300!

Jaha, se där! Inlägg nummer 300!
Idag har jag haft en mycket trevlig dag.
Jag har faktiskt kunnat släppa saker som inte gick bra, när sådana inträffat; kunnat stå emot impulserna att rätta till saker i efterhand och kunnat låta saker vara som de är, lite. Inte krävt saker jag inte haft rätt till.
Och jag har fått en massa gott.
Fått ligga ute på studsmattan och ha det jättetrevligt. Fått samtala om saker jag trodde var omöjliga, på ett sätt jag inte trodde skulle gå. Fått ge en kram där jag inte brukar få.
Det här med att ge upp och dö bort ifrån saker är helt klart värt det. Fast väldigt smärtsamt.
Mina axlar värker av anspänning och är stenhårda.
Men det är klart värt det.
Jag har både fått ta emot och ge mer idag än vad jag normalt brukar få. Och jag har fått känna att den relation som krånglat under hela året, att den kanske kan bli bra. Eller nåt ditåt. Om jag bara lär mig släppa. Och ta emot.
Det kommer inte bli lätt, men som med allt annat (åtminstone här) så kommer jag utvecklas en hel massa av det, och det kommer verka till godo på så många sätt.
Mitt på dagen åkte bibelskoleklassen iväg härifrån. Avslutning. Så nu har jag inte dem att umgås med längre.
En massa folk som jag inte längre har lyxen att få stödja och få umgås med och få hjälp utav och musicera med och ha allmänt trevligt med...
Dessutom har jag förlorat den "sociala buffert" jag kunnat gå till när saker gått snett.
Så jag kommer verkligen, verkligen behöva lära mig släppa det jag måste. Och ta emot det jag får.
Och hitintills har det gått ganska bra.
Det går till såhär:
Man går till bön, vänder sig till Gud och ber "GUD, HJÄLP MIG SLÄPPA! (Och hjälp mig ta emot det jag får...)" en massa.
Sen går man ut och försöker leva, och klara sig fram till nästa bön.
Och. Det. Går.
Oftast.
Onsdag till fredag var de första dagarna jag kunnat vara här utan att känna mig uppbunden i nån trasig relation. Så skönt!
I övrigt har det varit en massa sol och allmän trevnad idag. (Fortfarande känner jag inte av pollen om jag tar allergitablett!! \o/) Och på något sätt verkar det som att jag faktiskt rent naturligt just nu mer kommer ihåg det positiva än det negativa idag. Och det är ju definitivt en förändring, förvandling och förbättring...
Dagen har varit stundtals jobbig och riktigt "kämpesam" (när man umgås med norrmän en massa så hittar man på nya ord... ;) (Var ett riktigt trevligt gäng på fyra norrmän här i helgen. Vi satt och snackade vid en massa tillfällen. (Vid ett tillfälle snackade vi lite allmänt om funktionsstörningar. Var grymt skönt att känna sig normal ett tag, trots att jag "antagligen" har någonslags diagnos av något slag. Insåg även då hur mycket det tydligen påverkar min självbild negativt att jag inte "är som alla andra" vad gäller sånt.)))
Igår var det ömsom regn och ömsom sol, vilket jag tycker är ett helt otroligt trevligt väder. Lagom varmt, inga för mig kännbara pollen... Satt med några bibelskolevänner och tittade på när några spelade fotboll en bit bort...
Nä, det kanske får räcka såhär med ord... Mår hur som helst väldigt bra, trots ringa sömn (eller kanske just därför?) och har tydligen kommit lite, lite längre fram i den pusselbit som kallas "dö bort ifrån allt". Eller så.
Just nu är livet njutbart, om än svårt.
Kontraster, skönhet, njutbarhet, upplösning...
Gonatt.

Friskare...

Så, nu har jag slutat vara bitter osv.
Kan typ stå upp, och yra runt lite innan jag behöver sitta ner igen.
Klarade av att stå och duscha i kanske en timme eller nåt sånt. Så nu ligger jag ner och är helt omtöcknad av utmattning efter duschansträngningen.
Hm. Kanske mest var det...
Funderar på vad som skall bli av dagen; hur man söker Guds ledning osv.

Sjuk.

I förrgår natt kräktes jag hela natten.
Igår hade jag 108 i puls, sen 100 efter ett halvt dygn. Orkade inte göra så mycket mer än att ligga och ha tokhögt blodsocker (så jag inte orkade något annat....) Idag har jag bara 80. Och idag kan jag även äta bättre. Åtminstone lite grann...

