Nej, jag har inte blivit omänsklig.
Det är fortfarande helt rövsvårt att släppa att jag inte är lika omtyckt som jag vill.
Gör ont!
Men att fokusera på att njuta utav det jag har är helt klart mycket bättre. Produktivt.
torsdag, mars 12, 2009
Om att förflytta sig framåt i olika hastighet.
Jag har gjort något som jag inte trodde jag någonsin skulle:
Jag har upptäckt en glädje i att springa!
Glädjen i att lära sig att man kommer längre än man tror om man inte (huvudsaklingen) ser på slutmålet, utan tar en liten etapp i taget; hittar massa små delmål: "bara DIT, och nu bara DIT ..."
Kanske är det så livet funkar i övrigt med?
Än så länge verkar det stämma rätt bra ...
Jag har även gjort ytterligare en upptäckt:
Skillnaden på att jogga bort till ön över isen, och att springa dit, är att man i det förra fallet visserligen förlorar en minut i tid, men slipper det där med att ligga på ön och hyperventilera och nästan inte kunna andas. Dessutom orkar man hela vägen tillbaka igen, och har inte hosta i två timmar efteråt.
Kanske är det så livet funkar i övrigt med?
"Njut!"
Igår fick jag en uppmaning som förändrade mitt tillstånd jag haft sen i lördags morse runt 10 av att vara sårad, ledsen och oförmögen att umgås eller glädjas till att kunna släppa att jag har min konstanta smärta av att inte vara lika omtyckt som jag tycker om.
Jag har gjort en lista:
Detta att få njuta! Att det faktiskt är njutbart det jag har. Att jag får glädjas så mycket över någon. Att jag inte behöver låta avundsjukan och svartsjukan ta ifrån mig den glädjen. Att allt som sker i smärtan fostrar fram något gott, om det är god smärta. Att "allt leder alltid till något gott! Du måste tro det!" som en med livserfarenhet sa till mig igår.
Jag är trött på smärtan. På ensamhet. På att inte ha en sexuell, intim och nära relation med en kvinna som jag älskar. På att inte vara mindre trasig än jag är.
Men:
Det jag har är gott.
Jag är mindre ensam än förut.
Jag får mer umgänge här än jag skulle fått någon annanstans.
Och jag fullkomligt älskar en person här. Och att få göra det är något gott. Och jag bör sätta värde i att jag kan det. Våga göra det fullt ut, utan krav på återgäldning vare sig från min eller personens sida... (Jag verkar vilja gottgöra att jag älskar genom att utföra tjänster ibland. Och ibland utföra tjänster för att försöka få den andra att tycka om mig. När jag istället väljer antingen att inte göra något, eller att göra saker för henom bara för att jag vill och tycker så förskräckligt mycket om henom, då är det gott, och något helt annat. Glädje.)
Och när jag ger upp alla försök att äga, det är då det sker... Det är då det blir bra. Det är då jag kan vara mig själv.
Fast det är svårt att inse skillnaden mellan att vilja umgås och att vilja äga ibland... Lätt att lura sig... Lätt, o så lätt, att jämföra sig med det andra har. Det som jag vill ha, men inte har... Men tittar jag på det, då finns det ingen chans att jag kan få det.
Kan jag inte glädja mig, kän jag inte lära mig njuta, då spelar det ingen roll vad jag har, för det finns alltid mer att jämföra sig med. (Eller? Konstigt nog tycker inte mina känslor om det där sista... Om inte annat så har jag ju inte direkt erfarenhet av det än. Kanske är det...)
Jag har gjort en lista:
Detta att få njuta! Att det faktiskt är njutbart det jag har. Att jag får glädjas så mycket över någon. Att jag inte behöver låta avundsjukan och svartsjukan ta ifrån mig den glädjen. Att allt som sker i smärtan fostrar fram något gott, om det är god smärta. Att "allt leder alltid till något gott! Du måste tro det!" som en med livserfarenhet sa till mig igår.
Jag är trött på smärtan. På ensamhet. På att inte ha en sexuell, intim och nära relation med en kvinna som jag älskar. På att inte vara mindre trasig än jag är.
