kapitel tre av runt 15), Hitta tillbaka till att leva ett sant liv, Hitta vänner som jag kan umgås med, Bli så hel så jag kan ha en livspartner, Bli så hel så jag kan leva för att hjälpa andra, Hitta mig själv, Få tillbaka den nivån av integritet jag hade när jag slutade på Bjärka, och komma uppåt istället för nedåt, Sjunga såpass bra att jag har nåt att bidra med på konserten som kören har den 22:a November i Härlanda kyrka (Se där, nu blev det smygreklam mitt i listan)...

Nu skall jag upp om 4 timmar.
Kanske är värt att ge sig på ett till försök att somna...

Psykolog

Jag orkar inte... Fast nej, det är inte helt sant. Jag mer kanske inte vill. Eller inte orkar vilja. Eller tror att jag inte kan, och därför inte tror att jag vill försöka. Eller nåt sånt. Fast antagligen inte lika enkelt.
Igår tänkte jag lagt mig klockan 21. Det blev klockan 4 istället.
Jag är trött på att försätta mig själv i offerrollen hela tiden.
Men vågar inte ta mig ur själv på egen hand.
Om jag nu ens vet hur.
Idag skall jag äntligen för första gången till psykiatriska mottagningen i Mölndal.
Hoppas de kan reda ut nåt.

Det verkar som att jag på något sätt har att välja mellan att lära mig att leva disciplinerat, och att lära mig om livet, verkligheten och ej påtvingad struktur.
Eller så gör jag ingenting och låter saker ebba ut.
Finns något?

krishnamurti

Jag verkar vara lite kass på att skriva ner här vad som händer.
Just nu grunnar jag över den här texten.
Tål att läsas många gånger, men framförallt efterlevas.

    Questioner: I have got one predominating habit; I have other habits, but they are of less importance. I have been fighting this one habit as long as I can remember. It must have been formed in early childhood. Nobody seemed to care enough to correct it then and gradually as I grew older it became more and more deep-rooted. It disappears sometimes only to come back again. I don't seem able to get rid of it. I would like to be completely master of it. It has become a mania with me to overcome it. What am I to do?
    Krishnamurti: From what you say you have fallen into a habit for many, many years and you have cultivated another habit, the habit of fighting it. So you want to get rid of one habit by cultivating another which is the denial of the first. You are fighting one habit with another. When you can't get rid of the first habit you feel guilty, ashamed, depressed, perhaps angry with yourself for your weakness. The one habit and the other are the two sides of the same coin: without the first, the second wouldn't be, so the second is really a continuation of the first as a reaction. So now you have two problems whereas in the beginning you had only one.
    Questioner: I know what you are going to say because I know what you say about awareness, but I can't be aware all the time.
    Krishnamurti: So now you have several things going on at the same time: first of all the original habit, then, the desire to get rid of it, then the frustration of having failed, then the resolve to be aware all the time. This network has arisen because deeply you want to get rid of that one habit; that is your one drive, and you are all the time balancing between the habit and the fighting of it. You don't see that the real problem is having habits, good or bad, not just one particular habit. So the question really is, is it possible to break a habit without any effort, without cultivating its opposite, without suppressing it through uninterrupted vigilance which is resistance? Uninterrupted vigilance is simply another habit since it is generated by the habit it is trying to overcome. Questioner: You mean, can I get rid of the habit without generating this complicated network of reactions to it?
    Krishnamurti: So long as you want to get rid of it, that complicated network of reactions is actually in operation. The wanting to get rid of it is that reactionary network. So really you have not stopped this futile reaction to the habit.
    Questioner: But all the same, I must do something about it!
    Krishnamurti: That indicates that you are dominated by this one desire. This desire and its reactions are not different from the habit, and they feed on each other. The desire to be superior is not different from being inferior, so the superior is the inferior. The saint is the sinner.
    Questioner: Should I, then, just do nothing about it at all?
    Krishnamurti: What you are doing about it is to cultivate another habit in opposition to the old one.
    Questioner: So if I do nothing, I am left with the habit, and we are back where we started.
    Krishnamurti: Are we though? Knowing that what you do to break the habit is the cultivation of another habit, there can be only one action, which is to do nothing at all against that habit. Whatever you do is in the pattern of habits, so to do nothing, to have the feeling that you don't have to fight it, is the greatest action of intelligence. If you do anything positive you are back in the field of habits. Seeing this very clearly there is immediately a feeling of great relief and great lightness. You now see that fighting one habit by cultivating another does not end the first habit so you stop fighting it.
    Questioner: Then only the habit remains, and there is no resistance to it.
    Krishnamurti: Any form of resistance feeds the habit, which does not mean that you go on with the habit. You become aware of the habit and of the cultivation of its opposite, which is also a habit, and this awareness shows you that whatever you do with regard to the habit is the formation of another habit. So now, after having observed this whole process, your intelligence says, don't do anything about the habit. Don't give any attention to it. Don't be concerned with it because the more you are concerned with it the more active it becomes. Now intelligence is in operation and is watching. This watching is entirely different from the vigilance of resisting the habit, reacting to it. If you get the feeling of this intelligence watching, then this feeling will operate and deal with the habit, and not the vigilance of resolution and will. So what is important is not habit but the understanding of habit which brings about intelligence. This intelligence keeps awake without the fuel of desire, which is will. In the first instance the habit is confronted with resistance, in the second it is not confronted at all, and that is intelligence. The action of intelligence has withered the resistance to the habit on which the habit feeds.
    Questioner: Do you mean to say that I have got rid of my habit?
    Krishnamurti: Go slowly, don't be too hasty in your assumption of having got rid of it. What is more important than habit is this understanding, which is intelligence. This intelligence is sacred and therefore must be touched with clean hands, not exploited for trivial little games. Your little habit is utterly unimportant. If intelligence is there the habit is trivial; if intelligence is not there, then the wheel of habit is all you have got.

Har just sett dokumentären "what the bleep do we know?" igen, efter att ett antal år passerat.
Intressant hur alla i livet på nåt sätt tycks säga samma sak...
En spännande framtid väntar...

Oscillering

Kanske kan jag hitta kraft i att pendla fram och tillbaka mellan mina två hem.
Kanske.
Just nu verkar jag ha forlorat allt vad integritet heter. Och det suger verkligen.
Just nu känner jag bara för att lägga mig ner och strunta i allt; skita i att gå till meningslösa jobbsökarställen, strunta i att bo och umgås och inte umgås och må dåligt och tappa bort sig själv på dåligt vis och blanda ihop ärlighet och brist på integritet osv osv...
Snart får det ta och hända något.
Mitt liv förspills. Jag har inte råd att vänta längre.

Nycklar

I min väska har jag nycklar till min väns våning inne i stan.
Jag skall bo där lite halvt.
Det är ett trevligt område, med vacker natur och trevliga affärer. Och bra sällskap.
Och en stor, varm säng.
Kankse är det här den vändpunkt jag behöver för att kunna komma framåt?

Bloggning.

En potentiellt dum sak med att tänka snabbt är att jag ofta för länge sedan skrivit Det Perfekta Bloginlägget långt innan jag har tid att sätta mig vid datorn (t.ex. när jag är ute och cylkar), och att jag sen inte har lust eller förmåga att upprepa det hela när jag sätter mig här.
Något jag har kommit på, vilket ju som vanligt är svårt att faktiskt göra något utav (och som jag kommit på förut, fast i annan tappning) är att det är så otroligt mycket som jag gör av vana snarare än för att jag egentligen vill.
Önskar jag kunde få tillbaka den där självkänslan och insikten om vad jag egentligen ville som jag var på väg att få innan jag åkte ifrån Bjärka.
Kanske är jag på väg dit, men ...
Jag saknar. Mycket.
Jag har liksom inte livsgnistan hos mig.
Någonting vitalt saknas här som jag nästan hade där.
Någonting som jag har sett vissa ha, som jag märkt att inte bara jag strävar mot.
Kanske behöver jag hitta medsträvare. Kanske räcker det att hitta människor som går samma väg som jag, är på väg åt samma håll.
Människor som vill leva på riktigt.
Och som inte tänker ge sig förrän de åtminstone är på väg.

längtan.

