Känsla, vad vill du mig?

Igår fick jag gråta lite. Det var bra.
Undrar varför jag egentligen behövde det... Känns som att det mest var andras reaktioner på hur jag uppfattade det med sofia som gjorde att det blev till något mörkt och självanklagande... Å andra sidan är det oftast i sällskap med andra som ens egna små idiotier framstår klarare som just sådana...
Orkar eller vågar jag öppna mig för nån igen? Är så trött på trasiga relationer... Misstänker väl lite att jag håller mig ifrån att bilda nya, så de inte skall gå sönder. Åtminstone på en undermedveten nivå... På en annan skriker jag efter att få dela mitt liv och mina erfarenheter med någon/något/några... Åtminstone är det en hypotes.
Varför annars skulle jag blogga?

Har fått en fet läxa i kören; ett hyfsat svårt stycke som jag skall försöka lära in på nåt magiskt sätt. Hade varit bra med ett piano nu, men om jag lyckas med bara mitt gehör vore det ju onekligen ganska roligt. Skall dock på konferens i helgen, så all tid jag har till allt är egentligen borta...

Det är skönt att vara upptagen av labbar hela tiden, så det känns att jag faktiskt gör något, och är duktig.
Sen att det inte är Livet, det får jag väl ta och ignorera tillsvidare...

Skall in och labba färdigt en labb nu, som blev färdig på något magiskt sätt i förrgår, och nu bara behöver en rejäl upputsning. Var trevligt att få besök utav U i förrgår... Hen sov på min soffa, och bidrog därmed till att jag inte satt uppe för sent och fastnade i animeserier... Var bra...

Borde dock lära mig det här med integritet, och att inte berätta allt för alla. Vilket väl tar oss tillbaka till punkt ett igen, det där med att öppna sig för någon...

Aja, dags för skola.

(PS.
Det är snö ute. Snö är trevligt. Jag tycker om snö.
Silvertejpen på min ena sko håller dock inte med mig om att snö är trevligt.
)

Lite allt möjligt...

Hade en dröm inatt där Gud talade om för mig att och hur mycket han älskade mig. Två gånger om. Var verkligen skönt.
I forna tider talade Gud genom drömmar...

Har nu varit på körrep. Var inte lika skönt som förra måndagen, då jag hittade magstödet och bara kunde leva i musiken hela repet, och gick därifrån med mer träningvärk i magen än ont i halsen.

Det är trevligt att ha en laptop att kunna skriva dagbok på, och programmera med... Förhoppnigsvis kommer jag kunna få lite mer flyt i mitt nedtecknande av händelser och inlämningsuppgifter på det här viset.

Jag kom upp i tid idag! Nästan iaf... Lyckades ligga och dra mig till ungefär 08:45, men sen lyckades jag komma upp, äta frukost och vara i tid till första lektionen jag varit på på två veckor!
Föreläsaren hade en lite annan synvinkel än vad jag trodde han skulle ha, och sa saker i stil med att "fräcka programmerare utelämnar ==0 i ifsatser". Var rätt kul, tycker jag.

Får försöka lära mig att sjunga utan att tänka; att mer leva mig in i musiken och öppna min hals för förutsättning- och fördomslös sång än försöka prestera och misslyckas grovt. Är så otroligt skönt när det lyckas; när man bara kan leva i musiken och allting är helt underbart...

På tal om sådant vore det trevligt om jag började spela fiol och lära mig spela blockflöjt... En sak i taget kanske vore bra att övertyga sig om...
Största oron just nu borde väl vara afpprojektet. Om jag nu skall göra det...

Ensamläkning

Slog mig just att jag faktiskt inte längre har något större intresse utav att hitta en respektive för tillfället.
Detta är en rätt så stor omställning.
Men med tanke på hur lite tid jag får över efter skola och flummigheter ligger det kanske något i det.
Men vad vet jag. =) 

...det verkar även som att googles övertagande av även denna lilla bit av mitt privatliv har inneburit grava försämringar för hur saker radbryts i bloggen...

Idioapati

Så har jag nu suttit här nästan den halvdag som har gått sen jag masade mig upp alldeles för sent kl 12.
Ställde ju klockan på 8! Vad gick fel?
Har idag inte gjort något alls utav det jag skulle. Förhoppningsvis lyckas jag återlämna biblioteksböckerna innan jag skall till kören. Då kommer inte dagen kännas lika sönder.

Vår kultur borde vara mer utav en "vara-kultur".
I morgon minsann, då skall jag upp i tid, fixa labbar, hålla i husgrupp och vara allmänt jätteduktig.
Och då kommer jag komma ett steg närmare att tycka om mig själv. Och sånt är skönt.