Men:
Det jag har är gott.
Jag är mindre ensam än förut.
Jag får mer umgänge här än jag skulle fått någon annanstans.
Och jag fullkomligt älskar en person här. Och att få göra det är något gott. Och jag bör sätta värde i att jag kan det. Våga göra det fullt ut, utan krav på återgäldning vare sig från min eller personens sida... (Jag verkar vilja gottgöra att jag älskar genom att utföra tjänster ibland. Och ibland utföra tjänster för att försöka få den andra att tycka om mig. När jag istället väljer antingen att inte göra något, eller att göra saker för henom bara för att jag vill och tycker så förskräckligt mycket om henom, då är det gott, och något helt annat. Glädje.)
Och när jag ger upp alla försök att äga, det är då det sker... Det är då det blir bra. Det är då jag kan vara mig själv.
Fast det är svårt att inse skillnaden mellan att vilja umgås och att vilja äga ibland... Lätt att lura sig... Lätt, o så lätt, att jämföra sig med det andra har. Det som jag vill ha, men inte har... Men tittar jag på det, då finns det ingen chans att jag kan få det.
Kan jag inte glädja mig, kän jag inte lära mig njuta, då spelar det ingen roll vad jag har, för det finns alltid mer att jämföra sig med. (Eller? Konstigt nog tycker inte mina känslor om det där sista... Om inte annat så har jag ju inte direkt erfarenhet av det än. Kanske är det...)
fredag, mars 06, 2009
Perspektiv
I dag gav mig själavårdaren en helt annan möjlig tolkning av vad som sagts mig utan ont uppsåt, men som jag tolkat illa. Hens tolkning innebär i princip totala motsatsen mot det jag själv tolkade in i det hela.
Den här dagen har varit väldigt trevlig. Jag har kunnat umgås, och nästan vara mig själv. Har till och med cyklat iväg till en affär 40 minuter bort som inte hade vad jag sökte. Det var underbart trevligt.
I övrigt har jag upptäckt att mycket i livet handlar om att ha en god grundsyn på sig själv, en grundtrygghet som är bottnad i något som faktiskt håller. Det, och att ha perspektiv på tillvaron. (Fast det senare har jag inte själv kommit fram till, det har mest sagts mig. Men det verkar rätt bra det med...)
Den här dagen har varit väldigt trevlig. Jag har kunnat umgås, och nästan vara mig själv. Har till och med cyklat iväg till en affär 40 minuter bort som inte hade vad jag sökte. Det var underbart trevligt.
I övrigt har jag upptäckt att mycket i livet handlar om att ha en god grundsyn på sig själv, en grundtrygghet som är bottnad i något som faktiskt håller. Det, och att ha perspektiv på tillvaron. (Fast det senare har jag inte själv kommit fram till, det har mest sagts mig. Men det verkar rätt bra det med...)
måndag, mars 02, 2009
Om att släppa.
I torsdags var jag harmsen, på det sätt man blir när saker blir uppdragna som man inte har kunnat släppa än.
I fredags funderade jag 9 timmar i sträck på förlåtelse. Vad det innebar, vad man bör be om förlåtelse för, om det är samma sak som man behöver förlåta, om samma sak gäller Gud och människor, och mycket mer.
Det enda jag kom fram till som inte slutade i frågetecken, var att jag behövde förlåta, oavsett om jag någonsin skulle få en bön om förlåtelse.
Att kräva något annat vore något skrämmande likt hämnd.
Så jag förlät. Uttalade förlåtelse över allt som varit. All smärta (oavsett vem som bär skuld till den), och all skuld som ådragits.
Igår förlät jag officiellt den person jag har haft den mest smärtsamma och betydelsefulla relationen till här.
Och det var verkligen befriande.
En minut senare råkade jag bli sårad igen.
Nu går jag fram en halvdag i taget, och överlever på böner när smärtan kommer tillbaka.
Men det stora är sagt. Steget är taget. Vandringen påbörjad.
Och den går framåt, och uppåt.
I söndags var kalendermässigt den första vårdagen.