Oförmögen att göra vad jag trängtar efter sitter jag och söker livssurrogat.
Skulle vara skönt att leva tätt inpå människor igen.
Skulle vara skönt att vara över den där gränsen som tydligen jag inte kommit över än.
Skulle vara skönt att kunna höra sig själv bättre.
Skulle vara fint om det inte dröjde för länge.

film

Felet med att sitta och titta på film, oavsett hur bra den är eller ej, är att man alltid gör det istället för att göra något annat.
Jag tror att detta något annat i nästan samtliga fall är bättre.
Åtminstone känns det så för min del.
Filmer hindrar mig från att hitta livet.
Filmer får mig sittandes här.
Men att analysera räcker inte.
Jag sitter ju kvar!
Imorgon kanske jag återigen skall försöka mig på att försöka ha en hyfsat datorfri dag.
Idag har jag städat hela mitt rum, nästan.
Cyklat ner till affären för att se om där fanns någon bättre datorstol åt mig. (Längre än affären kom jag inte till. Har lite träningsvärk i knäna efter gårdagens cykeltur!)
Har även lyckats, med pappas hjälp, att laga mitt ljudsystem.
Så nu kan jag titta på film med bättre ljud än innan.
Hurra?

(Nu skall jag bara se första avsnittet av en serie jag inte vill se, för den var tråkig. Sen får jag lägga mig. Varför går jag inte härifrån? Varför är det så svårt?)

bada

Nu sitter jag på en klippa vid Askimsbadet och åter lite. En och en halv timme tog det att cykla hit. bra motion. och så lärde jag mig att det inte är kul att båda ensam.
nu skall jag ta mig hem igen. Förhoppningsvis innan affärerna stänger.
Vill nog ha någon att båda med.
(Hm. Stavning blir lite si och så när man telefonbloggar under starkt solsken. Åkte å båda, änna...)

fisveduloj

Åkte in till Slottsskogen idag för att vara med på folkdans. På vägen dit åkte jag förbi tråkiga betongbyggnader, och tänkte att "sådär vill jag aldrig någonsin bo!"
Resan tog c:a 1 timma och 10 minuter.
Väl framme stod där en nyckelharpospelerska och en fiolspelare i mitten av en ytterst glest befolkad dansbana.
Tre personer där var runt min ålder; de andra hade nog kommit över sin 50-årskris för länge sen...

Det blev ingen dans. E lite trött på detta bistra kalla klimat där det inte är ok att våga, där bara de som får kan. Visst borde jag kanske frågat om lov när tjejen blev ledig, men det kändes mest dumt när alla dansade på en så hög nivå. Hur som helst så fick jag nys om att det skulle vara en folkmusikfestival i Uddevalla om några helger. Gött. Kanske att man kan få vara den man är där?
Längtar annars till "apelsinträffen" uppe i Härnösand. Hoppas jag kommer dit!

Hur som helst, så cyklade jag hem igen efter en timme med noll danser och ett halvintressant samtal. Det verkar som att det finns folk som är inställda på att jobba resten av sina liv.. Jag vill verkligen inte! Kom på det, när jag pratade med en där, att jag ju faktiskt, om jag får ett (civil)ingenjörsjobb med stor sannolikhet kommer tjäna såpass mycket pengar så jag kan skita i att jobba visssa år. Dvs om jag klarar mig på en del av min lön kan jag företa mig detdäringa resandet jag faktiskt tror jag behöver för att hitta fram till hur i allsin dar jag skall få till det här med livet egentligen. (Får inte glömma skaffa pasporta servo..)

På vägen hem, då jag cyklade på lite andra vägar än på ditvägen, bara för att, så såg jag att det gick en stig rätt över en travbana in till en liten gatlykta (typ som i Narnia). Cyklade förbi, men tänkte "näää...", vände tillbaka och cyklade in på stigen.
Så här vill jag bo! Det var en campingplats, full med liv och rörelse. Barn som lekte och cyklade. Folk i alla åldrar som var ute.
Kanske kan man även i sverige hitta nån gemenskap som funkar på ett sånt ställe?
Så jag funderade på om jag ville skaffa körkort och husvagn, och sen bara Bo nånstans fint, så länge jag kände för det. Och om nån kom och ville klottra nåt fint på min vagn, så skulle det vara ok, bara de inte målade för mina fönster. Och om nån ville stjäla mina saker så vore ju det tråkigt... Tur att livet inte alls över huvud taget ens lite egentligen handlar om saker.
Eller ett tält. Ett tält kanske räcker till att börja med. Ett tält, så man kan sätta sig och ha trevligt med okända festmänniskor under varma sommarkvällar på okända ställen...

Nåväl.
Hemkommen insåg jag att denna cykeltur gjort mig gott. Började dagen (och dagarna innan) med trögtänkthet, missmodighet och allmän förslappning.
På vägen in tänktke jag att "nä, jag kanske håller på att bli för sjuk. Jag kanske inte orkar cykla hela vägen in till Göteborg." Sen, kanske 10 minuter efter det, så satte adrenalinet in, och allt blev bra igen. ;)
På hemvägen var det lättare, även om jag började bli rätt trött.

Cykla hem på kvällen/natten är lite magiskt... Finns en massa fina broar att cykla under och testa akustiken i, en massa ängar där man kan lyssna till syrsokören, en massa små vägar att cykla på som ingen ingen upptäckt förut...

Så, kanske att det här var en bra afton ändå.
Synd bara att svenskar är så stela. Jag ville dansa och spela!

Sorg

Nu är jag trött på det här. Det tomma livet förtär mig inifrån, och jag vet inte vad jag skall göra. Jag vill inte. Vill inte glida tillbaka, vill inte tvingas in i gamla mönster, in i själsdöd och stagnation.
Men jag ser ingen väg ut.
Hoppas jag får jobb snart, så jag åtminstone får nån inkomst.
Just nu stressar jag sönder mig på att söka jobb på nätet, så jag slipper få min själ söndertrasad av arbetsförmedlingen och socialen.
Orkar inte vare sig plugga esperanto eller clisp, eller ha glädjen att spela fiol, när jag sitter fast här framför mitt obekväma skrivbord och söker efter meningslöshet.
Jag tror mitt humör påverkas utav att jag håller på att bli sjuk. Eller tvärtom, kanske.
Jag tror att jag just nu mår mycket sämre än det känns. Känner mig stundtals omotiverat förtvivlad. Har brustit ut i gråt en gång.
Längtar tillbaka. Eller rättare sagt kanske: längtar efter att få fortsätta bli hel, efter att slippa att aldrig få komma fram till den där gränsen bortom vilken jag faktiskt på riktigt kan tänka annorlunda, gränsen bortom vilken jag förmår leva...
Jag var så nära...
Jag behöver ha en god gemenskap. Behöver ha folk som ser att jag har förändrats. Behöver ha människor som jag förändras av. Behöver ha någon att tycka om. Behöver ha någon att inte vara som.
Behöver få känna mig omtyckt igen.
Behöver ha ett liv som inte bottnar i ihålighet och obekvämhet.

365saker.se

Mellan mitt hus och Göteborgs Stadsbibliotek är det ganska exakt 44 minuter om man cyklar.
Utanför det idag stängda biblioteket stötte jag på en människa som med vattenfärg målade ett hjärta på marken. "Sweetart", kallade han det. Som streetart, fast det regnar bort och är lagligt. Alla blir glada, liksom.
Nu är jag rejält svettig. Verkar som att vägen till och från Göteborg är precis ett lagom träningspass för mig.
Nästa gång kanske jag kan våga ta med mig fiolen in och spela därinne ett tag... :)
(Eller kanske fika. Nån som är på?)

