Hemma!

Här förstår folk mig.
Här kan jag vara mig själv.
Här är jag inte udda när jag tänker, pratar och försöker umgås.
Här kan jag vila.
Det här kommer nog bli läkande.

Me, myself, and God.

Har fortfarande en massa ont i fingrarna, så jag skall fatta mig kort. (Råkade skada fingrarna på nåogt sätt genom att skriva för mycket dagbok den 10:e och däromkring. Tror jag har fått nån ledinflammation eller nåt.)
Dagen har i stort gått ut på att försonas med mig själv, och ta med Gud i processen.
Det har varit en jättebra dag.

Nattliga tankar.

Hm.
Verkar som att enda sättet att hålla huvudet ovanför vattenytan det här halvåret är att faktiskt lära känna Gud och lära mig att låta Honom styra mitt liv.
Det här kommer bli sjukt svårt. Och antagligen rätt spännande.
Jag står verkligen i utveckling. Det knakar ut i fingerspetsarna av växtvärk. (Och av att ha skrivit dagboksinlägg på runt 2000 ord de senaste dagarna...)
Nu borde jag egentligen sova, för jag har börjat kunna somna i tid och så. Förutom nu då, när jag klantar till det med blodsockret och inte kan somna på grund av det... Så nu får ni ett litet inlägg innan jag tar och lägger mig igen...
Idag kunde jag vid ett tillfälle slappna av, och råkade hjälpa en människa att se på livet med helt nya perspektiv bara genom lite planlös konversation... Gud e tuff. Dags att jag lär mig det snart, kanske... (Skall bli så grymt om jag någon gång förstår det där med Hans kärlek till mig och så... De som redan kommit en bit på vägen spelar på en helt annan division i livet, och jag tänker inte ge mig förrän jag också hittat dit...)

Avund.

Idag var det tur att det inte gavs tillfälle till umgänge, för idag märkte jag mig till min besvikelse vilja umgås mestadels på grund av avund. Och sådant slutar sällan väl.
Jag verkar vara slav under mitt avund. Om jag inte följer det som dikteras för att slippa känna hur det river i mig - känslan av att inte vara lika omtyckt som jag tror att andra är - så hamnar jag återigen i det andra misärförhållandet, att försöka vara duktigare än jag är, och sluta i tomhet och bekräftelsesökande. "Medelvägen" ligger enligt de erfarna i att istället söka finna Gud, och på något (magiskt?) sätt ha sin förtröstan i Honom.
Förövrigt är jag lite för förkyld för att tänka idag.

Kram på er alla.

‽

Eller kanske inte?
Kanske gicks det med på det jag ville, trots allt?
Det verkar faktiskt så.
Jag har lärt mig ha gränser nu. Och om jag också har gränser, så kan det gå. Det kan faktiskt gå.
Och jag kan bli fri att ta itu med allt annat. Bli fri, och brefria. Bli fri att befria.
Kanske skall jag ta och lära mig lite esperanto igen?
Fast mest lära mig det här med förlåtelse. Och självbild. Och att inte vara rädd. Och så.
Helt plötsligt blev livet här väldigt mycket skönare.
Kanske kan jag till och med äta normalt imorgon?
Återlöst?

.

Det blir lidandets väg, trots allt.
Via dolorosa, here I come.

"Vredgas, men synda inte!"

Just nu väntar jag på ett samtal som skall bestämma upplägget på mitt nästa halvår här. Och prognosen ser inte bra ut.
Så just nu är jag lite vred igen, precis som jag var igår.
Kanske är det ett tillräckligt skydd, så jag åtminstone tillfälligt kan hålla mig över ytan.
För jag VILL inte tvingas in i det där igen.
Inte ens om jag måste.
Men om det är enda vägen som bjuds mig, trots alternativ, så kommer jag gå in i det.
Att vara arg när man skall kommunicera försiktigt kan dock vara ganska dumt. Speciellt om man inte kunnat äta speciellt mycket på 8 timmar...
När den här dagen är slut, komer jag förhoppningsvis veta lite säkrare...

Hemma.

Nu är jag tillbaka igen.
Hm.
Kanske saker kommer bli annorlunda den här gången.
Hoppas det.
Skall arbeta hårt på att inte hamna i underläge. Inte diskvalificera migsjälv. Och inte trampa på andra. Inte ens omedvetet. Inte något av det.
Hm.
Kanske, kanske...
Och kanske att det blir nåt av det här med Gudsrelation och ett riktigt liv...
Hoppas, hoppas...

Stress.

Det är riktigt jobbigt att vara tillbaka i detta stressiga samhälle som vi lever i.
Orkar nästan inte med någonting. Hela tiden är det ljudintryck, folk som pratar snabbt, synintryck osv osv. Ingen ro någonstans.
Kommer bli svårt att vila här.
Förhoppningsvis kommer jag lyckas vila bättre på lägret jag skall på om en vecka. Där kan jag nog dra mig undan lite, iaf.