Så trots att det just snöade, och att isen ligger tjock på sjön här brevid, så är det faktiskt vår, och den kommer bara komma mer och mer. (Med ett och annat snöfall på vägen...)
(Tyvärr är mina händer fortfarande för trasiga för att jag skall kunna skriva längre än såhär. Men det här har hur som helst varit en riktigt viktig livsupptäckt. Om jag inte hade förts till Bjärka av Gud precis samtidigt som dessa andra människor, hade jag kanske aldrig fått inse det här med förlåtelse, och vad det innebär.)
I fredags funderade jag 9 timmar i sträck på förlåtelse. Vad det innebar, vad man bör be om förlåtelse för, om det är samma sak som man behöver förlåta, om samma sak gäller Gud och människor, och mycket mer.
Det enda jag kom fram till som inte slutade i frågetecken, var att jag behövde förlåta, oavsett om jag någonsin skulle få en bön om förlåtelse.
Att kräva något annat vore något skrämmande likt hämnd.
Så jag förlät. Uttalade förlåtelse över allt som varit. All smärta (oavsett vem som bär skuld till den), och all skuld som ådragits.
Igår förlät jag officiellt den person jag har haft den mest smärtsamma och betydelsefulla relationen till här.
Och det var verkligen befriande.
En minut senare råkade jag bli sårad igen.
Nu går jag fram en halvdag i taget, och överlever på böner när smärtan kommer tillbaka.
Men det stora är sagt. Steget är taget. Vandringen påbörjad.
Och den går framåt, och uppåt.
I söndags var kalendermässigt den första vårdagen.
Så trots att det just snöade, och att isen ligger tjock på sjön här brevid, så är det faktiskt vår, och den kommer bara komma mer och mer. (Med ett och annat snöfall på vägen...)
(Tyvärr är mina händer fortfarande för trasiga för att jag skall kunna skriva längre än såhär. Men det här har hur som helst varit en riktigt viktig livsupptäckt. Om jag inte hade förts till Bjärka av Gud precis samtidigt som dessa andra människor, hade jag kanske aldrig fått inse det här med förlåtelse, och vad det innebär.)
fredag, februari 06, 2009
Hemma!
Här förstår folk mig.
Här kan jag vara mig själv.
Här är jag inte udda när jag tänker, pratar och försöker umgås.
Här kan jag vila.
Det här kommer nog bli läkande.
Här kan jag vara mig själv.
Här är jag inte udda när jag tänker, pratar och försöker umgås.
Här kan jag vila.
Det här kommer nog bli läkande.
onsdag, januari 21, 2009
Me, myself, and God.
Har fortfarande en massa ont i fingrarna, så jag skall fatta mig kort. (Råkade skada fingrarna på nåogt sätt genom att skriva för mycket dagbok den 10:e och däromkring. Tror jag har fått nån ledinflammation eller nåt.)
Dagen har i stort gått ut på att försonas med mig själv, och ta med Gud i processen.
Det har varit en jättebra dag.
Dagen har i stort gått ut på att försonas med mig själv, och ta med Gud i processen.
Det har varit en jättebra dag.
måndag, januari 12, 2009
Nattliga tankar.
Hm.
Verkar som att enda sättet att hålla huvudet ovanför vattenytan det här halvåret är att faktiskt lära känna Gud och lära mig att låta Honom styra mitt liv.
Det här kommer bli sjukt svårt. Och antagligen rätt spännande.
Jag står verkligen i utveckling. Det knakar ut i fingerspetsarna av växtvärk. (Och av att ha skrivit dagboksinlägg på runt 2000 ord de senaste dagarna...)
Nu borde jag egentligen sova, för jag har börjat kunna somna i tid och så. Förutom nu då, när jag klantar till det med blodsockret och inte kan somna på grund av det... Så nu får ni ett litet inlägg innan jag tar och lägger mig igen...
Idag kunde jag vid ett tillfälle slappna av, och råkade hjälpa en människa att se på livet med helt nya perspektiv bara genom lite planlös konversation... Gud e tuff. Dags att jag lär mig det snart, kanske... (Skall bli så grymt om jag någon gång förstår det där med Hans kärlek till mig och så... De som redan kommit en bit på vägen spelar på en helt annan division i livet, och jag tänker inte ge mig förrän jag också hittat dit...)