La vivo.

S-ino C foriris hieraŭ. Ŝia kunesteĉo mankas al mi!
Mi rememoris multe simple por ke mi kunestis kune kun ŝi.
Do, mi volis skribi multe tie pri mia nuna vivo, kaj kiel mi pensas ke mi bone ekvivu, sed por mia komputilludad, mi nun tro lacas.
Morgaŭ, espere.
(Mi ne forgesu la sento de (eko de) bona/vera vivo!)
(Mi ankaŭ volis diri io pri ke mi nun, malgraŭ ke mi faras la samajn stultaĉojn kiam antaŭ KEF, mi nun, post la vizito de C, pensas ke mi scias kio mi vere volas, kaj ke mi nun eble havu sufiĉe mensforto kaj espereco por ke mi eblas eku bonfari. Sed nun mi pensas ke mi sufiĉe lacas, por ke ne eblu eĉ revidi la lastan frazon antaŭ mia dormo. Do, bonan nokton.)

Hm. Översättning, eller liknande, kommer nog imorgon, kanske.

Sinjorino C

Tio estis tre agrabla tago. Mi ekvekis je la 15:a horon, kaj eksidadis kutime ĉe la komputilo, kaj jen! retpoŝtmesaĝo! Mia amikino de KEF estis enironta en Gotenburgo vespere! Ŝi venis al mia hejmo proksime je la 20:an horon, kaj mi ĝis nun ĝuis bonan nestultan paroladon kaj agrablan kunecon. Nun ŝi dormas en alia ĉambro, kaj ankaŭ mi devas dormi post duŝeto. Eble mi sukcesas malgraŭ mia tedrinkadon... :)

Det här har varit en fin dag. Jag vaknade runt 15, och satte mig i vanlig ordning vid datorn, och fick till min gljäde se ett e-postmeddelande från min väninna från KEF, som var på väg till Göteborg och frågade om hon kunde få hälsa på. Så nu har jag haft en trevlig kväll från klockan 20 då hon anlände, med trevligt sällskap och meningsfulla samtal. Nu sover hon ute i stora rummeţ och jag skall också sova när jag har duschat lite... :)

Pri la KEF:on

Mi nun sidas en la sofo de mia gepatroj kaj aŭskultas la kantoj de "kapriol'", kioj mi audis en la Kultura Esperanta Festivalo lastsemajne en Danio.
La festivalo tre plaĉis al mi!
Mi ekkonis kaj rekonis geamikojn, kaj estis vere ĝoja kune kun iu de ilin.
(Nun mi volis skribi multe pri la okazojn en KEF, sed bedaŭrinde, mi tro multe lacas. Do, alia foje...)

Nu sitter jag här i soffan hemma hos mina föräldrar och lyssnar på skivan jag köpte med "Kapriol'", som jag lyssnade på på esperantofestivalen.
Hm. Nä. För trött. Ni får veta mer sen, tror jag. :)

Kaj nun: en esperanto!

Do, ĉar mi ĵus estis en KEF, mi nun denove volas "blogi" dulingve, kaj esperante, kaj svedie.
Mi pensas ke eble tiel mi plibonigas mian esperantoparolfluenton...

Jo, jag har just varit på esperantoläger (KEF, "Esperantokulturfestivalen") i Danmark, och tänker nu, om jag orkar, börja blogga tvåspråkigt. Förhoppningsvis lyckas jag bli bättre på esperanto på det viset...

Tom.

Var på Gudstjänst i Furulundskyrkan precis.
Kände mig tom när jag gick ut i skogen brevid efteråt.
Berodde det på att jag var på ett ställe där jag ofta känt mig tom förut?
Berodde det på att de inte hade nattvard?
Berodde det på att jag inte har varit på Bjärka på länge nu?
Framtiden får väl utvisa...
Jag plockade iaf blåbär i skogen jag gick i efter kyrkan.
Det var en härlig skog.
Full med blåbärsris och solsken och träd.
Inte som den i Kållered.
Jag gick ut och gick i den i onsdags.
Den hade inte alls lika fina träd som på Bjärka. Och så var den full av saknad.
Vad är det jag saknar? Miljöer? Personer? Liturgi?
Skall se om jag kan hitta någon veckomässa att gå till nu i veckan, och se om det ger något.
Jag tänker inte bli invärtes tom och desperat efter kärlek igen. Inte om jag kan låta bli.
Det har varit skönt att ha ett år då jag har sluppit, eller kanske rättare sagt dragits ur det.

Skola

Jag vet inte hur man böjer "skola" i dåtid.
Mycket enerverande.
Har sökt runt på nätet i över en timme nu.
Jag önskar att jag skulle... Hmm... "Skulle" ... "Vi skullo"? Men i singularis?
Och finns det någon användning för det över huvud taget, eller är "skulle" den enda formen som är vettig?

Trevligt.

Igår träffade jag en vän.
Det var trevligt.

Nu verkar jag ha vänt på dygnet igen.
Men jag har bara fastnat i tv-serier den här gången.
Trevligt.
Skall bli skönt att sova nu...

Utlänning.

Igår fick jag hjälpa en gammal man.
Han kom fram till mig och undrade om jag kunde ringa ett nummer för honom och säga något (kunde inte uppfatta vad) till hans släkting (som jag inte uppfattade riktigt vilken det rörde sig om).
Jag tittade på numret jag skulle slå, som började med ٠٣١٨٩٩, bad honom läsa siffrorna högt, och gav honom sen mobilen.
Av samtalet hörde jag följande: <utländska><utländska><utländska>min kompis*titta på mig*<utländska>.
Mitt samtal innebar tydligen att hans släkting nu visste var han befann sig och skulle komma och hämta honom.
Fick "tack! Ett tusen tack!" innan jag gick in i affären vi möttes utanför. Fick mig på riktigt gott humör.

Haunted.

Fick mig just en käftsmäll av det som varit.
Tydligen är jag inte redo att läsa om att jag inte blev en av dem som kontakten hölls med, att jag aldrig fick riktigt vara med, riktigt komma in så långt som jag ville...
Visst, det har bara gått några dagar, och visst, livet ligger framför mig, men det gör ändå ont att återigen lamslås av mindervärdeskänslor, utanförskap och jämförelser. Att inte jag fick bli så omtyckt som jag tyckte om. Har verkligen kämpat, kommit långt fram osv, men ändå. Det räckte inte, var inte ens ett kriterium ...

Såren kanske helt enkelt bara behöver läkas en del för att jag skall klara av det. Men just nu känns det mesta rätt meningslöst.

I övrigt har jag städat mitt kök, och nu börjat städa mitt rum.
Insåg att jag faktiskt inte ville fastna i tv-serier, och att jag faktiskt ville städa mitt rum för att det beredde mig glädje.
Det känns väldigt skönt att kunna så smått börja tycka om sig själv.

Kanske skall in till stan och bli bjuden på mat idag. Visst innebär det att göra avkall på tiden med mig själv och min städning, men som synes ovan kanske det kan vara så att jag ändå behöver umgås med folk lite. Kanske.

Viljan

Hm.
Jag vill faktiskt inte titta på mer film nu.
Jag vill inte fastna i de gamla beroendena.
Tänker att "stargate atlantis" vore kul att se på lite, men sen så upptäcker jag att "nä, det vore det inte alls det. Mycket roligare vore att städa mitt rum."
Kommer jag kunne bejaka denna förändring av mig? (Eller om man så vill: denna insikt om vem jag är.)