Bra.

Jag insåg just hur bra jag har det.
Att jag faktiskt vet med mig att jag håller på att bearbeta mina problem.
Att det faktiskt finns en väg ut.
Att smärtan är vägen till glädje.
Det här halvåret har varit grymt.
I samtliga bemärkelser.
Nästa halvår blir nog grymmare.
Och jag ser fram emot att se vad frukten kommer bli av allt arbete.

Via dolorosa.

När det här lovet är slut, blir jag tvungen att ta den enda vägen som är kvar, och den enda vägen som kanske kan leda mig fram till ett helare liv: det finns inget jag kan göra åt min smärta, förutom att genomleva den. Och jag kommer bli konstant påmind om den. Av dem jag älskar.
Klarar jag mig igenom detta, samtidigt som jag lär mig att förlåta och ge upp min desperation och mina oriktiga hopp, då kanske att jag kan börja ha riktiga relationer till kvinnor jag är intresserad av.
Men först skall jag ha lov. Det behöver jag nog.
Hoppas bara inte att jag faller tillbaka i all gammal skit. Det har jag faktiskt inte tid med.

Laodikeia

Ett bibelställe som jag burit med mig under ett väldigt tag nu har gått från att kännas enbart utdömande till att både vara ett böneämne, ett löftesord och en uppmaning om total ärlighet.
Det är rätt coolt.
Uppenbareseboken ftw.

awk

Igårkväll skrev jag mitt första awkscript!
Det var ju faktiskt ett väldigt användbart litet verktyg, awk...
Resultatet blev ett litet program som för statistik över hur jag har skrivit dagbok under en viss månad. Såhär:

% stats
Statistik för december månad 2008
Dagar skrivna: 16
Rader per dag: 52.9375
Ord per dag: 939
Tecken per dag:5365.94

Som synes så har jag skrivit en del...
Just precis jättenu så mår jag faktiskt hyfsat. Saker är egentligen inte annorlunda, fast ändå lite.
På söndag åker jag hemhem under två veckor.
Skrämmande att första perioden här redan är slut.
Jag kommer att sakna vissa personer här till sommaren något alldeles fruktansvärt mycket. (Speciellt en.)
Har börjat läsa en bok om gränsdragning. Den är riktigt bra.
Skall ta itu med ett och annat när det gäller sådant... (Har faktiskt redan börjat!)

Normal?

Är det kanske såhär det känns att vara "normal"?
Att inte ständigt ha en vägg av ångest att slåss emot?
Hur som helst så är mitt tillstånd hittills idag rätt så "normalt". "Fungerande", kanske är ett bättre ord iofs.
Nu har jag för några timmar sen påbörjat koket av "eritreansk pepparsås", som är mitt bidrag till kvällens afrikafest! Kommer bli kul, tror jag...
Jag blev lite bossig i köket; domderade och förklarade precis hur jag ville ha det. Var lite kul... :) (De tog knappast illa upp.)
Har inte hittat någon som kan massera mina ömma axlar än, men jag har fått massera tre personer till. Kommer bli värsta bra på det. ;)
Jag känner mig inte så lättattackerbar idag, av tankar och känslor.
Jo, lite har de allt lyckats, men inte så våldsamt. Har till och med lyckats hålla mig på mitt rum alldeles själv ett rätt så långt tag.
På tisdag, eller kanske redan på måndag, skall jag tala med min själavårdare om vad man kan göra åt svart-/avundsjuka, för den är rätt ohanterbar för min del. Men om min ångest är behandlingsbar, så hyser jag hopp även om detta... (Båda handlar ju trots allt ytterst om mitt självhat. (Väl?))

Styrka.

Idag gjorde jag något som jag nog aldrig gjort förut.
Jag tillät mig att vara precis så svag som jag är, på ett sätt som fick mig att tvingas erkänna min svaghet för någon annan, på ett sätt som fick mig att känna mig löjlig.
Att erkänna för sig själv att "nej, jag har faktiskt inte kommit längre än såhär. Jag har kommit långt, jag har gått en lång väg, men det är här jag är, och just nu behöver jag fråga det här."
För första gången - jag tror iaf det är första gången detta händer - vändes mina negativa spiraler. De negativa känslorna hade inget att få fäste i längre, och jag var i ett känslomässigt väldigt förvånat tillstånd. "Vadnu? Ingen ångestspiral att kämpa emot? ...Men, men... Vad gör man då?"
Sen fick jag till och med erkännande av en annan människas svaghet, vilket bara fick mig att tycka om människan i fråga ännu ännu mer.
Nu har jag tyvärr hittat EN liten fläck på dagens vackra sol. En liiten liten detalj som jag inte tagit upp med personen.
Fast den är inget någon förutom jag tänker på, tror jag. (Det gäller dock här att ÄNDÅ inte ringakta sina känslor för saken i fråga, att ta sig själv på största allvar och inte trycka ner sig själv ens när det gäller detta lilla lilla)
Den är faktiskt så liten, så att det kanske kan gå ändå.