Verkar som att enda sättet att hålla huvudet ovanför vattenytan det här halvåret är att faktiskt lära känna Gud och lära mig att låta Honom styra mitt liv.
Det här kommer bli sjukt svårt. Och antagligen rätt spännande.
Jag står verkligen i utveckling. Det knakar ut i fingerspetsarna av växtvärk. (Och av att ha skrivit dagboksinlägg på runt 2000 ord de senaste dagarna...)
Nu borde jag egentligen sova, för jag har börjat kunna somna i tid och så. Förutom nu då, när jag klantar till det med blodsockret och inte kan somna på grund av det... Så nu får ni ett litet inlägg innan jag tar och lägger mig igen...
Idag kunde jag vid ett tillfälle slappna av, och råkade hjälpa en människa att se på livet med helt nya perspektiv bara genom lite planlös konversation... Gud e tuff. Dags att jag lär mig det snart, kanske... (Skall bli så grymt om jag någon gång förstår det där med Hans kärlek till mig och så... De som redan kommit en bit på vägen spelar på en helt annan division i livet, och jag tänker inte ge mig förrän jag också hittat dit...)
lördag, januari 10, 2009
Avund.
Idag var det tur att det inte gavs tillfälle till umgänge, för idag märkte jag mig till min besvikelse vilja umgås mestadels på grund av avund. Och sådant slutar sällan väl.
Jag verkar vara slav under mitt avund. Om jag inte följer det som dikteras för att slippa känna hur det river i mig - känslan av att inte vara lika omtyckt som jag tror att andra är - så hamnar jag återigen i det andra misärförhållandet, att försöka vara duktigare än jag är, och sluta i tomhet och bekräftelsesökande. "Medelvägen" ligger enligt de erfarna i att istället söka finna Gud, och på något (magiskt?) sätt ha sin förtröstan i Honom.
Förövrigt är jag lite för förkyld för att tänka idag.
Kram på er alla.
Jag verkar vara slav under mitt avund. Om jag inte följer det som dikteras för att slippa känna hur det river i mig - känslan av att inte vara lika omtyckt som jag tror att andra är - så hamnar jag återigen i det andra misärförhållandet, att försöka vara duktigare än jag är, och sluta i tomhet och bekräftelsesökande. "Medelvägen" ligger enligt de erfarna i att istället söka finna Gud, och på något (magiskt?) sätt ha sin förtröstan i Honom.
Förövrigt är jag lite för förkyld för att tänka idag.
Kram på er alla.
onsdag, januari 07, 2009
‽
Eller kanske inte?
Kanske gicks det med på det jag ville, trots allt?
Det verkar faktiskt så.
Jag har lärt mig ha gränser nu. Och om jag också har gränser, så kan det gå. Det kan faktiskt gå.
Och jag kan bli fri att ta itu med allt annat. Bli fri, och brefria. Bli fri att befria.
Kanske skall jag ta och lära mig lite esperanto igen?
Fast mest lära mig det här med förlåtelse. Och självbild. Och att inte vara rädd. Och så.
Helt plötsligt blev livet här väldigt mycket skönare.
Kanske kan jag till och med äta normalt imorgon?
Återlöst?
Kanske gicks det med på det jag ville, trots allt?
Det verkar faktiskt så.
Jag har lärt mig ha gränser nu. Och om jag också har gränser, så kan det gå. Det kan faktiskt gå.
Och jag kan bli fri att ta itu med allt annat. Bli fri, och brefria. Bli fri att befria.
Kanske skall jag ta och lära mig lite esperanto igen?
Fast mest lära mig det här med förlåtelse. Och självbild. Och att inte vara rädd. Och så.
Helt plötsligt blev livet här väldigt mycket skönare.
Kanske kan jag till och med äta normalt imorgon?
Återlöst?
tisdag, januari 06, 2009
"Vredgas, men synda inte!"
Just nu väntar jag på ett samtal som skall bestämma upplägget på mitt nästa halvår här. Och prognosen ser inte bra ut.