Val

Det finns så mycket jag vill göra!
Har insett att jag kanske vill lära mig python när jag ändå håller på...
Och leva!
Och städa rummet fint.
Och lära mig en bra människosyn.
Och finna glädje i allt Gud fostrar mig genom...
Nu har jag hur som helst beställt ett nytt nätagg till min stationära dator, vars nätagg har kraftigt glapp. Fick igång den efter en halv dags pillande, och jag vågar inte titta på sladden av rädsla för att den skall åka ur det Perfekta Läget Där Datorn Får Ström...
Imorgon skall jag åka in till Hammarkullen och besöka en kyrka jag aldrig har varit hos, fira nattvard och besöka en gammal vän från Hjälmaredstiden, och kanske äta mat hemma hos några jagknappt känner, men som spontaninbjöd mig till mat nångång (har skickat dem ett sms...)
Livet är spännande när man försöker leva det...

Återfall.

Nu har jag suttit fast här sen runt 23:30, och innan dess från 19 till 22:30...
Det var inte så här jag hade planerat dagen.
Får ta och göra något åt saken imorgon, på nåt sätt.
Planen är att städa iordning i mitt rum, och allmänt ta hand om mig.
Nu skall jag iaf sova.
Så det så.
Skönt iaf, det här att man kan titta sig i spegeln och se att man faktiskt inte är samma människa som förut... Och att jag kan le när jag tänker på framtiden; att saker faktiskt är rätt bra, och på väg att bli bättre (om jag inte sabbar det med att fastna här... (om det nu går))

Det dåliga med datorer.

Nu har jag fastnat här och slösat bort några timmar vid två tillfällen idag.
Risken med att ha en dator är att man glömmer ta tid för sig själv. Och det kan vara väldigt skadligt.
Nu skall jag ta och leta igenom hela familjens samlade nyckelförråd och se om jag kan hitta nyckeln som passar till cykeln jag tror är min. (Ja, detta kan ta lång tid om jag har lite otur...)

clisp

Nu har jag tid att börja lära mig vidare, i den mån jag nu över huvud taget skall sitta vid datorn.
Skall ta å fråga den som håller i cl-fuse om det kan tänkas komma något jag kan leka med snart… Har kommit på att lisp nog vore det optimala språket att skriva en fuse-modul i...

</bjärka>

Nu har den här fasen i livet tagit slut.
Nu har jag åkt hem från Bjärka.
Det kändes skönt när jag åkte, typ som att det var rätt; att det var tid nu.
Ungefär som det kändes att åka dit och vara där …
Jag har lärt mig otroligt mycket under det här året. Börjat tala inifrån, av egna erfarenheter, istället för att repetera saker jag lärt mig i en bok Börjat lära mig att älska och skydda mig själv, och att fått känna hur det är att inte känna sig som ett evigt tomrum. Börjat leva på riktigt, eller åtminstone fått en riktning att gå för att kunna ta mig dit … Det var nog faktiskt bara två saker som jag inte hann med på Bjärka som jag skulle ha velat. Och det gör faktiskt ingenting.
Jag har så mycket gott med mig så jag inte vet var jag skall börja …
Jag tror faktiskt jag låter bli, och låter det sjunka in.
Allting fick ett bra avslut; jag hann med det mesta under sista veckan som jag inte gjort förut, inklusive hitta dendär stigen på det där promenadstråket som jag så länge letat efter, hitta den Dolda Gläntan som skulle vara så fin, knyta mitt eget raband så jag fick ett sånt med mig, betala det jag inte hunnit än …
jag har fått ett bra perspektiv på tillvaron, tror jag.
Och jag har insett vikten av att starta morgonen med bön.
Detta är viktigt:
Att ta hand om sig själv; att älska sig själv, och visa i handling och ord för sig själv att man menar det.
Att se andra som man ser sig själv; att se andra som människor som har ett lika stort värde som man har själv. Detta tror jag är utgångspunkten för att kunna ha sunda relationer. Kräver dock en massa övning för mig...
Att be Gud om kraft, hjälp och stöd så ofta det bara går; den här sista veckan har jag, efter att ha bett, kunnat släppa, inse eller hantera saker jag annars garanterat bara skulle gå i baklås över.
Att alltid vara sann mot sig själv, sina känslor och vad man egentligen vill; Att inte trampa på sig själv för andras skull, så att man blir rädd för sig själv och inte längre klarar av att möta andra.

Så. Välkommen hem, Joel.
Nu har du ett helt liv att börja utforska …

Stress.

Tydligen far jag illa utav att ge efter för trycket att förklara mig ibland.
Jag tänker inte förklara hur.

Vi ≡ de

I vissa kristna kretsar verkar man dela upp folk som såhär: "Det finns kristna, som har rätt, och icke ännu kristna, som skall kristnas."
Här på Bjärka har jag lärt mig en ny indelning: "Det finns människor som Gud har skapat, och som har oändligt värde av just denna anledning."
Till denna indelning följer sedan följande påstående: "Att inte på riktigt och ärligt vända sig till Gud gör att man missar sitt värde och vem man verkligen är."

Den 18:e

Den 18:e åker jag härifrån. Och skall inte stanna till hösten.
Det känns verkligen som att jag skulle vilja vara kvar här.
Eller åtminstone att jag inte vet någon bättre plats att vara på.
Men dessvärre är det nödvändigt att, åtminstone för en tid, inte återvända hit.
Men jag vill!
Kommer mitt liv fortsätta efter detta, och i så fall hur?
Har lärt mig grymt mycket, men kommer det att bestå?
Kommer sakna... Mycket...

300!

Jaha, se där! Inlägg nummer 300!
Idag har jag haft en mycket trevlig dag.
Jag har faktiskt kunnat släppa saker som inte gick bra, när sådana inträffat; kunnat stå emot impulserna att rätta till saker i efterhand och kunnat låta saker vara som de är, lite. Inte krävt saker jag inte haft rätt till.
Och jag har fått en massa gott.
Fått ligga ute på studsmattan och ha det jättetrevligt. Fått samtala om saker jag trodde var omöjliga, på ett sätt jag inte trodde skulle gå. Fått ge en kram där jag inte brukar få.
Det här med att ge upp och dö bort ifrån saker är helt klart värt det. Fast väldigt smärtsamt.
Mina axlar värker av anspänning och är stenhårda.
Men det är klart värt det.
Jag har både fått ta emot och ge mer idag än vad jag normalt brukar få. Och jag har fått känna att den relation som krånglat under hela året, att den kanske kan bli bra. Eller nåt ditåt. Om jag bara lär mig släppa. Och ta emot.
Det kommer inte bli lätt, men som med allt annat (åtminstone här) så kommer jag utvecklas en hel massa av det, och det kommer verka till godo på så många sätt.
Mitt på dagen åkte bibelskoleklassen iväg härifrån. Avslutning. Så nu har jag inte dem att umgås med längre.
En massa folk som jag inte längre har lyxen att få stödja och få umgås med och få hjälp utav och musicera med och ha allmänt trevligt med...
Dessutom har jag förlorat den "sociala buffert" jag kunnat gå till när saker gått snett.
Så jag kommer verkligen, verkligen behöva lära mig släppa det jag måste. Och ta emot det jag får.
Och hitintills har det gått ganska bra.
Det går till såhär:
Man går till bön, vänder sig till Gud och ber "GUD, HJÄLP MIG SLÄPPA! (Och hjälp mig ta emot det jag får...)" en massa.
Sen går man ut och försöker leva, och klara sig fram till nästa bön.
Och. Det. Går.
Oftast.
Onsdag till fredag var de första dagarna jag kunnat vara här utan att känna mig uppbunden i nån trasig relation. Så skönt!
I övrigt har det varit en massa sol och allmän trevnad idag. (Fortfarande känner jag inte av pollen om jag tar allergitablett!! \o/) Och på något sätt verkar det som att jag faktiskt rent naturligt just nu mer kommer ihåg det positiva än det negativa idag. Och det är ju definitivt en förändring, förvandling och förbättring...
Dagen har varit stundtals jobbig och riktigt "kämpesam" (när man umgås med norrmän en massa så hittar man på nya ord... ;) (Var ett riktigt trevligt gäng på fyra norrmän här i helgen. Vi satt och snackade vid en massa tillfällen. (Vid ett tillfälle snackade vi lite allmänt om funktionsstörningar. Var grymt skönt att känna sig normal ett tag, trots att jag "antagligen" har någonslags diagnos av något slag. Insåg även då hur mycket det tydligen påverkar min självbild negativt att jag inte "är som alla andra" vad gäller sånt.)))
Igår var det ömsom regn och ömsom sol, vilket jag tycker är ett helt otroligt trevligt väder. Lagom varmt, inga för mig kännbara pollen... Satt med några bibelskolevänner och tittade på när några spelade fotboll en bit bort...
Nä, det kanske får räcka såhär med ord... Mår hur som helst väldigt bra, trots ringa sömn (eller kanske just därför?) och har tydligen kommit lite, lite längre fram i den pusselbit som kallas "dö bort ifrån allt". Eller så.
Just nu är livet njutbart, om än svårt.
Kontraster, skönhet, njutbarhet, upplösning...
Gonatt.

