Stress.

Det är riktigt jobbigt att vara tillbaka i detta stressiga samhälle som vi lever i.
Orkar nästan inte med någonting. Hela tiden är det ljudintryck, folk som pratar snabbt, synintryck osv osv. Ingen ro någonstans.
Kommer bli svårt att vila här.
Förhoppningsvis kommer jag lyckas vila bättre på lägret jag skall på om en vecka. Där kan jag nog dra mig undan lite, iaf.

Bra.

Jag insåg just hur bra jag har det.
Att jag faktiskt vet med mig att jag håller på att bearbeta mina problem.
Att det faktiskt finns en väg ut.
Att smärtan är vägen till glädje.
Det här halvåret har varit grymt.
I samtliga bemärkelser.
Nästa halvår blir nog grymmare.
Och jag ser fram emot att se vad frukten kommer bli av allt arbete.

Via dolorosa.

När det här lovet är slut, blir jag tvungen att ta den enda vägen som är kvar, och den enda vägen som kanske kan leda mig fram till ett helare liv: det finns inget jag kan göra åt min smärta, förutom att genomleva den. Och jag kommer bli konstant påmind om den. Av dem jag älskar.
Klarar jag mig igenom detta, samtidigt som jag lär mig att förlåta och ge upp min desperation och mina oriktiga hopp, då kanske att jag kan börja ha riktiga relationer till kvinnor jag är intresserad av.
Men först skall jag ha lov. Det behöver jag nog.
Hoppas bara inte att jag faller tillbaka i all gammal skit. Det har jag faktiskt inte tid med.

Laodikeia

Ett bibelställe som jag burit med mig under ett väldigt tag nu har gått från att kännas enbart utdömande till att både vara ett böneämne, ett löftesord och en uppmaning om total ärlighet.
Det är rätt coolt.
Uppenbareseboken ftw.

awk

Igårkväll skrev jag mitt första awkscript!
Det var ju faktiskt ett väldigt användbart litet verktyg, awk...
Resultatet blev ett litet program som för statistik över hur jag har skrivit dagbok under en viss månad. Såhär:

% stats
Statistik för december månad 2008
Dagar skrivna: 16
Rader per dag: 52.9375
Ord per dag: 939
Tecken per dag:5365.94

Som synes så har jag skrivit en del...
Just precis jättenu så mår jag faktiskt hyfsat. Saker är egentligen inte annorlunda, fast ändå lite.
På söndag åker jag hemhem under två veckor.
Skrämmande att första perioden här redan är slut.
Jag kommer att sakna vissa personer här till sommaren något alldeles fruktansvärt mycket. (Speciellt en.)
Har börjat läsa en bok om gränsdragning. Den är riktigt bra.
Skall ta itu med ett och annat när det gäller sådant... (Har faktiskt redan börjat!)

Normal?

Är det kanske såhär det känns att vara "normal"?
Att inte ständigt ha en vägg av ångest att slåss emot?
Hur som helst så är mitt tillstånd hittills idag rätt så "normalt". "Fungerande", kanske är ett bättre ord iofs.
Nu har jag för några timmar sen påbörjat koket av "eritreansk pepparsås", som är mitt bidrag till kvällens afrikafest! Kommer bli kul, tror jag...
Jag blev lite bossig i köket; domderade och förklarade precis hur jag ville ha det. Var lite kul... :) (De tog knappast illa upp.)
Har inte hittat någon som kan massera mina ömma axlar än, men jag har fått massera tre personer till. Kommer bli värsta bra på det. ;)
Jag känner mig inte så lättattackerbar idag, av tankar och känslor.
Jo, lite har de allt lyckats, men inte så våldsamt. Har till och med lyckats hålla mig på mitt rum alldeles själv ett rätt så långt tag.
På tisdag, eller kanske redan på måndag, skall jag tala med min själavårdare om vad man kan göra åt svart-/avundsjuka, för den är rätt ohanterbar för min del. Men om min ångest är behandlingsbar, så hyser jag hopp även om detta... (Båda handlar ju trots allt ytterst om mitt självhat. (Väl?))

Styrka.

