Fysiklektion

Nu går vi igenom våglära. Lite trevligt att faktiskt kunna något sen förut... :)
Sov lite diskontinuerligt mellan kl 19:30 och 00:01 och sen mellan kl 05:30 och 09:00 igår.
Sådär lagom mossig i huvet nu. Men lever, det gör jag. :)
Konserten i söndags blev lyckad. Jag hittade inte magstödet förrän efter ungefär halva, men det lät riktigt bra ändå... Heyr himna smiður a capella blev riktigt lyckad. (Tur att folk inte hör när vi sjunker... ;))

Fick min klocka bootbar igårnatt runt kl 04... Var trevligt.
Skall se om jag kan få in nåt så jag kan fixa folks datorer vart jag än kommer... :)
Lyckades även i förrgår bygga ett script för en kompis... Var kul att lära sig rekursiva funktioner i bash.
På det hela taget är det väldigt trevligt att faktiskt lyckas göra saker. Få se vart framtiden bär...

Kan man få omtenta livet, tack?

Så hur skall jag göra för att förändra mig då?
Hur skall jag lyckas kasta av mig all det gamla, kränga av mig skalet, bli vacker och gå in i den glädjen jag vet kan bli min?
Glömde visst gå till kuratorn, eller lyckas öht, igår. Får se vad det får för konsekvenser. Kanske kan jag bli sjukförklarad på riktigt? (Det var dock skönt att sjunga på kvällen...)
Jag borde börja lyssna mer på migsjälv iaf.
Det dumma med att göra det är dock att jag antagligen kommer bli totalt oförmögen att plugga då. Åtminstone ett år eller två framåt.
Och jobba är ju knappast att tillfredställa mitt inre, om man säger så. Vi får se. Kanske kommer jag på nåt så småningom.

Har funderat vidare på det här med huruvida jag skall klippa mig för att möta nån som tycker om mig som jag är, eller om jag skall möta nån som tycker om mig som jag är och sen kanske klippa mig när jag känner för det... Nånting bör jag väl göra ändå...

Jag började spåna vidare på ett citat ur Alice i underlandet:

Be what you would seem to be;
become your illousion of harmony;
believe that this will make you really free.
Be what you would seem to be...

Kanske bara är vackra ord. Men de är mina, iaf.

15.

Inte illa. Rekord, faktiskt.
Det där med att vara beroende av andra kanske jag borde testa.


Nu har jag till och med ätit chips, så nu måste jag ju kunna plugga...

Inlägg nummer 100, förresten! Yay!

Vänskap.

Javisst vill jag bege mig ut kl 2 på natten för att stilla ditt chokladsug!
Självklart vill jag ge upp mina väl planerade planer på hur morgondagen skall lösa mina problem, förstöra min dygnsrytm lite ytterligare och ge mig ut i nollgradigt väder för att få vara en stund med dig!
Och jag är inte ens ironisk!

Det är skönt när man slipper det där med att behöva göra saker man inte vill, typ hålla inne med känslor, eller låtsas tycka (om) nåt man inte gör. När det kan få vara sådär enkelt, och man slipper såra och såras. Det är skönt när man slipper missförstås.

Att vinna mitt vänskapshjärta är svårt, men tydligen inte omöjligt.

På väg hem i kylan möttes jag av "det vackra folket som dansar ruset genom natten, men tomheten ekar bakom maskerna och skratten". Tror jag börjar förstå den frasen lite mer nu... Är så skönt på nåt sätt att inte vara fast i det... Eller kanske att jag bara är väldigt glad över det jag har.

På väg hem från 7-11 möttes jag även av samma fågelsång som accompanjerade oss på väg dit, nämligen några tokiga ladusvalor som flyger runt under en becksvart himmel och tror att det är dag. Det vore lite coolt om deras till synes slumpmässiga sång vore ett språk som vi helt enkelt inte lyckats avkoda än, för att fågelgrammatik är så väsensskild vår egen eller dylikt...

Nu skall jag nog titta lite mer på film, sen lägga mig, sova gott, köpa en fin elfiol (röd eller svart, röd eller svart?), räkna en massa och sen fortsätta må bra...