Friskare...

Så, nu har jag slutat vara bitter osv.
Kan typ stå upp, och yra runt lite innan jag behöver sitta ner igen.
Klarade av att stå och duscha i kanske en timme eller nåt sånt. Så nu ligger jag ner och är helt omtöcknad av utmattning efter duschansträngningen.
Hm. Kanske mest var det...
Funderar på vad som skall bli av dagen; hur man söker Guds ledning osv.

Sjuk.

I förrgår natt kräktes jag hela natten.
Igår hade jag 108 i puls, sen 100 efter ett halvt dygn. Orkade inte göra så mycket mer än att ligga och ha tokhögt blodsocker (så jag inte orkade något annat....) Idag har jag bara 80. Och idag kan jag även äta bättre. Åtminstone lite grann...

Hela natten igår tänkte och drömde jag om hur illa behadlad jag faktiskt har blivit av en viss person på Bjärka. Det är inte chysst att kalla mig vän och behandla mig som om jag vore smutsig, som att det inte vore ok att röra vid mig. Det är inte ok att få mig att känna att det är fult att jag tycker om.
Så nu är jag arg. Nu, när jag har lite distans och inte kan utsättas för den lite för stora distansens outhärdliga plåga kan jag unna mig lyxen att vara förnärmad och besviken. Här, där det inte får konsekvenser.
Sen kanske jag kan se alla de positiva sakerna också. När jag varit stött färdigt.
Skall nog ta å lägga mig lite till.

En sammanfattning av mitt liv på Bjärka-Säby

(Det är iaf så det oftast känns. Sen så får jag ut mycket gott utav det. Men ändå...)

"Vara den du är"

När jag gick ner för några minuter sen för att kolla öppettider för mataffären möttes jag av ett gäng ungdomar. Försökte vara sådär normal och oberörd och hälsa lite sådär ungdomligt. En av dem började sjunga "Du kan vara den du är, bara vara den du är. Utan smärta ..." Kändes skönt.
Förut idag mötte jag någon i hissen upp som sa "måste bara få säga att du har väldigt fint hår ..."

Jag har förövrigt äntligen hittat en personatt prata med som säger vad jag vill.
Jag tror jag skall behålla honom.
Han säger såhär:
"Det finns en väg ut! Jag vet, för jag har varit fast i samma skit som du, och jag blev fri. Ditt liv kan vara så mycket bättre än det är. Du är inte skapt för att tryckas ner av det här."
Nu gäller det bara att han lyckas få mig att förstå att det är sant ...
Att det verkligen kan finnas en väg ut ur pornografin och självfördömelsen. En väg in i Guds värld, in i vandringen med Gud på riktigt!
Ett liv, där det inte hela tiden känns som att jag väntar på att det skall börja...

Och för er som undrar varför jag kollar öppettider på mataffärer, möter personer i hissar och stiftar nya bekantskaper, så är det så att jag nu har bott hos min bror i snart en vecka, för att se hur han har det uppe i Uddevalla, och för att se om det är här jag skall vara nästa år om det inte blir fortsatt Bjärka...

allt.

Imorgon kommer det faktiskt hit någon på besök!
Skall bli trevligt...
I övrigt håller jag på och lär mig common lisp. Hoppas det går. Skulle vara riktigt kul att kunna dels vara duktig på något och dels kunna leka med just lisp, som verkar vara ett kul programmeringsspråk.
Det är svårt att hålla sig ifrån sånt som man tror sig vilja men egentligen inte vill.
Min längtan efter närhet och förtrolighet kommer inte tillfredställas av att fastna i pornografi, hur mycket jag än vill. Ändå är det så svårt att inte lura sig själv.
Jag har någon teori om att det beror på att jag inte känner till något bättre, men jag tror den är ganska falsk.
Kanske snarare är så att det jag söker efter inte är något jag vet hur jag skall finna, så att jag kör på gammal vana?
Nä, känns inte helt rätt det heller...
Hur som helst är det nog bra att börja tänka på vad jag skall ta med mig till min bror på lördag, eftersom jag antagligen kommer ha fullt upp med trevligt besök framtills dess här från och med imorgon kväll.
I övrigt känner jag mig inte orolig inför hösten, även om jag inte har någon aning om vad jag skall göra.
Kanske är det helt enkelt så att det inte är Dags att börja tänka på det än?
Har börjat känna av pollen nu, förövrigt. Näsan har kliat i några timmar nu, och det har varit spännande att prata. Än så länge klarar jag mig utan att knapra piller iaf.

Så... Packa/Sova/Data... Hmm, vilket blir det....

Uppgift.

Livet var på väg neråt förut idag. "Råkade" "vilja" "fastna" på fel nätsidor igår i några timmar. Inte så farligt, men ändå tillräckligt för att minska mitt egenvärde (varför lägger jag mitt egenvärde i sånt?)
Det är bra att ha folk att prata med, även om jag försöker göra det i begränsad utsträckning så jag inte förstärker min dåliga självbild genom att alltid säga att det är dåligt. Sen i lördags har det ju faktiskt varit rätt så bra!
Nu skall jag börja skriva ett common lisp-program som skall låta mig mata in för varje dag trevliga saker som har hänt mig, bra saker jag lärt mig, och bra saker jag gjort.
Det sista är det viktigaste, tror jag, för den delen av inmatningen skall aldrig vara tom.
Idag har jag till exempel duschat, varit ute, tyckt om folk och skrattat.

Knän och helg.

Mina knän verkar ha blivit lite skadade av att springa upp och ner för trapporna under arbetspassen förra veckan.
Bar nämligen böcker upp för tre våningar i slottet sex timmar per dag i fyra dagar.
Svettigt och kul var det, men jag var rätt död i slutet av veckan, och jag sov rätt dåligt.
Så idag har jag tagit ledigt under eftermiddagen!
Grymt skönt.
Gick i säng och pseudosov i en timme förut.
I övrigt har helgen varit riktigt, riktigt skön. Inte haft några svackor som jag inte kommit ur, och jag har fått en hel del mysigt mig tillgodo.
Eller vad sägs om följande:
Sitta ute på gräsmattan i sommarvärme utan att känna av allergi, och med en vän som man nästan aldrig träffar på tu man hand.
Sätta sig brevid någon och få perspektivet ändrat från att "jag stör nog" till "människor tycker om människor. Att se människor med kärlekens ögon och anta att de gör detsamma är en god grundsyn. Om jag stör säger de nog till, men chansen är stor att de blir glada av att se mig."
Få praktisera ovanstående insikt.
Få äta bröllopstårterester med riktigt god marcipan och en blå marcipanros.
Att se att "nej, den här situationen har ingenting i sig som jag egentligen borde vara avundsjuk på, och snart kanske jag kan klara av att inte vara det."
En så skön söndagsafton så jag tog med mig fiolen ut i (den för mig oallergena) naturen och bara spelade av lycka i en halvtimme ...

Nu har jag en halv vecka kvar här innan jag åker och hälsar på min bror i en vecka. Sen kanske jag förhoppningsvis har någon idé om vad jag skall ta mig till till hösten.
(Så, nu har nog fingrarna fått nog med motion för den här gången.)