Idag gjorde jag något som jag nog aldrig gjort förut.
Jag tillät mig att vara precis så svag som jag är, på ett sätt som fick mig att tvingas erkänna min svaghet för någon annan, på ett sätt som fick mig att känna mig löjlig.
Att erkänna för sig själv att "nej, jag har faktiskt inte kommit längre än såhär. Jag har kommit långt, jag har gått en lång väg, men det är här jag är, och just nu behöver jag fråga det här."
För första gången - jag tror iaf det är första gången detta händer - vändes mina negativa spiraler. De negativa känslorna hade inget att få fäste i längre, och jag var i ett känslomässigt väldigt förvånat tillstånd. "Vadnu? Ingen ångestspiral att kämpa emot? ...Men, men... Vad gör man då?"
Sen fick jag till och med erkännande av en annan människas svaghet, vilket bara fick mig att tycka om människan i fråga ännu ännu mer.
Nu har jag tyvärr hittat EN liten fläck på dagens vackra sol. En liiten liten detalj som jag inte tagit upp med personen.
Fast den är inget någon förutom jag tänker på, tror jag. (Det gäller dock här att ÄNDÅ inte ringakta sina känslor för saken i fråga, att ta sig själv på största allvar och inte trycka ner sig själv ens när det gäller detta lilla lilla)
Den är faktiskt så liten, så att det kanske kan gå ändå.

Jag känner till och med för att umgås med folk igen. Fräckt.

PS

Igår och idag har varit riktigt bra dagar, för jag har kunnat låta bli att tänka. Bitvis kunnat låta bli att tänka alls.
Att slippa alla (fördömande/förskönande/förändrande/förtvivlande/fördummande) tankespiraler som snurrar runt, runt, alldeles för fort för att man skall kunna stanna dem eller kunna göra något åt dem.
Två bra dagar, har det varit. Bara lite, lite kantade av den ångest och de problem som fortfarande ligger kvar i bakgrunden. Får se när/om/hur det brister.
Kanske kan jag få sån nåd att det faktiskt byggs upp något nytt istället för att allt rasar ihop igen?
Kanske kan dessa mina otankar vara en grund på vilken jag på något sätt kan börja bygga upp nånslags ickefördömelse att bättre basera mitt liv på?

Pornografi.

Detta plågas jag inte av just nu, slog det mig just.
Fösta månaden här tänkte jag i princip inte på annat än porr.
Nu tänker jag över huvud taget inte på det. (Ok, förutom bevisligen just nu, eftersom jag skriver om det...)
Hjärnan är upptagen med viktigare saker. Eller åtminstone mer fysiska och "verkliga".
Om mina tankar dessutom skulle skiftas från någon till Någon, så vore det bra... Fast de är där också, ibland, tankarna...
Kan ju åtminstone be Honom om kraft att orka med, om hjälp att inte tänka på henne så mycket... (För när jag inte tänker så mycket, då går det att umgås.)
Förövrigt är mitt nuvarande tillstånd av ett av ylande tystlåten kapitulation, där jag faktiskt inte hela tiden dukar under totalt för självhatet, även om det dyker upp i form av avundsjuka lite då och då...
Lyckades till och med kommunicera med människan idag... På riktigt... Sådär nästan utan att försöka, och nästan utan att döma ut migsjälv. Faktiskt väldigt mycket utan utdömande.
Men det smärtar fortfarande ibland, det gör det... Smärtar att vara omtyckt, men inte lika... (Fast kanske borde jag tänka "men inte på likadant sätt" istället? Kanske går det bättre då? Kanske det till och med är närmare sanningen?)

Igår hittade jag någon som var som mig, någon som jag kunde hjälpa lite bara genom att lyssna. Det var väldigt skönt. Även jag kan hjälpa någon!
Jag är lite trött på att ständigt vara den som behöver hjälp. (Tro mig, jag har försökt att låtsas att jag inte behöver det...)
Hm. Upp om 7 timmar och 45 minuter?
Blir nog ingen morgonbön imorgon heller...
Men en bra dag har det varit.
(Förövrigt är min kamera på lagning. Det är rätt jobbigt. Blir inga kort tagna! Men antagligen är det nyttigt. Jobbiga saker brukar vara nyttiga.)

Lithen tuffua stielper offta stoor las.

SAOB är kul att kolla i.
Vi stavade lite annorlunda förr...

Rofylld.

Idag insåg jag att jag faktiskt hittat en plats här där jag kan känna ro. En plats där jag är tillfreds, på riktigt.
Det är rätt skönt...
Just nu sitter jag på en annan rofylld plats: framför datorn mellan två vänner framför andra datorer. (Lyckades inte sova.)
Ja, jag har nog vänner ändå... Lustigt hur man tänker ibland...

Kanske såhär...