Så just nu är jag lite vred igen, precis som jag var igår.
Kanske är det ett tillräckligt skydd, så jag åtminstone tillfälligt kan hålla mig över ytan.
För jag VILL inte tvingas in i det där igen.
Inte ens om jag måste.
Men om det är enda vägen som bjuds mig, trots alternativ, så kommer jag gå in i det.
Att vara arg när man skall kommunicera försiktigt kan dock vara ganska dumt. Speciellt om man inte kunnat äta speciellt mycket på 8 timmar...
När den här dagen är slut, komer jag förhoppningsvis veta lite säkrare...
Så just nu är jag lite vred igen, precis som jag var igår.
Kanske är det ett tillräckligt skydd, så jag åtminstone tillfälligt kan hålla mig över ytan.
För jag VILL inte tvingas in i det där igen.
Inte ens om jag måste.
Men om det är enda vägen som bjuds mig, trots alternativ, så kommer jag gå in i det.
Att vara arg när man skall kommunicera försiktigt kan dock vara ganska dumt. Speciellt om man inte kunnat äta speciellt mycket på 8 timmar...
När den här dagen är slut, komer jag förhoppningsvis veta lite säkrare...
söndag, januari 04, 2009
Hemma.
Nu är jag tillbaka igen.
Hm.
Kanske saker kommer bli annorlunda den här gången.
Hoppas det.
Skall arbeta hårt på att inte hamna i underläge. Inte diskvalificera migsjälv. Och inte trampa på andra. Inte ens omedvetet. Inte något av det.
Hm.
Kanske, kanske...
Och kanske att det blir nåt av det här med Gudsrelation och ett riktigt liv...
Hoppas, hoppas...
Hm.
Kanske saker kommer bli annorlunda den här gången.
Hoppas det.
Skall arbeta hårt på att inte hamna i underläge. Inte diskvalificera migsjälv. Och inte trampa på andra. Inte ens omedvetet. Inte något av det.
Hm.
Kanske, kanske...
Och kanske att det blir nåt av det här med Gudsrelation och ett riktigt liv...
Hoppas, hoppas...
tisdag, december 23, 2008
Stress.
Det är riktigt jobbigt att vara tillbaka i detta stressiga samhälle som vi lever i.
Orkar nästan inte med någonting. Hela tiden är det ljudintryck, folk som pratar snabbt, synintryck osv osv. Ingen ro någonstans.
Kommer bli svårt att vila här.
Förhoppningsvis kommer jag lyckas vila bättre på lägret jag skall på om en vecka. Där kan jag nog dra mig undan lite, iaf.
Orkar nästan inte med någonting. Hela tiden är det ljudintryck, folk som pratar snabbt, synintryck osv osv. Ingen ro någonstans.
Kommer bli svårt att vila här.
Förhoppningsvis kommer jag lyckas vila bättre på lägret jag skall på om en vecka. Där kan jag nog dra mig undan lite, iaf.
söndag, december 21, 2008
Bra.
Jag insåg just hur bra jag har det.
Att jag faktiskt vet med mig att jag håller på att bearbeta mina problem.
Att det faktiskt finns en väg ut.
Att smärtan är vägen till glädje.
Det här halvåret har varit grymt.
I samtliga bemärkelser.
Nästa halvår blir nog grymmare.
Och jag ser fram emot att se vad frukten kommer bli av allt arbete.
Att jag faktiskt vet med mig att jag håller på att bearbeta mina problem.
Att det faktiskt finns en väg ut.
Att smärtan är vägen till glädje.
Det här halvåret har varit grymt.
I samtliga bemärkelser.
Nästa halvår blir nog grymmare.
Och jag ser fram emot att se vad frukten kommer bli av allt arbete.
Via dolorosa.
När det här lovet är slut, blir jag tvungen att ta den enda vägen som är kvar, och den enda vägen som kanske kan leda mig fram till ett helare liv: det finns inget jag kan göra åt min smärta, förutom att genomleva den. Och jag kommer bli konstant påmind om den. Av dem jag älskar.
