Om natten.

Fördelar med natten:
Det är mörkt och mysigt. Inget dagsljust på skärmen.
Känslor blir förstärkta, inspirationen flödar, glädje och sorg springer fram som annars skulle passera obemärkt i det undermedvetna.
Känslan när man stannar uppe sent är helt underbar.
Roliga saker blir mycket roligare. Men nu upprepar jag mig...

Nackdelar med natten:
Man sover inte, så immunförsvaret försvinner.
Intelligensen sipprar iväg, och man kan inte riktigt åstadkomma lika mycket som man potentiellt skulle kunna göra på dagtid om man hade disciplin.
Affärer är stängda, och folk som man vill umgås med är i dvala.

Nu är jag uppe sent igen.
Svårt att låta bli, änna...
Får se om jag nån gång kan ta någon vän med mig till det nattliga paradiset... (Eller om jag kan möta nån Väninna nån gång?)

Serien jag ser nu har en kass översättare. Dags att lära sig japanska så man slipper folk som inte kan sitt modersmål. Svårt att läsa när folk inte vet skillnaden på "than" och "then", när jag nu är så strukturellt "handikappad" så det tar mycket längre tid att tänka igenom vad folk egentligen menar när de skriver fel...


Ytterligare en nackdel med natten förresten: Nu tappade jag min laptop i golvet igen. Finmotorik på natten suger.
Dags att äta.

Och nu då?

Helt plötsligt har jag fått en vecka ledigt!
Posten bestämde sig för att det tydligen bara behövs en man för att göra två mans arbete under sommaren, så jag och Goran tar varannan vecka under Juli.
Kommer bli lite tight med pengar i Augusti, men förhoppningsvis har jag råd med hyran iaf. Födelsedag och sånt kan nog se till det.

Hade varit trevligt att köpa den där fiolen för 13000, men det får nog stanna i mina drömmar...

Drömmar ja...

Vill så mycket, har så lite.
Skall jag gå kvar på Chalmers, skall jag åka till Bjärka-Säby kanske?

Disciplin eller motivation behöver jag nog iaf.


Får se om jag lyckas hitta någon att leka med i veckan som kommer. Är trött på att bara sitta inne och inte utvecklas.

Kyrkobesökare

Ibland gör det inte så mycket att man inte passar in.
För det är ju ändå olika åldersgrupper.
Vad nu det skulle betyda.

Diskutera sakers våthet har jag haft en klar brist utav i mitt liv.
Skönt att känna att man är ok.
Även när det får en att tänka i pseudonostalgiska banor om en bakgrund man aldrig har haft.

Det var bra att jag orkade upp till kyrkan kl 18 idag.

Det finns relativa saker.

Uppe kl 11.
Under omständigheterna otroligt duktigt.
I (förr)går(?) sov jag mellan kl 10 och 11, och var sen uppe till klockan 00:30 ungefär.
Var hos Aron och dansade dansmatta med honom och Karin.
Var trevligt, men man skall nog helst ha sovit mer än 4 timmar på en helg och inte vara förkyld när man dansar... Blev otroligt utslagen...
På vägen hem träffade jag en som jag i princip inte pratat med sen afp:n då jag mötte honom för första gången hemma hos Charlie.
Var trevligt det med.
Undrar om min brist på disciplin på något sätt kommer sig utav att jag försöker låta bli att tvinga mig att göra saker meddelst självhat?
Skönt att ha 4 timmar innan jobbet nu. Får se om jag lyckas komma upp kl 8 imorgon.

Utan te.

Undrar om det är maniskt?
Nu blev det sådär igen. Är uppe kl 05:10 när jag hade för avsikt att lägga mig kl 12. Eller för att citera ett chatinlägg:

(02:11:12) ***Jag ställer väckarklockan på 10
(02:11:19) Jag: nu skall här vändas dygn! :)
(05:05:57) Någon annan: gl hf
(05:10:40) Jag: thx :)

Är nu på avsnitt 13 i en serie som handlar om en som är död. Eller om det var avsnitt 14.
Det känns mysigt att fortsätta, att trotsa, att misslyckas...
Eller är det jag som lägger in för mycket?
Det är definitivt mysigt att vara uppe sent och dra ut på saker... Men varför lyckas jag inte lägga mig när jag borde vilja, eller kanske till och med vill, på nån nivå? Vad får mig att instinktivt låta bli att lägga mig, när det är det jag vet att jag behöver? Hur skall jag annars kunna söka ledigt till den 17:e när min syster konfirmeras, om jag inte är uppe på arbetstid, och hur skall jag hinna till kyrkan, när jag inte vaknar förrän 16:30?

Ändå sitter jag kvar.
Ändå lockar det mer att sitta uppe, att inte förändra, inte bryta, inte förändras...
Att ständigt vänta på förändring, längta efter att ångesten skall försvinna, men samtidigt vila i att den är kvar, vila i att inte göra något...