Igår kväll kom jag på något som gjorde att jag faktiskt inte låg vaken jättelänge i tankar, vilket jag annars ALLTID gör...
Detta något var, att jag aldrig, på inga villkor, någonsin, inte ens lite får diskvalificera mig. Och att jag kommer må så mycket bättre, att så otroligt mycket kommer lösa sig, om jag bara gör detta enda lilla.
Så jag låg vaken för att täcket var för varmt istället. Bytte täcke efter en timme, och kunde sedan sova gott...
Idag har jag hitintills betett mig mer som jag vill än som jag "borde" (tror att andra vill att jag skall), och det har varit såå skönt!
Det är så mycket lättare att umgås med folk när jag så mycket tillåter mig själv att vara att andra har något att bygga en relation till.
Åtminstone i ett fall. Och det fallet är viktigt. För hen ser mig som jag är.
Så nu skall jag försöka gå ut och gå, med mig själv, liksom bara jag... Utan att döma, utan att förakta, utan att sakna sällskap...

Advent.

Att advent var en fasteperiod hade jag inte en aning om!
Får se vad jag skall fasta ifrån... Undrar om jag klarar att minska på socialt umgänge? Skulle kunna bära god frukt, men även bli helt tokigt fel...
Håller förövrigt på att försöka låta bli att diskvalificera mig själv hela tiden. Det är väldigt skönt de gånger det går. En massa bös som försvinner på kuppen om man bara lyckas med det...

Kunde ju jag tro...

Nähä. Så enkelt funkade det inte.
Känsorna, beroendena, att tycka om folk, avundsjukan, självanklagelserna, att störa sig på folk... Det kom tillbaka...
Så nu är jag som en förtvivlad vante i vinden som försöker hålla still.
Kanske att jag har lärt mig att be. Kanske att det hjälper.

Bjärka, tagning 2

Vilken helg.!.
Den allmäna oviljan till att kommunicera med folk verkar avta för varje samtal jag för, på gott och ont. Och jag får försöka fortsätta med att kasta allt på Gud.
För det var jag tvungen att göra, blev tvungen både logiskt och känslomässigt, i lördags. Och för första gången någonsin kändes inte Gud dömande. Första söndagen någonsin där Gud inte kändes dömande var alltså på domssöndagen.
"Gud, jag behöver dig, och jag skiter i vem du är eller huruvida du är ond eller god eller whatever. Ta mig!"
Och min bön gick i uppfyllelse. Den jag bett för c:a en halv månad sen om att "köpa ögondroppar av Gud, så jag kan se klart", som det står i uppenbarelseboken.
Lite som i slutet av Interstate 60 blev det med relationerna. "Så länge du vet att det inte är paketet, utan resan dit, som är avgörande, så har du lov att öppna." I söndags blev jag kramad precis sådär som jag hade behövt innan. Och det var väl mysigt, men inte mer. För nu kunde jag hantera det.
Insikten jag gjorde under helgen, som gjorde så ont... Hur skall jag förklara den.?. En bit av det: Jag upplevde verkligen hur jag inte i någon relation (åtminstone inte på Bjärka) kunde få det jag så lideligt trängtade efter, och att jag dessutom var tvungen att söka Gud (på riktigt!) för att kunna komma framåt och inte fastna i nåt moment 22.
Alla mina felaktiga hopp slets av mig, och jag låg skrikande och blödande kvar... Smärtan gjorde tillslut för ont, och det jag då gjorde, det var att jag faktikst på riktigt vände all min desperation mot Gud, och sa "om det nu inte funkar med människor, och funkar med dig, så ta mig då, och ge mig vad jag behöver!" ungefär. Och jag fick vad jag saknat: att kunna delta i tidebönerna, och att kunna (åtmintone lite) slänga mig på Gud.
Nu börjar saker mattas av: jag klarar av att kommunicera med folk igen, börjar bli beroende av folks omtyckande igen (fast jag hoppas jag städse kommer ha helgen i åminne.), och kämpar just nu med diskpasstressen (Som dock verkar vara rätt så hanterbar. Kanske. Jag lyckades ta det lugnt och ändå hinna med allt, så jag blev inte så jättestressad iaf.)
En vän sa till mig igår en sak som jag tyckte var bra: Att (här) se och uppskatta varje stund för vad den är, och sen lämna framtiden åt framtiden. Eller lite så. Dvs om nån varaktig relation skulle råka byggas, så får det väl vara ok, men fokus skall hela tiden vara på Gud.
Under diskpasset har jag nu flera gånger fått vända mina tankar från gamla fåror till Gud, men jag har också bitvis varit fri att tänka på andra saker. Till exempel att dansmattorna jag har beställt nu har kommit, och att det (antagligen) blir dans med bibelskolan ivkäll!

PS
Som ni märker saknar vårt skriftspråk symboler för kombinationerna ? + ... och ! + ..., så jag byggde egna...

PPS
Att det tar relationer för att inse att det inte är relationer det tar... Tål att tänkas på...

Mat.

Jag är hungrig.
Men jag vämjes vid tanken på mat.