Kinesis.

Jag har ett nytt tangentbord. Det är bra.
Om jag lär mig skriva bra på det kanske jag slipper få ont i fingrarna.
Kanske att jag kan få koda i framtiden, trots allt?

⸮⸘‼‽

Håller jag på att bli galen, eller håller jag på att bli frisk på riktigt?
Har jag kommit närmare mina känslor, eller orkar jag bara inte mer?
Skrek rätt ut i en kvart igår (för att det gjorde så ont själsligt) tills någon kom och stoppade mig. Idag mår jag i grunden riktigt bra, även om jag nog är lite lättsårad, kanske.
Det pratas om att skaffa experthjälp åt mig. Sjukt jobbigt. Sånadär människor brukar inte hjälpa. Jag har hitintills bara kunnat ta till mig hjälp från människor som jag faktiskt kunnat se som vänner.
Det är ju klart intressant att Guds svar på att jag sätter mig på ett sånt här ställe är att vända ut och in på mig så mycket så att jag kanske behöver experthjälp för att klara av det. så att jag kanske faktiskt kan hjälpas av experthjälp. så att jag kanske kan bli hulpen på riktigt.
På det här stället tvingas jag ständigt bearbeta det som annars ligger latent, och som jag bara hör en svag susning av. Ständigt.
Jag behöver vila.
Jag behöver vila.
Jag behöver vila.

Och kanske att det kan gå.
Jag skall prata ut med någon på lördag om saker. Det kan potentiellt bli helt oändligt bra.
Saker kanske äntligen kan få redas ut lite på riktigt.
Och då slipper jag en del av det som plågar mig här. Hoppas jag.
Sen kanske det kan bli jättebra att faktiskt få fortsätta leva här och få hjälp av en psykolog, eller dylikt. Vem vet.

Lite mer flum.

Kanske är det så att jag inte både kan göra saker och ha ett socialt liv som verkligen betyder något?
Eller är jag ute och cyklar nu?
För om jag skulle ta och lära mig lisp på riktigt så skulle jag behöva att inte hela tiden känna att jag inte gjorde det istället för att umgås med folk. Att jag inte missade något som vore mer (för stunden (och framtiden?)) givande. Och om jag är helt ensam, då finns det, som det är nu, inget som håller mitt mörker tillbaka.
Just nu är jag iaf inkapabel att göra något vettigt. Är för socialt beronende, och vet inte hur jag skall ta mig ur det. För jag kan inte läka mig själv, och det är bara genom att faktiskt läkas på riktigt som jag kan komma ur det här. (Att inte umgås med folk, eller att ständigt umgås med folk, det är bara sätt att få "sjukdomen" att inte visa symptom.) Att inse mig jämställd och älskad. Det är målet.
Men finns det någon väg dit?

life-p (Dagens klagovisa)

Hm.
Verkar som att jag har givit upp.
Skiter i att kämpa mot att vara socialt beroende.
Orkar inte vara socialt beroende.
Vill gå ut.
Orkar inte gå ut ensam.
Orkar inte be folk.
Vill inte gå ut oensam, men jag är rädd för följderna av att gå ut själv och sen inte ha någon att umgås med.
Kuken.
Kanske helt enkelt är för trött.
Men det suger att jag styrs utav rädsla, och att det blir värre utav att försöka göra något åt det.
Nu skall jag nog göra bådadera.
Äta kakan och ha den kvar, så att säga.
Både göra vad jag vill, och umgås.
Fast så länge jag är kvar i det här tillståndet av att ha blivit sårad vet jag inte vad jag egentligen vill, och vad jag bara förväntar mig av mig för att vara duktig och självständig och inte hatas av mig.
Om jag skall vara kvar här nästa år får det inte sluta så här.
Min förhoppning är att jag lyckas lära mig att inte vara bunden av mig själv och min självrädsla och människorädsla innan det här året är slut.
I så fall är jag fri att göra nästan vad som helst, istället för att inte kunna egentligen göra något.
Hm. Med detta vill jag inte säga att året här på något sätt varit verkningslöst eller meningslöst, men just nu ser jag ingen som helst vits i att fortsätta kämpa, eller ens hur detta mitt kämpande skulle gå till så länge jag gör det ensam. Vilket jag kanske inte gör. Kanske.
Vi får se.
Men det sätt som det har gått til hittills verkar uttömt på potential.
Och jag verkar ha slut på kraft.
Varför skall det vara så svårt att vända sig till Gud På Riktigt?
Och varför vill jag inte?
Vad är jag rädd för?
Rädd för en dömande Gud, en som bevisligen hatar mig, då jag blivit utsatt för allt det här.
Tänker jag nu, i mitt trasiga tillstånd.
För nog har jag fått mycket ut av det här egentligen, om jag bara vill tänka så.
Fast ändå, jag är skapad till att utvecklas genom smärta.
Hur ball är det på en skala.
Kanske att jag även kan få utvecklas genom kärlek och glädje?
Suck.
Blä.
Detta är en del av vad jag fått ut av Bjärka:
Lärt mig att gråta.
Lärt mig lite att hitta mitt egenvärde.
Sann gemenskap.
Att inte känna mig utanför.
Att lite mer inse mitt lika värde.
Att se hur livet blir bättre av att inte äga.
Att se att det är när jag inte hatar mig själv som jag verkligen kan hjälpa andra.
Att min uppfattning om hur andra uppfattar mig inte behöver ha så mycket med verkligheten att göra, även om det kan det.
Att sår tar lång tid att läka.
Att det är helande och svårt att förlåta, och att känslorna måste tillåta intellektet att få känslorna att gå med på det för att det skall kunna ske...

Men nu är jag trött på det här.
Nu vill jag bara att allt skall funka.
Att jag kan få en trevlig och skön sista tid, utan att gå runt och ha konstant ont. Det är liksom inte kul längre.
Har pratat med alla involverade, och det kanske finns en lösning. Kanske.
Prata, prata, prata... Jag vill leva...

(eql 1 (random 2))

Uppgivenhet.

Jag vill inte. Jag vill verkligen inte.
Jag vet bara inte vad.

Glömska.

Bara så jag inte glömmer av hur man gör, så kommer här ett snabbt inlägg innan jag tar mig upp till completorium(kvällsbön).
Just nu är det Stora Måndagen, vilket är första dagen i Stora Veckan, vilket är sista veckan i påsken.
Hm.
Jag verkar glömma bort att jag är beroende av en massa saker jag inte borde till och från.
I måndags hade jag i princip första dagen i mitt liv då jag inte kände mig underlägsen människor, utan kände att jag faktiskt var ok precis som jag var, så bräcklig som jag var, och att det var helt ok att vara människa, och att jag var lika mycket värd som andra, och att de var lika mycket värda som mig.
Nu hinner jag dock inte skriva mer.
Kommer kanske sen.

Smärtan.

Nej, jag har inte blivit omänsklig.
Det är fortfarande helt rövsvårt att släppa att jag inte är lika omtyckt som jag vill.
Gör ont!
Men att fokusera på att njuta utav det jag har är helt klart mycket bättre. Produktivt.

Om att förflytta sig framåt i olika hastighet.

Jag har gjort något som jag inte trodde jag någonsin skulle:
Jag har upptäckt en glädje i att springa!
Glädjen i att lära sig att man kommer längre än man tror om man inte (huvudsaklingen) ser på slutmålet, utan tar en liten etapp i taget; hittar massa små delmål: "bara DIT, och nu bara DIT ..."
Kanske är det så livet funkar i övrigt med?
Än så länge verkar det stämma rätt bra ...

Jag har även gjort ytterligare en upptäckt:
Skillnaden på att jogga bort till ön över isen, och att springa dit, är att man i det förra fallet visserligen förlorar en minut i tid, men slipper det där med att ligga på ön och hyperventilera och nästan inte kunna andas. Dessutom orkar man hela vägen tillbaka igen, och har inte hosta i två timmar efteråt.
Kanske är det så livet funkar i övrigt med?