Nu har jag jobbat i över en månad på jobbet.
Snart kommer pengarna.
Bara 24 dagar kvar...
Ändå har jag köpt en hårddisk.
Det kanske är så det är; anser jag att det är kört, att det inte går, så anstränger jag mig inte ens.
Så om jag inte tror mig kunna få råd, så struntar jag i att vänta, och lånar utav mitt sparkapital som skulle räckt till så mycket. Eller sitter uppe och tittar på "dead like me", avsnitt 14...

Tid.

Nu blev det såhär igen.
Lade mig i tid, men ingen längre sömn stod att få.
Vaknade kl 02:50 utan någonting i mig som ville fortsätta sova.
Råkade slå på datorn efter ett tag, och sitter nu här och gör allmänt ingenting i väntan på att något magiskt skall ske.
Fick ett mail från en kär gammal vän 03:14 (pi!) som jag svarade på... Var lite trevligt...
De få som är uppe verkar inte svara mig på icq/jabber/msn... Kanske måste logga in på WoW för att få kontakt med dem... Lite dyr chatklient, men den funkar iaf... ;)
Nä, dags att göra lite nattamat och försöka sova kanske... Har ju ändå inte ätit någon middag idag än...

Följderna

Nu sitter jag här, lite ynklig, och känner hur livet rinner iväg.
Vet inte vad jag skall göra, eller hur.
Behöver mest nån som håller om mig, tror jag.

woot

Så najs att lyckas få någon att gå från "ha! så mycket videomanipulering! <västerländsk överkritik>!"
till
"woot! det funkade ju!"
(Se kommentarena till den här videon på youTube runt där Volatile314 (som är jag) har skrivit...)

Gud.

På spårvagnen hem från träffen med Malin och Rebecca kändes det som att Gud sa till mig att inte lyssna på radio.
Van som jag är att tänka att det bara är jag och strunta i det plockade jag fram min lilla radiomobil och satte i lurarna. Rätt snart insåg jag hur lite jag hade att förlora på att testa om det verkligen var Gud (han har ju faktiskt pratat med mig förut!), och tog av mig hörlurarna igen.
Efter ett tag blev jag riktigt intresserad av att personerna bakom mig, en afrikanska och två afrikaner, satt och högljutt diskuterade sina olika religioner. Svensk som jag var vågade jag inte vända mig om riktigt, men efter ett tag var även jag framme (det var en dörr emellan oss) vid dem och talade om hur kristendomen såg på saken. Eller nåt åt det hållet iaf.
Afrikanskan var muslim, och de två herrarna hade nån Nelson Mandela-tro av nåt slag. (Att alla är Guds barn, eftersom Gud befruktade den första kvinnan. Kom inte på att fråga hur Nelson Mandela var speciell, men han skulle tydligen vinna kriget genom att föra in den vite mannens vapen eller nåt. Ölen de drack kan ha bidragit till förvirringen dock.)
Jag gick inte a vid centralstationen, utan fortsatte lyssna och prata. Vid brunnsparken var jag dock dum nog att gå åt ett annat håll i tron om att det var viktigt att ta sig hem än vad de andra gjorde, för det visade sig att alla skulle av vid samma stopp. (Kvinnan var en av dem som ansåg att "vi alla tror på samma Gud i slutänden", vilket jag tyvärr inte fick diskutera så mycket med henne innan vi skildes åt...)
Lite illa det där, och nåt jag nog kommer gräma mig över, men det är ju iaf rätt tydligt att det var Gud som pratade med mig.
Gött det.

Ge mig en chans till. Och en till. Och en till. Så kommer jag kanske till sist lyckas lära mig gå.

Efter bion regnade det.

Ljuvliga, härliga sommarregn!
Kom tag mig in i ditt varma hägn!
Varmbrisen stilla mig möter,
regnet omfamnar och blöter.

toledot

Nu har jag intallerat en diskettläsare!
Hade inte någon strömkabel som passade till, så jag klippte av det som fanns i datorskrotet jag lånade diskettläsaren ifrån och fixade lite med silvertejp så det funkade iaf.... =)

Nu är en dag framliden

Idag har jag ätit en lång och trevlig frukost med husgruppen, varit ute och köpt "glass" med milis och darion_, lagat legoscias fot med silvertejp och ätit utgången reklamerad choklad tills både jag och legoscia storknade...
På det hela taget en riktigt bra och trevlig dag.
Kanske lyckas jag även lägga mig i tid. Antingen det, eller transkribera ett eller två kapitel till...
Utomhustemperaturen ligger just nu, kl 22, på 25 grader, och det är 28 grader inne på rummet. Regn och vädring skulle vara skönt.
Kan nog iaf inte somna innan det svalnat lite...