Hela natten igår tänkte och drömde jag om hur illa behadlad jag faktiskt har blivit av en viss person på Bjärka. Det är inte chysst att kalla mig vän och behandla mig som om jag vore smutsig, som att det inte vore ok att röra vid mig. Det är inte ok att få mig att känna att det är fult att jag tycker om.
Så nu är jag arg. Nu, när jag har lite distans och inte kan utsättas för den lite för stora distansens outhärdliga plåga kan jag unna mig lyxen att vara förnärmad och besviken. Här, där det inte får konsekvenser.
Sen kanske jag kan se alla de positiva sakerna också. När jag varit stött färdigt.
Skall nog ta å lägga mig lite till.

En sammanfattning av mitt liv på Bjärka-Säby

(Det är iaf så det oftast känns. Sen så får jag ut mycket gott utav det. Men ändå...)

"Vara den du är"

När jag gick ner för några minuter sen för att kolla öppettider för mataffären möttes jag av ett gäng ungdomar. Försökte vara sådär normal och oberörd och hälsa lite sådär ungdomligt. En av dem började sjunga "Du kan vara den du är, bara vara den du är. Utan smärta ..." Kändes skönt.
Förut idag mötte jag någon i hissen upp som sa "måste bara få säga att du har väldigt fint hår ..."

Jag har förövrigt äntligen hittat en personatt prata med som säger vad jag vill.
Jag tror jag skall behålla honom.
Han säger såhär:
"Det finns en väg ut! Jag vet, för jag har varit fast i samma skit som du, och jag blev fri. Ditt liv kan vara så mycket bättre än det är. Du är inte skapt för att tryckas ner av det här."
Nu gäller det bara att han lyckas få mig att förstå att det är sant ...
Att det verkligen kan finnas en väg ut ur pornografin och självfördömelsen. En väg in i Guds värld, in i vandringen med Gud på riktigt!
Ett liv, där det inte hela tiden känns som att jag väntar på att det skall börja...

Och för er som undrar varför jag kollar öppettider på mataffärer, möter personer i hissar och stiftar nya bekantskaper, så är det så att jag nu har bott hos min bror i snart en vecka, för att se hur han har det uppe i Uddevalla, och för att se om det är här jag skall vara nästa år om det inte blir fortsatt Bjärka...

allt.

Imorgon kommer det faktiskt hit någon på besök!
Skall bli trevligt...
I övrigt håller jag på och lär mig common lisp. Hoppas det går. Skulle vara riktigt kul att kunna dels vara duktig på något och dels kunna leka med just lisp, som verkar vara ett kul programmeringsspråk.
Det är svårt att hålla sig ifrån sånt som man tror sig vilja men egentligen inte vill.
Min längtan efter närhet och förtrolighet kommer inte tillfredställas av att fastna i pornografi, hur mycket jag än vill. Ändå är det så svårt att inte lura sig själv.
Jag har någon teori om att det beror på att jag inte känner till något bättre, men jag tror den är ganska falsk.
Kanske snarare är så att det jag söker efter inte är något jag vet hur jag skall finna, så att jag kör på gammal vana?
Nä, känns inte helt rätt det heller...
Hur som helst är det nog bra att börja tänka på vad jag skall ta med mig till min bror på lördag, eftersom jag antagligen kommer ha fullt upp med trevligt besök framtills dess här från och med imorgon kväll.
I övrigt känner jag mig inte orolig inför hösten, även om jag inte har någon aning om vad jag skall göra.
Kanske är det helt enkelt så att det inte är Dags att börja tänka på det än?
Har börjat känna av pollen nu, förövrigt. Näsan har kliat i några timmar nu, och det har varit spännande att prata. Än så länge klarar jag mig utan att knapra piller iaf.

Så... Packa/Sova/Data... Hmm, vilket blir det....

Uppgift.

Livet var på väg neråt förut idag. "Råkade" "vilja" "fastna" på fel nätsidor igår i några timmar. Inte så farligt, men ändå tillräckligt för att minska mitt egenvärde (varför lägger jag mitt egenvärde i sånt?)
Det är bra att ha folk att prata med, även om jag försöker göra det i begränsad utsträckning så jag inte förstärker min dåliga självbild genom att alltid säga att det är dåligt. Sen i lördags har det ju faktiskt varit rätt så bra!
Nu skall jag börja skriva ett common lisp-program som skall låta mig mata in för varje dag trevliga saker som har hänt mig, bra saker jag lärt mig, och bra saker jag gjort.
Det sista är det viktigaste, tror jag, för den delen av inmatningen skall aldrig vara tom.
Idag har jag till exempel duschat, varit ute, tyckt om folk och skrattat.