_

Ja, något borde jag väl skriva någonstans om igår... Kanske här...
Primalskrik är något jag aldrig tidigare utstött...
Idag kanske jag för första gången på nånsin är tom nog att möta Gud.
Kanske.
Och en lidelse har förbytts i en vänskap där båda står på samma nivå.

Verklighet, förnekelse och kaos

Hm.
Det däringa lugnet jag hade fick mig att tro att jag var helt lagad. Det ledde till att jag i onsdags morse blev så ledsen så jag mådde illa.
Det blev till och med så att jag grät när jag pratade med någon efter lunchen. (Det är inte ofta jag gråter.)
Onsdagskvällen blev förövrigt inte lika trevlig som de brukar vara (dvs veckans höjdpunkt), och på något skumt sätt (delvis på grund av onsdagen) kom jag vid fredag lunch tillbaka in i den förvissning om att vara oälskad av (nästan?) alla som jag nu försökt förtränga i några månader.
Fast så får jag ju inte känna, så nu har jag levt i någonslags dubbelförnekelse och totalförvirring sen dess.
Men det var skönt, det där att veta att oavsett vad jag gör, så kan ingen tycka om mig. Alltså spelar det ingen roll vad jag gör. Jag slipper prestera något, slipper försöka förändra mitt väsen så att jag kan bli omtyckbar.
Det är oändligt mycket mer smärtsamt att kanske vara omtyckt, men inte lika, som att vara oomtyckt. Det ligger en kravlöshet i oomtycktheten som jag har svårt att finna i att vara potentiellt omtyckt, men kanske inte, fast kanske ändå, fast hur är en annan femma, och undrar om någon egentligen vet vem jag är, och vad skall hända härnäst, och kan jag verkligen[...]
Igår kväll kom jag på att det antagligen mer rör sig om att jag är mindre omtyckt av vissa än vad jag tycker om dem, och att det är mycket skönare att stänga in sig i en bubbla av oberoende än att stå ut med den outhärdliga sanningen: Det jag trängtar efter är ingenting jag kan få, och det har att göra med att jag är precis den jag är. Så om jag visar för migsjälv hur mycket det gör, hur mycket jag påverkas utav hur de mina utvalda som jag anförtror mig åt påverkas (hm, fel ord, men i brist på annat) av mig, då... smärta. Behöver jag säga mer?
Det räcker väl med att jag idag önskade att jag hade varit någon annan, och sisådär en 14 år yngre, för idag blev någon behandlad precis så som jag verkligen skulle behöva. (Och nej, det har (nog) inte med flickvän att göra. Bara med att bli omtyckt och förstå det.)
Så idag grät jag igen. (Det är inte ofta jag gråter.)

Lugn!

Igår hade jag mitt första arbetspass någonsin, som inte bara var lugnt utan dessutom lugnande.
Vad gjorde jag då, kanske ni undrar? Jo, jag tillät att det faktiskt tog precis så lång tid för mig att göra det jag skulle som det gjorde. Utan att döma mig, eller jämföra mig med andra. Och det gjorde hela skillnaden

Idag fick jag lära mig något nytt.
Om man skulle kunna sammanfatta gårdagens lärdom i "Försök inte prestera mer än du kan. Var dig själv!", så skulle man kunna sammanfatta dagens i "Försök inte prestera mer, bara för att du kan. Var dig själv!"

Jag skall förövrigt börja lära mig att tycka om migsjälv, för däri ligger hela mitt stressproblem, och hela dess lösning.

Förändring?

Nu har jag konstant mått illa i sex dagar.
Min mage känns ständigt spänd, och jag har konstanta träningsvärkskänslor i magen.
I lördags inträffade alltså Något.
Jag tror att det kan ha varit en kombination av att jag fått i mig något olämpligt (det gick maginfluensa bland husfolket) och att jag inte haft en lugn punkt över huvud taget i livet.
Just nu verkar dock saker kanske gå uppåt igen: mina relationer med folk verkar bli bättre, jag har bytt andlig vägledare till någon jag kan kommunicera med, men/och jag kommer tvingas ta itu med att säga till folk när jag inte vill saker. Dessutom vågar jag kramas, lite.
Tron är väl fortfarande i botten. För tillfället har jag tydligen bestämt mig för att lägga det på Sen-högen, att behandla det där. Har resignerat för den vanliga lunken istället för att tvinga mig in i migsjälv. Och det kanske behövs ett tag.
Idag lyckades jag kratta löv i flera timmar utan att bli stressad och gå i baklås. Det var bra. Och roligt.
Nu åker alla härifrån för att vara på olika saker. (Alla Som Räknas™ (förutom en (jag är feg)))
Får se hur jag klarar av det.