Må ni ha en trevlig sommar, min kära bönegrupp, och må vi ses igen till hösten!

blogofs?

Eftersom det tar emot varje gång jag har något trevligt och vackert att berätta om och vill skriva det här med vackra ord som inte kommer ut, så tänkte jag att allting kanske skulle gå mycket enklare om jag lyckades tillverka ett filsystem för att skriva nya blog-entries... Nånting i stil med WikipediaFS, fast för bloggar, alltså...

Jag har börjat transkribera en bok som jag tycker bör läsas av fler.
Och med transkribera menar jag "föra över till digitalformat", och med "jag" menar jag "jag har en massa vänner som spontant hjälper mig lite då och då". Boken heter "Ande och bokstav", är skriven utav Peter Halldorf, och ja, jag har frågat och fått tillåtelse att göra det! =D
Känns verkligen underbart att göra något som jag dels kan, och dels sprider evangelium på ett eller annat sätt.

På jobbet idag drog jag ett paket med pallyften som vägde ett ton. Lite coolt, tyckte jag. Klart manligt.

Over and out.

Tjuvlyssnat

Man kanske skulle starta en ny sektion på tjuvlyssnat.se. En där man tar alla de tragiska livsöden som man råkar höra om...
"Jag vet ingen annan pappa som behandlar sina barn så dåligt som han. Förutom min biologiska då."
Ibland inser man hur bra man ändå har det.
Tack Gud att jag har mina föräldrar.

viva la France!

( Klicka här för fler bilder med kommentarer... )
Ok, det här inlägget får bli en sammanfattning av de senaste veckornas händelser... Hade tänkt skriva ett långt fint inlägg om frankrikeresan jag var på med kören, men det kom aldrig riktigt till skott, och nu är det nästan två veckor sen!
Sen frankrikeresan har jag... Ja, vad var det jag gjorde nu igen?
I fredags spenderade jag 18 timmar åt att titta på Doctor Who, och även en stor del av lördagen gick åt för detta. I tisdags tänkte jag att det var dumt att jag ägnade så stor del av min tid åt att titta på serier. I måndags kom jag hem från Frankrike...
Frankrikeresan var helt underbar!
Märktes att det var folk som hade bett för att saker skulle klaffa! Allting bara fungerade, från presenten (en flaska punch och en osthyvel) som mitt värdpar blev jätteglada för, till att kunna kommunicera med fransmän och körmedlemmar, att slippa allergin och att överleva ute i ingenstans...
Vid sidan av mig har jag lavendelkvisten jag fick av värdinnan, fortfarande inslagen och väldoftande. Den var tagen ur hennes egen trädgård...
Tack vare Charlie lyckades flaskan slås in på franskt vis! (Bönesvar) Nu vet jag inte hur mycket det hade gjort, men det var klart lugnande för mig då, även om det var klart vidgande för tanken att komma dit ner och uppleva ett folk som hellre tog en tur extra för att se något trevligt än kom i tid...
Jag har under resan haft sammanlagt c:a 10 minuter tid att gå runt och leta presenter och vykort till folk, fem minuter på fredagen och fem på söndan. Det jag hade tänkt köpa där nere hann jag precis med att göra. Vykorten överlämnades färdigskrivna till en flygplansvakt som erbjöd sig att posta dem åt mig. Glömde kanske skriva SWEDEN. De lär komma fram ändå. Det är ju ändå frankrike. :)
Jag har tappat min klocka. Dagen innan kristi himmelfärds dag, dvs antagligen precis innan de hade storstädning i salen där klockan låg.
Nu har jag dock lite franskt tempo i blodet, så för tillfället gör det inte sådär jättemycket... :)
Vi har ätit på en typisk liten restaurang i Lyon, haft konserter i Riom och l'Arblesle, besökt vingårdar, haft vinprovning, varit på körfester och haft det helt underbart...
På onsdag är sista konserten, och den enda på hemmaplan... Får se om vi lyckas charma (och charmas av) svenskarna lika bra som fransmännen... :)

Trosvisshet?

Kom iväg till Furulundskyrkan ändå.
Var nära att jag grävde ner mig så långt i serierna att jag inte kunde ta mig ut.
DS9 är det som gäller för tillfället.
På väg till kyrkan började jag läsa en bok utav Peter Halldorf som jag lånat/köpt/flummat mig till för två söndagar sen. Riktigt bra läsning...
Hm.
Som vanligt verkar allting ha en röd tråd.
Den här gången handlar det om att få mig att försöka förstå att det handlar om att släppa taget, att låta Gud vara den som bestämmer och inte jag.
Det kommer bli svårt. Verkligen helt jätteomöjligt svårt.
Men om jag inte gör det kommer jag aldrig gå framåt.
Läste på vägen hem om att tron aldrig kan handla om att ha listat ut hur det är, att man aldrig kan veta något med säkerhet om Gud. Det är inte det tron handlar om...
Gud, hjälp mig att inse att jag behöver släppa taget! Snälla...
(Eller kanske snarare att jag behöver låta dig hjälpa mig att släppa taget...)