Random iakttagelser

Torsdag i förrförra veckan skaffade jag mig en laptop.
Följdaktligen har jag inte gått och lagt mig innan 5 så många nätter sen dess.
Idag lyckades jag komma upp och fixa så jag får studiebidrag, dvs se till så jag blir terminsregistrerad på Chalmers.
Nu måste jag lägga mig, för jag är sjuk.
Skönt.

Dödens udd är bruten.

"Av jord är du kommen;
jord skall du åter varda.
Gud skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

Så tag nu mina händer, och led du mig
att saligt hem jag länder, o Gud, till dig."

Min farmors begravning var skön. Hela släkten kunde samlas i sorgen, och återigen umgås trots det som legat bakom. Det var en ljus begravning, där vi trots saknaden visste vart farmor skulle hamna i nästa liv.

Min vän Sofia har nu avslutat sitt första liv. Jag känner en stillsam glädje. Hon kommer nog rätt.
Det var synd att jag inte lyckades få henne att kämpa mer. Jag borde ringt den där gången då jag kände för det, alldeles innan hon dog.
Men man kan väl inte få allt, antar jag.
Hennes första kamp är slut. Vad som kommer vet bara Gud.

Vi sjunger en sång på kören nu. Texten passar Sofia på nåt sätt:
"Komm süsser Tod, komm selge Ruh!
Komm führe mich in Frieden."
(Kom söta död, kom saliga ro!
Kom för mig in i frid.)

||: Gud är god :||

Vaknade mitt i natten, efter att ha varit lite för berusad, och kanske tagit lite fel insulindos.
Hade bara en mening i huvet, som upprepades om och om igen: "Gud är god!" Blev riktigt förvånad, och undrar om jag hade blivit galen. Varför var den meningen i mitt inre hela tiden, och varför kände jag för att ringa någon och säga den till henom? Låg ett tag kvar i sängen och var förundrad. Kände sen hjärtat dunka snabbt och märkte att HELA sängen var täckt av svett. Typiskt tecken på att vara låg i blodsocker. Hur som helst gick inte känslan utav att jag borde berätta vidare över, så jag gick upp och satte mig vid datorn, samtidigt som jag började leta efter något med sockerinnehåll att stoppa i mig... Blev inte mer vittnande än att jag skrev "Jesus älskar dig" i en terminal, vilket väl inte hjälpte någon nämnvärt, tyvärr. "Command not found" var enda responsen jag fick.
Men om inte detta var Guds röst och vilja, vad var det då? Det var förövrigt ganska gott av Gud att hindra mig från att hamna i sockerkoma med låst dörr.
Käkade ett halvt dextrosolpaket och gick tillbaka till min hög av svett och loppor (Ja, jag har råkat få med mig några hem. Wee.) och försökte sova i den.
Människan är lite dåraktig.
Tack Gud för allt.

Frihet!

Sitter här och lyssnar på fri och stark musik från 70-talet, och undrar hur min framtid ser ut. Har just varit på Hjälmared sen i fredags, och har fått med mig ytterligare en pusselbit om vem jag hoppas jag kommer bli. Det är riktigt häftigt det som händer med mig nu. Har just haft ett gott samtal med en granne om min tro. Har aldrig hänt förut. Skall försöka bli en man på riktigt. Och lära mig att vandrande i Guds nåd få ordning på mig, och till slut få ta del av Guds kärlek för människorna, så även jag kan älska utan gräns. Men först mig; jag tänker inte hitta på något falskt och oäkta.
Spännande tider, som sagt.

Förändringar.

Just nu är jag för trött för att skriva, men det känns som att detta behöver nedtecknas, i vilken form det än må komma ut...

Jag har tyckt att jag var vacker på ett kort. För första gången någonsin.
Mina gamla vanor börjar sätta sig igen, men jag har insett att mycket av det som jag betraktar som synd är det för att jag inte är försonad med migsjälv över huruvida jag bör göra sakerna i fråga, och sålunda vänder mig mot mig själv och i sistone från Gud, då jag inte längre anser mig vara värd att tillåta mig att se upp till den ende som kan rädda mig. Bättring behövs här, men insikten hjälper ett steg.
Har börjat läsa böcker och börjat hoppas igen.
Allting är som förr. Fast verkligen inte.