Jag känner till och med för att umgås med folk igen. Fräckt.

PS

Igår och idag har varit riktigt bra dagar, för jag har kunnat låta bli att tänka. Bitvis kunnat låta bli att tänka alls.
Att slippa alla (fördömande/förskönande/förändrande/förtvivlande/fördummande) tankespiraler som snurrar runt, runt, alldeles för fort för att man skall kunna stanna dem eller kunna göra något åt dem.
Två bra dagar, har det varit. Bara lite, lite kantade av den ångest och de problem som fortfarande ligger kvar i bakgrunden. Får se när/om/hur det brister.
Kanske kan jag få sån nåd att det faktiskt byggs upp något nytt istället för att allt rasar ihop igen?
Kanske kan dessa mina otankar vara en grund på vilken jag på något sätt kan börja bygga upp nånslags ickefördömelse att bättre basera mitt liv på?

Pornografi.

Detta plågas jag inte av just nu, slog det mig just.
Fösta månaden här tänkte jag i princip inte på annat än porr.
Nu tänker jag över huvud taget inte på det. (Ok, förutom bevisligen just nu, eftersom jag skriver om det...)
Hjärnan är upptagen med viktigare saker. Eller åtminstone mer fysiska och "verkliga".
Om mina tankar dessutom skulle skiftas från någon till Någon, så vore det bra... Fast de är där också, ibland, tankarna...
Kan ju åtminstone be Honom om kraft att orka med, om hjälp att inte tänka på henne så mycket... (För när jag inte tänker så mycket, då går det att umgås.)
Förövrigt är mitt nuvarande tillstånd av ett av ylande tystlåten kapitulation, där jag faktiskt inte hela tiden dukar under totalt för självhatet, även om det dyker upp i form av avundsjuka lite då och då...
Lyckades till och med kommunicera med människan idag... På riktigt... Sådär nästan utan att försöka, och nästan utan att döma ut migsjälv. Faktiskt väldigt mycket utan utdömande.
Men det smärtar fortfarande ibland, det gör det... Smärtar att vara omtyckt, men inte lika... (Fast kanske borde jag tänka "men inte på likadant sätt" istället? Kanske går det bättre då? Kanske det till och med är närmare sanningen?)

Igår hittade jag någon som var som mig, någon som jag kunde hjälpa lite bara genom att lyssna. Det var väldigt skönt. Även jag kan hjälpa någon!
Jag är lite trött på att ständigt vara den som behöver hjälp. (Tro mig, jag har försökt att låtsas att jag inte behöver det...)
Hm. Upp om 7 timmar och 45 minuter?
Blir nog ingen morgonbön imorgon heller...
Men en bra dag har det varit.
(Förövrigt är min kamera på lagning. Det är rätt jobbigt. Blir inga kort tagna! Men antagligen är det nyttigt. Jobbiga saker brukar vara nyttiga.)

Lithen tuffua stielper offta stoor las.

SAOB är kul att kolla i.
Vi stavade lite annorlunda förr...

Rofylld.

Idag insåg jag att jag faktiskt hittat en plats här där jag kan känna ro. En plats där jag är tillfreds, på riktigt.
Det är rätt skönt...
Just nu sitter jag på en annan rofylld plats: framför datorn mellan två vänner framför andra datorer. (Lyckades inte sova.)
Ja, jag har nog vänner ändå... Lustigt hur man tänker ibland...

Kanske såhär...

Igår kväll kom jag på något som gjorde att jag faktiskt inte låg vaken jättelänge i tankar, vilket jag annars ALLTID gör...
Detta något var, att jag aldrig, på inga villkor, någonsin, inte ens lite får diskvalificera mig. Och att jag kommer må så mycket bättre, att så otroligt mycket kommer lösa sig, om jag bara gör detta enda lilla.
Så jag låg vaken för att täcket var för varmt istället. Bytte täcke efter en timme, och kunde sedan sova gott...
Idag har jag hitintills betett mig mer som jag vill än som jag "borde" (tror att andra vill att jag skall), och det har varit såå skönt!
Det är så mycket lättare att umgås med folk när jag så mycket tillåter mig själv att vara att andra har något att bygga en relation till.
Åtminstone i ett fall. Och det fallet är viktigt. För hen ser mig som jag är.
Så nu skall jag försöka gå ut och gå, med mig själv, liksom bara jag... Utan att döma, utan att förakta, utan att sakna sällskap...