Omvändning.

Ibland är det skönt att bli påmind om att man inte är ensam.
Att det faktiskt finns fler folk som går igenom saker.
Kanske kan jag till och med vara till nytta...
Tack Gud för "Cellet"!

Förtröstan, förtvivlan, förväntan

Jag vet att jag inte tror på rättvisa.
Men ändå vill jag inte.
Återigen är det jag som behöver hjälp.
Återigen riskerar jag att förstöra allt, att bli Den Beroende.
Måste det vara så?
Jag önskar så att det kunde hjälpa att förtränga saker.
Tydligen gör det det inte.
Varför kan jag inte vara stark och fri, kunna tygla mitt förflutna själv och börja Hoppas?
Måste jag häva ur mig all ångest, vånda, ensamhet, förtvivlan och rädsla igen?
Hur kommer jag någonsin kunna komma ur den bilden av mig de kommer få då?
Kan jag inte bara få vara sådär hel och ren som de andra, med en någorlunda fungerande sjävbild och framtidstro, och en förtröstan på att saker nog kommer ordna sig till det bästa...

Men ändå gör jag det... Ändå orkar jag inte hålla inne med hur det är, för jag vet hur väl jag behöver få hjälp med att sluta våndas och kanske på något sätt ta mig vidare in i en framtid där jag vågar tro på en Gud som inte bara hjälper mig ibland genom att ge mig styrka, utan faktiskt kan vara aktivt god...
Så kanske är det så, att jag behöver ta ett stadigt grepp om toalettstolen med båda händer, och kräkas ur mig tills det svarta tagit slut igen.
Är det det du vill, min Gud?

Hm.

Är jag pessimistisk, eller är det bara ironin som håller mig fången?
Är jag en pessimist, eller gör det bara för ont att hoppas?
Kan en pessimist tro sig själv om gott?
Kan jag tro mig själv om gott som pessimist?
Egentligen är det väl för tidigt för mig att handla.
Eller för sent...
Fast kanske, bara kanske, är det nu som det är dags.
Dags att göra något!
Vara något!
...Bli något?
I vems ögon?
Och varför?
...undrar jag egentligen det här, eller skriver jag det mest för att det känns bra? För att det är stereotypt? Och är det egentligen någon skillnad?
Vem är min fader, och vem är min svågor... ;)
Undrar hur bra jag skulle må utan humor...
Åtminstone av det slag jag alltför ofta praktiserar.
Lämna allt, och följa Honom...
Lämna sig själv, och allt som mig tynger...
Eller skall det med, med och renas genom eld, renas till det får en ny glans och jag äntligen, äntligen kanske igen lär mig att hoppas på något som är gott även för mig?
Det är lätt att vara för hård mot sig själv.
Och älska sin nästa likadant.
Det är inte lett att va est, men det är balt, och man är åtminstone inte slav...
...Men så är jag ju nu inte est...
Herre, förbarma dig över mig...
Hjälp mig att be, och att börja hoppas...
(Och ge mig någon att älska...)

Endtime festival

Nu har jag varit funktionär på Endtime Festival i två dagar.
Var riktigt givande. Lite fräckt att vara bland allt metalfolk, men framförallt trevligt att få stå i cafét och hjälpa till!
Belöningen för två dagars slit, förutom träningsvärk i muskler jag inte visste fanns, kom på den korta mässan vi hade idag, där han som höll i mässan förklarade att Gud har slutit ett förbund med mig, och att det innebär att vi delar allt. Snacka om insiktsögonblick jag fick!
Just nu slog det mig att det här antagligen dessutom är ett bönesvar på bönen "Visa honom Din kärlek på ett sätt som han förstår.", som någon bad över mig förra söndagen.

I veckan som kommer nu skall jag försöka datorfasta, åtminstone såtillvida att jag inte tittar på några tv-serier, och förbereda mig mentalt och andligen inför påsken, den största kristna högtiden, som egentligen håller på till pingst, fast ingen verkar förstå det nu för tiden.
Dessutom skall jag nästa vecka fixa min fiol, så att jag kan börja öva inför en fredag framöver, då jag skall hålla i lovsången på en ungdomsgudstjänst. Känns pirrigt redan nu, mun med Guds kraft kan det gå...

Crimson moonligt hade lite söta kostymer, så jag köpte en t-shirt med deras logga på.. Känns helt udda att ha varit med om den resa jag nu har varit, men det har verkligen varit... välsignat... för både mig och de jag fick betjäna.
Samma tid nästa år, kanske?