Kanske borde man beskriva lägret. Beskriva den sköna känslan i att vara omgiven av människor som är så trötta så maskerna faller av. Beskriva efterkänslan, närheten och friheten ifrån ironiskt synsätt...
Det är svårt att i ord sätta det som är så livsomvälvande och livsbejakande.
Hela jag är fylld av gemenskap och en känsla av att vara älskad. Tror jag.
Det skönaste är dock att ha fått tillbaka ett hopp som jag återigen tappat, att ha fått ytterligare en pusselbit mot äventyret om att bli någorlunda hel, och den jag egentligen var ämnad att vara.
Nu har jag fått se hur man kan behöver kämpa för den frälsningen man redan har, och har nästan fått se verktygen för att göra kampen möjlig. Jag har levt "friktionslöst" alldeles för länge.
Det skulle vara underbart skönt om det gick den här gången, om jag äntligen lyckades komma riktigt nära min skapare, och lärde mig att följa i Hans fotspår på riktigt. Att det inte hängde på mig, utan att jag helt är beroende av Honom som ger mig kraft, om jag tillåter Honom.
Det lilla barnet på tåget hem gav en bra hint om hur livet borde fungera.

I dag har jag börjat städa mitt rum. Lika bra att ta metaforerna fullt ut, liksom.

Återlöst.

Tårar av glädje.
Jag hade grävt ner min talent, i djupet av min själ, så djupt att jag inte kunde hitta den.
Jag har försökt leta i alla skrymslen och vrår, men det var för svårt i mörkret.
Jag har försökt låtsas, till den gräns att jag trodde att det var äkta; att talenten inte fanns och att allt var på ytan.
Så åker jag på läger. Och ännu en gång är jag på rätt väg igen. Och den här gången skall jag försöka att inte springa förbi min skapare och gå vilse när vi har vårstädning i mitt inre.

Jag kommer misslyckas, kommer behöva börja om, om och om igen, men nu har jag anat en skymt av Vägen...
Gud, tack för att jag fått din rättfärdighet. Hjälp mig kämpa för helighet och salighet.

Interrogation

Vad är det som händer med mig egentligen?
Har något förändrats?
Varför var mina lungor fyllda av rök igår?
Varför ville jag stanna uppe sent, o så sent?
Varför kan jag bara betrakta jultidens nostalgifrosseri med tragikomisk ironi?
Vad är upp och ner?
Vad är, egentligen? Och vad är viktigt?
Är det månne såhär det känns att äntligen slappna av?

Att hoppa eller hoppas; en malesperantists själsutlåtanden.

Rakapparaten är hittad.
Freude.

Haskell är lurigt... Har ingen aning om hur jag skall lyckas parallellisera min pseudoparser på nåt sätt över huvud taget, eller hur jag skall lyckas implementera eländet någonstans.
Aja, det kanske kommer. Skall bli intressant att se om jag faktiskt kan lyckas arbeta på något utan att ge upp fastän det är jag som arbetar på det... Samma med esperanton...

Det skulle kanske vara trevligt att vara en person som inte lyckades ha sönder allting genom att råka analysera ihjäl det, men nu skall jag inte ta å försätta mig i någonslags drömångest över saker som inte är... Dumt att samla upp spilld mjölk, kanske?

Det vore trevligt att kunna gå tillbaka. Samtidigt kanske det kommer bli trevligt att kunna gå framåt. Den som lyckas får se.

Rimlek! \o/

Det är dumt att förstöra broar för att de inte skall brista.
Det är svårt att behålla vänner som man tror att man kan mista.
Det är lätt att man saknar livet när man hamnar i en kista.
Vill du lyckas med det du önskar, skriv då upp det på en lista.

Vet inte riktigt vad jag vill mena med den här dikten, men visst har den fint versmått?

Om att ha det bra...

Det vore nog bra om jag skrev en rad om att ha det bra också.
För det är nämligen så jag har det nu...
Var lite psykedeliskt i början, att ha en kropp som var ledsen men inte längre hade nån anledning, så man fick tvinga sig själv att inse att "Nääe, det finns faktiskt inget skäl att vara lessen längre!"
Jag befinner mig väl fortfarande i ett "dödläge", men i ett mycket lyckligare sådant.
Var hemma hos lola nyss och tittade på film, och brydde mig inte så mycket om att jag råkade spilla kebab på min vita t-shirt. Var rätt skönt att kunna göra...
Det är mysigt att ligga två i en säng, men det är också mysigt att kunna sova... Allting har sin tid...
Just nu befinner jag mig i ett pseudofilosofiskt funderingstillstånd, som dock inte släpper ut sig några tankar i andra änden...
Var trevligt att återse Hjälmared och Julmarknaden i lördags. Köpte en massa god choklad, kryddor, billiga begagnade saker (en 17-delars servis för 15 kr! \o/, en våg för 20...), och gick runt och pratade med alla lärare som fortfarande var kvar där... Skall bli intressant att se hur många som kommer komma på kamrathelgen nästa år...
Insikten om att det fortfarande finns problem jag kan hitta på att jag behöver oja mig över börjar så smått krypa över mig, såhär två veckor efter att Lugnet började, men jag skall försöka lämna det därhän så länge det går.
Min koncentration borde istället hamna på att bryta gamla mönster, och äntligen sätta igång att bli lite bra på att koda! Skulle vara så kul att känna känslan av att bara låta händerna flyga över tangentbordet, och producera kod som får liv ifrån mina fingrar...
Det är lite intressant att se vilka som verkligen finns kvar i ens närhet ibland... Eller tja, egentligen är det rätt svårt att veta... Hm, nä nu vet jag inte riktigt vad jag vill ha sagt. Fint lät det iaf. Kanske.
Jag borde hitta min rakapparat som har varit borta i över tre månader nu... Klippa skägg med sax är inte det samma som att försätta sig i ett slätrakat tillstånd...
Hm, kanske börjar bli dags så smått att tvinga sig i säng.. Vore bra om det blev ordning på min rytm och min insulinprodution...
Gonatt på er alla!
Guds frid, glädje och kärlek vare med er!