"Njut!"

Igår fick jag en uppmaning som förändrade mitt tillstånd jag haft sen i lördags morse runt 10 av att vara sårad, ledsen och oförmögen att umgås eller glädjas till att kunna släppa att jag har min konstanta smärta av att inte vara lika omtyckt som jag tycker om.
Jag har gjort en lista:

Njut!

Äg inte!

Älska obehindrat

Älska utan krav

Följ ditt hjärta

Finn ditt värde i att älska (inte i att älskas)

Detta att få njuta! Att det faktiskt är njutbart det jag har. Att jag får glädjas så mycket över någon. Att jag inte behöver låta avundsjukan och svartsjukan ta ifrån mig den glädjen. Att allt som sker i smärtan fostrar fram något gott, om det är god smärta. Att "allt leder alltid till något gott! Du måste tro det!" som en med livserfarenhet sa till mig igår.
Jag är trött på smärtan. På ensamhet. På att inte ha en sexuell, intim och nära relation med en kvinna som jag älskar. På att inte vara mindre trasig än jag är.
Men:
Det jag har är gott.
Jag är mindre ensam än förut.
Jag får mer umgänge här än jag skulle fått någon annanstans.
Och jag fullkomligt älskar en person här. Och att få göra det är något gott. Och jag bör sätta värde i att jag kan det. Våga göra det fullt ut, utan krav på återgäldning vare sig från min eller personens sida... (Jag verkar vilja gottgöra att jag älskar genom att utföra tjänster ibland. Och ibland utföra tjänster för att försöka få den andra att tycka om mig. När jag istället väljer antingen att inte göra något, eller att göra saker för henom bara för att jag vill och tycker så förskräckligt mycket om henom, då är det gott, och något helt annat. Glädje.)
Och när jag ger upp alla försök att äga, det är då det sker... Det är då det blir bra. Det är då jag kan vara mig själv.
Fast det är svårt att inse skillnaden mellan att vilja umgås och att vilja äga ibland... Lätt att lura sig... Lätt, o så lätt, att jämföra sig med det andra har. Det som jag vill ha, men inte har... Men tittar jag på det, då finns det ingen chans att jag kan få det.
Kan jag inte glädja mig, kän jag inte lära mig njuta, då spelar det ingen roll vad jag har, för det finns alltid mer att jämföra sig med. (Eller? Konstigt nog tycker inte mina känslor om det där sista... Om inte annat så har jag ju inte direkt erfarenhet av det än. Kanske är det...)

Perspektiv

I dag gav mig själavårdaren en helt annan möjlig tolkning av vad som sagts mig utan ont uppsåt, men som jag tolkat illa. Hens tolkning innebär i princip totala motsatsen mot det jag själv tolkade in i det hela.
Den här dagen har varit väldigt trevlig. Jag har kunnat umgås, och nästan vara mig själv. Har till och med cyklat iväg till en affär 40 minuter bort som inte hade vad jag sökte. Det var underbart trevligt.

I övrigt har jag upptäckt att mycket i livet handlar om att ha en god grundsyn på sig själv, en grundtrygghet som är bottnad i något som faktiskt håller. Det, och att ha perspektiv på tillvaron. (Fast det senare har jag inte själv kommit fram till, det har mest sagts mig. Men det verkar rätt bra det med...)

Om att släppa.

I torsdags var jag harmsen, på det sätt man blir när saker blir uppdragna som man inte har kunnat släppa än.
I fredags funderade jag 9 timmar i sträck på förlåtelse. Vad det innebar, vad man bör be om förlåtelse för, om det är samma sak som man behöver förlåta, om samma sak gäller Gud och människor, och mycket mer.
Det enda jag kom fram till som inte slutade i frågetecken, var att jag behövde förlåta, oavsett om jag någonsin skulle få en bön om förlåtelse.
Att kräva något annat vore något skrämmande likt hämnd.
Så jag förlät. Uttalade förlåtelse över allt som varit. All smärta (oavsett vem som bär skuld till den), och all skuld som ådragits.
Igår förlät jag officiellt den person jag har haft den mest smärtsamma och betydelsefulla relationen till här.
Och det var verkligen befriande.

En minut senare råkade jag bli sårad igen.
Nu går jag fram en halvdag i taget, och överlever på böner när smärtan kommer tillbaka.
Men det stora är sagt. Steget är taget. Vandringen påbörjad.
Och den går framåt, och uppåt.
I söndags var kalendermässigt den första vårdagen.
Så trots att det just snöade, och att isen ligger tjock på sjön här brevid, så är det faktiskt vår, och den kommer bara komma mer och mer. (Med ett och annat snöfall på vägen...)

(Tyvärr är mina händer fortfarande för trasiga för att jag skall kunna skriva längre än såhär. Men det här har hur som helst varit en riktigt viktig livsupptäckt. Om jag inte hade förts till Bjärka av Gud precis samtidigt som dessa andra människor, hade jag kanske aldrig fått inse det här med förlåtelse, och vad det innebär.)

Hemma!

Här förstår folk mig.
Här kan jag vara mig själv.
Här är jag inte udda när jag tänker, pratar och försöker umgås.
Här kan jag vila.
Det här kommer nog bli läkande.

Me, myself, and God.

Har fortfarande en massa ont i fingrarna, så jag skall fatta mig kort. (Råkade skada fingrarna på nåogt sätt genom att skriva för mycket dagbok den 10:e och däromkring. Tror jag har fått nån ledinflammation eller nåt.)
Dagen har i stort gått ut på att försonas med mig själv, och ta med Gud i processen.
Det har varit en jättebra dag.

Nattliga tankar.

Hm.
Verkar som att enda sättet att hålla huvudet ovanför vattenytan det här halvåret är att faktiskt lära känna Gud och lära mig att låta Honom styra mitt liv.
Det här kommer bli sjukt svårt. Och antagligen rätt spännande.
Jag står verkligen i utveckling. Det knakar ut i fingerspetsarna av växtvärk. (Och av att ha skrivit dagboksinlägg på runt 2000 ord de senaste dagarna...)
Nu borde jag egentligen sova, för jag har börjat kunna somna i tid och så. Förutom nu då, när jag klantar till det med blodsockret och inte kan somna på grund av det... Så nu får ni ett litet inlägg innan jag tar och lägger mig igen...
Idag kunde jag vid ett tillfälle slappna av, och råkade hjälpa en människa att se på livet med helt nya perspektiv bara genom lite planlös konversation... Gud e tuff. Dags att jag lär mig det snart, kanske... (Skall bli så grymt om jag någon gång förstår det där med Hans kärlek till mig och så... De som redan kommit en bit på vägen spelar på en helt annan division i livet, och jag tänker inte ge mig förrän jag också hittat dit...)

Avund.

Idag var det tur att det inte gavs tillfälle till umgänge, för idag märkte jag mig till min besvikelse vilja umgås mestadels på grund av avund. Och sådant slutar sällan väl.
Jag verkar vara slav under mitt avund. Om jag inte följer det som dikteras för att slippa känna hur det river i mig - känslan av att inte vara lika omtyckt som jag tror att andra är - så hamnar jag återigen i det andra misärförhållandet, att försöka vara duktigare än jag är, och sluta i tomhet och bekräftelsesökande. "Medelvägen" ligger enligt de erfarna i att istället söka finna Gud, och på något (magiskt?) sätt ha sin förtröstan i Honom.
Förövrigt är jag lite för förkyld för att tänka idag.

Kram på er alla.