Klarar jag mig igenom detta, samtidigt som jag lär mig att förlåta och ge upp min desperation och mina oriktiga hopp, då kanske att jag kan börja ha riktiga relationer till kvinnor jag är intresserad av.
Men först skall jag ha lov. Det behöver jag nog.
Hoppas bara inte att jag faller tillbaka i all gammal skit. Det har jag faktiskt inte tid med.
Klarar jag mig igenom detta, samtidigt som jag lär mig att förlåta och ge upp min desperation och mina oriktiga hopp, då kanske att jag kan börja ha riktiga relationer till kvinnor jag är intresserad av.
Men först skall jag ha lov. Det behöver jag nog.
Hoppas bara inte att jag faller tillbaka i all gammal skit. Det har jag faktiskt inte tid med.
Laodikeia
Ett bibelställe som jag burit med mig under ett väldigt tag nu har gått från att kännas enbart utdömande till att både vara ett böneämne, ett löftesord och en uppmaning om total ärlighet.
Det är rätt coolt.
Uppenbareseboken ftw.
Det är rätt coolt.
Uppenbareseboken ftw.
onsdag, december 17, 2008
awk
Igårkväll skrev jag mitt första awkscript!
Det var ju faktiskt ett väldigt användbart litet verktyg, awk...
Resultatet blev ett litet program som för statistik över hur jag har skrivit dagbok under en viss månad. Såhär:
Som synes så har jag skrivit en del...
Just precis jättenu så mår jag faktiskt hyfsat. Saker är egentligen inte annorlunda, fast ändå lite.
På söndag åker jag hemhem under två veckor.
Skrämmande att första perioden här redan är slut.
Jag kommer att sakna vissa personer här till sommaren något alldeles fruktansvärt mycket. (Speciellt en.)
Har börjat läsa en bok om gränsdragning. Den är riktigt bra.
Skall ta itu med ett och annat när det gäller sådant... (Har faktiskt redan börjat!)
Det var ju faktiskt ett väldigt användbart litet verktyg, awk...
Resultatet blev ett litet program som för statistik över hur jag har skrivit dagbok under en viss månad. Såhär:
% stats
Statistik för december månad 2008
Dagar skrivna: 16
Rader per dag: 52.9375
Ord per dag: 939
Tecken per dag:5365.94
Som synes så har jag skrivit en del...
Just precis jättenu så mår jag faktiskt hyfsat. Saker är egentligen inte annorlunda, fast ändå lite.
På söndag åker jag hemhem under två veckor.
Skrämmande att första perioden här redan är slut.
Jag kommer att sakna vissa personer här till sommaren något alldeles fruktansvärt mycket. (Speciellt en.)
Har börjat läsa en bok om gränsdragning. Den är riktigt bra.
Skall ta itu med ett och annat när det gäller sådant... (Har faktiskt redan börjat!)
lördag, december 06, 2008
Normal?
Är det kanske såhär det känns att vara "normal"?
Att inte ständigt ha en vägg av ångest att slåss emot?
Hur som helst så är mitt tillstånd hittills idag rätt så "normalt". "Fungerande", kanske är ett bättre ord iofs.
Nu har jag för några timmar sen påbörjat koket av "eritreansk pepparsås", som är mitt bidrag till kvällens afrikafest! Kommer bli kul, tror jag...
Jag blev lite bossig i köket; domderade och förklarade precis hur jag ville ha det. Var lite kul... :) (De tog knappast illa upp.)
Har inte hittat någon som kan massera mina ömma axlar än, men jag har fått massera tre personer till. Kommer bli värsta bra på det. ;)
Jag känner mig inte så lättattackerbar idag, av tankar och känslor.
Jo, lite har de allt lyckats, men inte så våldsamt. Har till och med lyckats hålla mig på mitt rum alldeles själv ett rätt så långt tag.
På tisdag, eller kanske redan på måndag, skall jag tala med min själavårdare om vad man kan göra åt svart-/avundsjuka, för den är rätt ohanterbar för min del. Men om min ångest är behandlingsbar, så hyser jag hopp även om detta... (Båda handlar ju trots allt ytterst om mitt självhat. (Väl?))