Over and out.

Djur.

Igår var jag sådär nedstämd och deppig igen.
Satt utan vilja och försökte få mig att gå till skolan.
När jag hade misslyckats med detta tillräckligt länge gick jag och köpte mat till mig: ost, bröd och bacon. Åtminstone inte eldorado.
En del av mitt depressiva tillstånd kan nog tillfälligt bero på att jag har fått loppor igen, och att de norpar min nattsömn...
Men nu har jag iaf nästan fått 8 timmar...
Synd att de hindrar mig från att åka på läger. Jag hade behövt bli lite ren och hel...

Ett såntdär inlägg igen

Ok, nu skall jag försöka skriva ett såntdär långt inlägg där jag ger en ögonblicksbild av mitt interna tillstånd, på nån halvmetafysisk nivå.

Just nu är det mycket som händer; jag går två kurser, som jag behöver klara med bravur för att ens kunna tänka på att lyckas plugga upp tillräckligt mycket matte under jullovet för att kunna klara av att läsa flervariabelanalys på F för att sedan nästa läsår kanske komma in på teknisk matematik, om jag får ihop tillräckligt många poäng. Detta kanske låter enkelt, men då har man inte tagit med i beräkningen att jag just nu har extra lätt för att självdestruktivt ge upp.
Igår slog det mig att jag nog aldrig kommer ha råd med att både köpa den dyra och bra elfiolen och köpa ekologisk mat. Jag kan alltså inte vara duktig och ändå ha kakan kvar. Och blir tvungen att hata mig själv igen. Och det vill jag ju inte. Faktiskt. På nån nivå.
Jag hade glömt hur deprimerad jag blir utav att inte ha råd med saker... Tog extremt mycket tankekraft för att övervinna känslorna och ta sig till lektionerna idag istället för att sitta hemma och låta alla drömmar glida iväg mot förintelse. Just nu kan man nästan inte prata med mig utan att jag börjar prata om hur jag har det. Och det är väl lite illa, om man inte vill skrämma bort folk.
Fast varför ha vänner som inte bryr sig...
Jag grät igen när jag såg film senast. Grät när jag såg kärleken, den där som jag nog aldrig kommer få... Jag vet, jag är inte redo, för trasig, för innesluten, men ändå... Vad är det för fel på just mig, som inte har någon?
Kärleken, den som är själva vitsen med Allt... Men hur skall jag ens börja kunna tinas upp för att komma dit? Kan jag själv kämpa för att må bättre när mitt sinnestillstånd är som det är? (Kan kärlek över huvud taget vara något man kämpar till sig själv?)
Jag vill så mycket, men orkar mindre och mindre... Fiolen vore så skönt om jag kunde spela på bra (om jag köper en (oakustisk) elfiol kan jag öva på natten), jag vill lära mig runt 12 språk, matematiken har jag tappat, min relation till Gud är inte bra...
Och det sistnämnda beror även det på min trasiga självbild! Om jag inte kan acceptera mig som älskad, hur kan jag då kunna ta till mig en som älskar mig? Och utan Gud är ALLT meningslöst.
Om jag kan få min förmodade depression diagnostiserad, undrar om jag då kan få nånslags hjälp, vad nu det skulle innebära...
Jag vill bara bli älskad för den jag är, men jag hatar mig själv.
Dessutom är jag förkyld.

Vintertid.

Helt plötsligt fick jag en timme till!
Var på väg att stressa iväg till skolan, och skulle bara äta lite frukost...
Tur att jag startade datorn.
På tal om nästan det, så öppnade jag Tidningen Jag Fått Låna™ för första gången igår, och Rätt Artikel™ dök upp på första uppslaget.
Kanske bör kolla upp sidan lite noggrannare...
Vaknade förresten förut inatt av att det smatt till i örat på mig upprepade gånger, följt av ett illkli. Verkar som att lopporna är tillbaka. Elände...

En hel timme... Kanske skall jag ta och duscha, det vore skönt...