‽

Eller kanske inte?
Kanske gicks det med på det jag ville, trots allt?
Det verkar faktiskt så.
Jag har lärt mig ha gränser nu. Och om jag också har gränser, så kan det gå. Det kan faktiskt gå.
Och jag kan bli fri att ta itu med allt annat. Bli fri, och brefria. Bli fri att befria.
Kanske skall jag ta och lära mig lite esperanto igen?
Fast mest lära mig det här med förlåtelse. Och självbild. Och att inte vara rädd. Och så.
Helt plötsligt blev livet här väldigt mycket skönare.
Kanske kan jag till och med äta normalt imorgon?
Återlöst?

.

Det blir lidandets väg, trots allt.
Via dolorosa, here I come.

"Vredgas, men synda inte!"

Just nu väntar jag på ett samtal som skall bestämma upplägget på mitt nästa halvår här. Och prognosen ser inte bra ut.
Så just nu är jag lite vred igen, precis som jag var igår.
Kanske är det ett tillräckligt skydd, så jag åtminstone tillfälligt kan hålla mig över ytan.
För jag VILL inte tvingas in i det där igen.
Inte ens om jag måste.
Men om det är enda vägen som bjuds mig, trots alternativ, så kommer jag gå in i det.
Att vara arg när man skall kommunicera försiktigt kan dock vara ganska dumt. Speciellt om man inte kunnat äta speciellt mycket på 8 timmar...
När den här dagen är slut, komer jag förhoppningsvis veta lite säkrare...

Hemma.

Nu är jag tillbaka igen.
Hm.
Kanske saker kommer bli annorlunda den här gången.
Hoppas det.
Skall arbeta hårt på att inte hamna i underläge. Inte diskvalificera migsjälv. Och inte trampa på andra. Inte ens omedvetet. Inte något av det.
Hm.
Kanske, kanske...
Och kanske att det blir nåt av det här med Gudsrelation och ett riktigt liv...
Hoppas, hoppas...

Stress.

Det är riktigt jobbigt att vara tillbaka i detta stressiga samhälle som vi lever i.
Orkar nästan inte med någonting. Hela tiden är det ljudintryck, folk som pratar snabbt, synintryck osv osv. Ingen ro någonstans.
Kommer bli svårt att vila här.
Förhoppningsvis kommer jag lyckas vila bättre på lägret jag skall på om en vecka. Där kan jag nog dra mig undan lite, iaf.

Bra.

Jag insåg just hur bra jag har det.
Att jag faktiskt vet med mig att jag håller på att bearbeta mina problem.
Att det faktiskt finns en väg ut.
Att smärtan är vägen till glädje.
Det här halvåret har varit grymt.
I samtliga bemärkelser.
Nästa halvår blir nog grymmare.
Och jag ser fram emot att se vad frukten kommer bli av allt arbete.

Via dolorosa.

När det här lovet är slut, blir jag tvungen att ta den enda vägen som är kvar, och den enda vägen som kanske kan leda mig fram till ett helare liv: det finns inget jag kan göra åt min smärta, förutom att genomleva den. Och jag kommer bli konstant påmind om den. Av dem jag älskar.
Klarar jag mig igenom detta, samtidigt som jag lär mig att förlåta och ge upp min desperation och mina oriktiga hopp, då kanske att jag kan börja ha riktiga relationer till kvinnor jag är intresserad av.
Men först skall jag ha lov. Det behöver jag nog.
Hoppas bara inte att jag faller tillbaka i all gammal skit. Det har jag faktiskt inte tid med.

Laodikeia

Ett bibelställe som jag burit med mig under ett väldigt tag nu har gått från att kännas enbart utdömande till att både vara ett böneämne, ett löftesord och en uppmaning om total ärlighet.
Det är rätt coolt.
Uppenbareseboken ftw.

awk

Igårkväll skrev jag mitt första awkscript!
Det var ju faktiskt ett väldigt användbart litet verktyg, awk...
Resultatet blev ett litet program som för statistik över hur jag har skrivit dagbok under en viss månad. Såhär:

% stats
Statistik för december månad 2008
Dagar skrivna: 16
Rader per dag: 52.9375
Ord per dag: 939
Tecken per dag:5365.94

Som synes så har jag skrivit en del...
Just precis jättenu så mår jag faktiskt hyfsat. Saker är egentligen inte annorlunda, fast ändå lite.
På söndag åker jag hemhem under två veckor.
Skrämmande att första perioden här redan är slut.
Jag kommer att sakna vissa personer här till sommaren något alldeles fruktansvärt mycket. (Speciellt en.)
Har börjat läsa en bok om gränsdragning. Den är riktigt bra.
Skall ta itu med ett och annat när det gäller sådant... (Har faktiskt redan börjat!)

Normal?

Är det kanske såhär det känns att vara "normal"?
Att inte ständigt ha en vägg av ångest att slåss emot?
Hur som helst så är mitt tillstånd hittills idag rätt så "normalt". "Fungerande", kanske är ett bättre ord iofs.
Nu har jag för några timmar sen påbörjat koket av "eritreansk pepparsås", som är mitt bidrag till kvällens afrikafest! Kommer bli kul, tror jag...
Jag blev lite bossig i köket; domderade och förklarade precis hur jag ville ha det. Var lite kul... :) (De tog knappast illa upp.)
Har inte hittat någon som kan massera mina ömma axlar än, men jag har fått massera tre personer till. Kommer bli värsta bra på det. ;)
Jag känner mig inte så lättattackerbar idag, av tankar och känslor.
Jo, lite har de allt lyckats, men inte så våldsamt. Har till och med lyckats hålla mig på mitt rum alldeles själv ett rätt så långt tag.
På tisdag, eller kanske redan på måndag, skall jag tala med min själavårdare om vad man kan göra åt svart-/avundsjuka, för den är rätt ohanterbar för min del. Men om min ångest är behandlingsbar, så hyser jag hopp även om detta... (Båda handlar ju trots allt ytterst om mitt självhat. (Väl?))

Styrka.

Idag gjorde jag något som jag nog aldrig gjort förut.
Jag tillät mig att vara precis så svag som jag är, på ett sätt som fick mig att tvingas erkänna min svaghet för någon annan, på ett sätt som fick mig att känna mig löjlig.
Att erkänna för sig själv att "nej, jag har faktiskt inte kommit längre än såhär. Jag har kommit långt, jag har gått en lång väg, men det är här jag är, och just nu behöver jag fråga det här."
För första gången - jag tror iaf det är första gången detta händer - vändes mina negativa spiraler. De negativa känslorna hade inget att få fäste i längre, och jag var i ett känslomässigt väldigt förvånat tillstånd. "Vadnu? Ingen ångestspiral att kämpa emot? ...Men, men... Vad gör man då?"
Sen fick jag till och med erkännande av en annan människas svaghet, vilket bara fick mig att tycka om människan i fråga ännu ännu mer.
Nu har jag tyvärr hittat EN liten fläck på dagens vackra sol. En liiten liten detalj som jag inte tagit upp med personen.
Fast den är inget någon förutom jag tänker på, tror jag. (Det gäller dock här att ÄNDÅ inte ringakta sina känslor för saken i fråga, att ta sig själv på största allvar och inte trycka ner sig själv ens när det gäller detta lilla lilla)
Den är faktiskt så liten, så att det kanske kan gå ändå.

Jag känner till och med för att umgås med folk igen. Fräckt.

PS

Igår och idag har varit riktigt bra dagar, för jag har kunnat låta bli att tänka. Bitvis kunnat låta bli att tänka alls.
Att slippa alla (fördömande/förskönande/förändrande/förtvivlande/fördummande) tankespiraler som snurrar runt, runt, alldeles för fort för att man skall kunna stanna dem eller kunna göra något åt dem.
Två bra dagar, har det varit. Bara lite, lite kantade av den ångest och de problem som fortfarande ligger kvar i bakgrunden. Får se när/om/hur det brister.
Kanske kan jag få sån nåd att det faktiskt byggs upp något nytt istället för att allt rasar ihop igen?
Kanske kan dessa mina otankar vara en grund på vilken jag på något sätt kan börja bygga upp nånslags ickefördömelse att bättre basera mitt liv på?