Att inte ständigt ha en vägg av ångest att slåss emot?
Hur som helst så är mitt tillstånd hittills idag rätt så "normalt". "Fungerande", kanske är ett bättre ord iofs.
Nu har jag för några timmar sen påbörjat koket av "eritreansk pepparsås", som är mitt bidrag till kvällens afrikafest! Kommer bli kul, tror jag...
Jag blev lite bossig i köket; domderade och förklarade precis hur jag ville ha det. Var lite kul... :) (De tog knappast illa upp.)
Har inte hittat någon som kan massera mina ömma axlar än, men jag har fått massera tre personer till. Kommer bli värsta bra på det. ;)
Jag känner mig inte så lättattackerbar idag, av tankar och känslor.
Jo, lite har de allt lyckats, men inte så våldsamt. Har till och med lyckats hålla mig på mitt rum alldeles själv ett rätt så långt tag.
På tisdag, eller kanske redan på måndag, skall jag tala med min själavårdare om vad man kan göra åt svart-/avundsjuka, för den är rätt ohanterbar för min del. Men om min ångest är behandlingsbar, så hyser jag hopp även om detta... (Båda handlar ju trots allt ytterst om mitt självhat. (Väl?))
fredag, december 05, 2008
Styrka.
Idag gjorde jag något som jag nog aldrig gjort förut.
Jag tillät mig att vara precis så svag som jag är, på ett sätt som fick mig att tvingas erkänna min svaghet för någon annan, på ett sätt som fick mig att känna mig löjlig.
Att erkänna för sig själv att "nej, jag har faktiskt inte kommit längre än såhär. Jag har kommit långt, jag har gått en lång väg, men det är här jag är, och just nu behöver jag fråga det här."
För första gången - jag tror iaf det är första gången detta händer - vändes mina negativa spiraler. De negativa känslorna hade inget att få fäste i längre, och jag var i ett känslomässigt väldigt förvånat tillstånd. "Vadnu? Ingen ångestspiral att kämpa emot? ...Men, men... Vad gör man då?"
Sen fick jag till och med erkännande av en annan människas svaghet, vilket bara fick mig att tycka om människan i fråga ännu ännu mer.
Nu har jag tyvärr hittat EN liten fläck på dagens vackra sol. En liiten liten detalj som jag inte tagit upp med personen.
Fast den är inget någon förutom jag tänker på, tror jag. (Det gäller dock här att ÄNDÅ inte ringakta sina känslor för saken i fråga, att ta sig själv på största allvar och inte trycka ner sig själv ens när det gäller detta lilla lilla)
Den är faktiskt så liten, så att det kanske kan gå ändå.
Jag känner till och med för att umgås med folk igen. Fräckt.
Jag tillät mig att vara precis så svag som jag är, på ett sätt som fick mig att tvingas erkänna min svaghet för någon annan, på ett sätt som fick mig att känna mig löjlig.
Att erkänna för sig själv att "nej, jag har faktiskt inte kommit längre än såhär. Jag har kommit långt, jag har gått en lång väg, men det är här jag är, och just nu behöver jag fråga det här."
För första gången - jag tror iaf det är första gången detta händer - vändes mina negativa spiraler. De negativa känslorna hade inget att få fäste i längre, och jag var i ett känslomässigt väldigt förvånat tillstånd. "Vadnu? Ingen ångestspiral att kämpa emot? ...Men, men... Vad gör man då?"
Sen fick jag till och med erkännande av en annan människas svaghet, vilket bara fick mig att tycka om människan i fråga ännu ännu mer.
Nu har jag tyvärr hittat EN liten fläck på dagens vackra sol. En liiten liten detalj som jag inte tagit upp med personen.
Fast den är inget någon förutom jag tänker på, tror jag. (Det gäller dock här att ÄNDÅ inte ringakta sina känslor för saken i fråga, att ta sig själv på största allvar och inte trycka ner sig själv ens när det gäller detta lilla lilla)
Den är faktiskt så liten, så att det kanske kan gå ändå.
Jag känner till och med för att umgås med folk igen. Fräckt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