2+2⋚5

Jag har ibland kommit på mig själv med att "dubbelgöra", dvs ha två helt motstridiga planer i huvudet, och försöka utföra dem båda samtidigt...
Just nu håller jag på och chattar, gör en lab, kollar tågtider för ett tåg jag inte skall med, är helt konstig på grund av valium, har just tentat, tittar på "sveriges modernaste land", korrigerar någons insändare, och mår på det hela taget ganska ok...
Undrar hur många av er som har teckensnitt nog att se symbolen i titeln till det här inlägget... (Den uttalas "större än, lika med eller mindre än...")
Nä, nu skall jag {sova, labba, titta på film, chatta, äta, leva}, så jag skriver mer sen nån gång...

Hjälmared!

...och NU, nu när jag kommit hem därifrån, nu kommer känslorna... Nu börjar jag minnas hur det var, alla känslor av ångest och glädje, av kärlek, närhet och mörker, alla dofter och sinnesintryck...
En helg är alldeles för lite tid att minnas ett år på. Men det var skönt att återse vännerna igen, att få höra vad det blivit av dem, att få umgås en liten stund mitt i livet...
Nä, nu längtar jag tillbaka! Vill åka till Hjälmared igen, mysa lite mer, älska lite mer...
Kapellet ja...
Och sångerna...
Vi satt faktiskt och sjöng lite även nu i helgen... (Nu kommer allt tillbaka, och blir lite för stort för att kunna sätta i ord...)
Tack allesamman för en underbar återträff. Synd att den inte varade i evighet...

Introverta frågor.

Nu var hon här igen...
VARFÖR TAR HON MIN TID??
När jag inte har någon tid att ge...
Lite i taget, bara så lite...
Och hon säger att allt är gott OCH SÅ FÖRSVINNER MIN TID, SOM JAG INTE ENS HAR på saker som jag inte har tid med...
NU ÄR HELA KVÄLLEN BORTA!
Och så får jag försöka pussla ihop allting igen, och kanske lära mig att andas, men snart går det inte längre...

Allt som nästan skulle gått...
Nu dröjer det en hel vecka till innan jag kan ge honom boken...

Det var därför...

Att jag kunnat glömma...
Denna underbara känsla av att sitta uppe sent, att sträcka ut sitt sista ögonblick av vakenhet till en skarp spira av kreativitet och fungerande idéer som flyter i varandra och bildar en underbar kedja utav virtuella konstverk, små prestationer som tillsammans går mot kvällens mål och fulländning...

Imorgon kommer straffet för min njutning... Straffet, men även det en glädjekälla; Imorgon skall jag återigen få lära mig något ur matematikens underbara värld som jag inte redan visste - ytterligare en glimt i insiktens hav, en droppe livsblod i mina ådror...

...Kanske om jag sover nån gång på eftermiddagen att det går ihop...

Så nu sitter jag här igen...
I mitt huvud ekar det "Du behöver inte, du behöver faktiskt inte", men ändå sitter jag här...
Bläh.
Jag borde nog... Eller hur det heter... Liksom sådär så man inser att man är älskad, och orkar ta sig ur...

Don't take that easy way out...

Ett litet särdrag hos mig verkar vara att jag inte blir besviken så lätt.
Eftersom jag redan förutsett det värsta, så blir jag inte särskilt förvånad när det händer.
Inte så att jag inte hade blivit gladare i någon mening om det hade hänt annorlunda, men jag känner ingen riktig sorg och förtvivlan över att saker gick som de gick, snarare en slags apatisk "jaha, och hur gör jag för att rätta till det hela nu då?"-känsla med efterföljande planering.
Lite synd, antagligen.
Om man nu skall känna en massa och sånt.

Dessutom är det nog dumt att inte lyckas somna.
Men vad gör man...
Ta valium känns inte helt smart.

tre nyanser av liv

Det är härligt att kunna hjälpa.
Att kunna bistå någon annan i sin livsvandring, och veta att man faktiskt gjort någon skillnad.

I morgon kommer jag missa min första lektion. Fast det är bara räkneövning. Så bara jag får boken skall det nog gå bra.
Inga fler får komma på besök och störa min rytm, för då brakar allt ihop.