Toledot

Hm, om man skulle ta och berätta lite anektdoter istället för interna tillstånd kanske...
I onsdags hade jag så trevligt så jag glömde bort mina små bekymmer för en dag... Det finns inte många som lyckas ta min koncentration ifrån det som annars hela tiden ligger för min inre syn, men hon med vänner lyckas ibland... Var en trevlig dag som efter ett cafébesök, lite klänningsprovning, färgkollning, tedrickning och filmmys kulminerade i bad i stängd pool och tjejer som spelar våldsspel och går bärsärkagång...
Den natten sov jag gott, för första gången på länge.

Glas är bra utensilier.

Var nära att bryta ihop precis.
Råkade tappa ett glas i golvet istället.
Bra.

Lustigt hur man kan ha sönder saker genom att försöka laga dem.
(Hoppas de kan läkas...)

Kontinuitet

I brist på närstående jag vågar prata med så fortsätter jag väl meddela min allmäna livsstatus här där ingen läser...
Har idag börjat på en tredje kurs, eftersom jag garanterat kommer ta 10 poäng redan denhär perioden. (Så här lätt har det aldrig varit att studera förut...)
Dessutom är det kul med haskell...
Undrar om det är någon som läser nåt jag skriver...
Om inte annat kan man spara det till senare om man vill ha nåt att skrämma folk med...
Skall försöka uppdatera mer än var tredje månad iaf, så kanske jag ökar min förmåga att åtminstone uttrycka mig i skrift, något som verkar ha falnat över åren efter att jag inte riktigt haft någon att prata med...
Over and out...

Varför?

Skrev just ett långt bloginlägg i duschen. Dock fastnade det inte riktigt i huvudet, så jag får ta och skriva de brottstycken jag kommer ihåg...

Varför studerar jag?
Officiellt är det roligt att lära sig mer, och det är det, men nu när vänner utexamineras och försvinner, och jag likt på lägren riskerar att bli den enda kvar som jag känner någorlunda, så börjar jag så smått inse att det mycket har kommit att handla om mitt sociala umgänge, vilket än mer får mig att fundera på frågan varför jag har stagnerat känslomässigt. Hur gör man för att börja funka igen? Hur gör man för att komma vidare när man är så rädd för att det skall göra ont?
Var nu 3 år sen jag gick på Hjälmared, då mitt känsloliv fick sig en del knuffar åt alla möjliga håll, och jag kom ut i andra änden med förbättrad social förmåga och ett uttröttat känsloliv.
Borde jag ta itu med allt som ligger kvar? Med eventuella känslor för personer som jag inte vill ha känslor för? Hur gör man för att bryta cirkeln av konstruerad skam och skuldkänsla som föder nya likadana känslor, och får mig att stänga in mitt känsloliv, och bli en asocial skrattande clown som inte vågar ta intiativ själv eller uppskatta det han själv håller på med? Vad händer med min Gudsrelation om jag inte slutar se ned på det jag gör själv?
Skulle vara så skönt att hysa speciella känslor för någon och få dem besvarade... Dumma samhälle som glorifierar förälskelse så mycket. Det gör så ont att inte ha Det Där Som Skall Vara Så Mycket Bättre. (Trots vad alla säger.)
Är jag kärlekslös? Hyser jag inte förmågan att älska ordentligt? Var är skillnaden mellan kärlek och åtrå? Har jag kärlek om jag inte vet svaret? Vad är jag utan kärlek?
Anime är fint. Articifiella känslor; påhittade världar där jag kan leva mig in i andra personers jag, och slippa ta itu med mig själv. Precis som när jag går på chalmers. Eller? Att ha en chatkanal att skriva av sig lite på när det blir för svårt, är det nåt värt? Hur gör jag för att bli kvitt min sparlågegång?
Hur skall man någonsin orka satsa på en annan människa? Hur, när allt verkar handla om sex överallt och jag vill vänta...
Jag fick gott te av mamma. Hon tycker om mig. Det är bra.