Nu skall jag nog sova.
Natti.

Tant.

En trevlig sak med Chalmersmössan är när man råkar glädja någon förbipasserande äldre.
Som idag, när jag var på väg hem från Johannebergskyrkan, och en tant stannade mig med orden "förlåt att jag stannar dig såhär, men..." och talade om hur det gladde henne att det var någon som fortfarande bar mössan.
Hon var lite som en solig vinterdag - stannade mig för att tala om att hon blev glad av mössan, pratade en stund, och sa sedan ett definitivt hejdå som inte lämnade utrymme till fortsatt konvensation.
Lite trevligt att få använda lite mer "högtravande" ord, för en gångs skull.

Sista dagen!

Nu har jag gått till jobbet på poståkeriet för sista gången på ett tag.
Bakade ett gäng kakor som de jag lade fram i lunchrummet till allas glädje.
Får se hur mitt liv artar sig efter detta, nu när jag har tiden på min sida.
Skall bli skönt att slippa fabriksdammet i lungorna, håret, och överallt!
Har just tagit en dusch, och känner mig _nästan_ ren, så länge jag inte andas...
Fast trevligt folk var där...
Nu kanske jag skall sova.
Kanske.
Egentligen.

Egentligen

Redan innan jag klev ur duschen hade jag bestämt mig.
Men jag tror fortfarande inte jag vill.
Inte egentligen.
Jag vet ju hur fel det blir.
Egentligen.
Och hur många som vill hjälpa.
Men ändå.
Kanske lyckas jag lägga mig istället.
Men det vill jag inte.
Kanske.
Egentligen.

Det är kul att lyckas.
Det är trevligt att ha folk att prata med.
Det är underbart med ärlighet.
Det är skönt att veta att man inte är ensam om att kämpa.
Det är bra med vänner.

Det är dumt att ge upp, även när det bara gäller små saker.
Så nu skall jag ta och sova.

Visst är det trevligt när man kan något!
Som idag, när jag satte mig och skulle räkna matte med några andra, och insåg att det faktiskt satt i fortfarande. När det är så, så gör det på något sätt inte lika mycket att den andra kursen känns som att banka huvudet mot en tegelstensvägg efter en annan. (Jag tvingas använda en hemsk editor , som för mig inte ens har den funktionaliteten som skulle göra den bra, så det har jag fått lägga till själv, med mycket möda och stort besvär. Får hoppas att jag lär mig en massa, och inte bara får ångestavesrioner emot allt vad webprogrammering heter. Men som sagt: Räkna matte var kul, och efter att jag fått denna ego-boost så lyckades jag till och med bli klar med lab 2 i distribuerade system samt hitta en modul för att ändra färger på editoreländet.
På det hela en trevlig dag.
Nu skall jag gå och döda min granne som spelar musik 22:30 en södagkväll.
Eller kanske använda hörselproppar.
Han bor ju ändå i uppgången brevid min.

PS
Om jag inte har bloggat om det förut, så var det så att det var en som hittade mitt bankomatkort på en gräsmatta, slog upp mig på eniro och sen kom hem till mig och lämnade kortet!
Var rätt skönt att se att det finns trevliga människor kvar...

Livet.

Nä, nu börjar det nästan bli lite jobbigt. Att inte ha C$N-bidragsvisshet. Att inte veta om jag kan låta bli att jobba och köra fullt ut, eller om jag skall strunta i studier och se till att jag har råd att leva.
Men jag har det rätt skönt i övrigt.
Jag är med i en styrelse, och känner att jag faktiskt gör något vettigt.
Magnus har fixat till RandR, så jag kan ha två skärmar samtidigt ovanför varandra och ha en skrivbordsyta på 1280x1824. Jag har ett snyggt färgtema, ett (två) bra tangentbord och bra musik. Jag läser två kurser jag gärna vill läsa, även om jag inte vet om jag kommer klara dem.
Men framför allt: Jag läser en bok som lite förklarar för mig Guds mening med alltihop. Och det får mig att må bra.