Knän och helg.

Mina knän verkar ha blivit lite skadade av att springa upp och ner för trapporna under arbetspassen förra veckan.
Bar nämligen böcker upp för tre våningar i slottet sex timmar per dag i fyra dagar.
Svettigt och kul var det, men jag var rätt död i slutet av veckan, och jag sov rätt dåligt.
Så idag har jag tagit ledigt under eftermiddagen!
Grymt skönt.
Gick i säng och pseudosov i en timme förut.
I övrigt har helgen varit riktigt, riktigt skön. Inte haft några svackor som jag inte kommit ur, och jag har fått en hel del mysigt mig tillgodo.
Eller vad sägs om följande:
Sitta ute på gräsmattan i sommarvärme utan att känna av allergi, och med en vän som man nästan aldrig träffar på tu man hand.
Sätta sig brevid någon och få perspektivet ändrat från att "jag stör nog" till "människor tycker om människor. Att se människor med kärlekens ögon och anta att de gör detsamma är en god grundsyn. Om jag stör säger de nog till, men chansen är stor att de blir glada av att se mig."
Få praktisera ovanstående insikt.
Få äta bröllopstårterester med riktigt god marcipan och en blå marcipanros.
Att se att "nej, den här situationen har ingenting i sig som jag egentligen borde vara avundsjuk på, och snart kanske jag kan klara av att inte vara det."
En så skön söndagsafton så jag tog med mig fiolen ut i (den för mig oallergena) naturen och bara spelade av lycka i en halvtimme ...

Nu har jag en halv vecka kvar här innan jag åker och hälsar på min bror i en vecka. Sen kanske jag förhoppningsvis har någon idé om vad jag skall ta mig till till hösten.
(Så, nu har nog fingrarna fått nog med motion för den här gången.)

Kinesis.

Jag har ett nytt tangentbord. Det är bra.
Om jag lär mig skriva bra på det kanske jag slipper få ont i fingrarna.
Kanske att jag kan få koda i framtiden, trots allt?

⸮⸘‼‽

Håller jag på att bli galen, eller håller jag på att bli frisk på riktigt?
Har jag kommit närmare mina känslor, eller orkar jag bara inte mer?
Skrek rätt ut i en kvart igår (för att det gjorde så ont själsligt) tills någon kom och stoppade mig. Idag mår jag i grunden riktigt bra, även om jag nog är lite lättsårad, kanske.
Det pratas om att skaffa experthjälp åt mig. Sjukt jobbigt. Sånadär människor brukar inte hjälpa. Jag har hitintills bara kunnat ta till mig hjälp från människor som jag faktiskt kunnat se som vänner.
Det är ju klart intressant att Guds svar på att jag sätter mig på ett sånt här ställe är att vända ut och in på mig så mycket så att jag kanske behöver experthjälp för att klara av det. så att jag kanske faktiskt kan hjälpas av experthjälp. så att jag kanske kan bli hulpen på riktigt.
På det här stället tvingas jag ständigt bearbeta det som annars ligger latent, och som jag bara hör en svag susning av. Ständigt.
Jag behöver vila.
Jag behöver vila.
Jag behöver vila.

Och kanske att det kan gå.
Jag skall prata ut med någon på lördag om saker. Det kan potentiellt bli helt oändligt bra.
Saker kanske äntligen kan få redas ut lite på riktigt.
Och då slipper jag en del av det som plågar mig här. Hoppas jag.
Sen kanske det kan bli jättebra att faktiskt få fortsätta leva här och få hjälp av en psykolog, eller dylikt. Vem vet.

Lite mer flum.

Kanske är det så att jag inte både kan göra saker och ha ett socialt liv som verkligen betyder något?
Eller är jag ute och cyklar nu?
För om jag skulle ta och lära mig lisp på riktigt så skulle jag behöva att inte hela tiden känna att jag inte gjorde det istället för att umgås med folk. Att jag inte missade något som vore mer (för stunden (och framtiden?)) givande. Och om jag är helt ensam, då finns det, som det är nu, inget som håller mitt mörker tillbaka.
Just nu är jag iaf inkapabel att göra något vettigt. Är för socialt beronende, och vet inte hur jag skall ta mig ur det. För jag kan inte läka mig själv, och det är bara genom att faktiskt läkas på riktigt som jag kan komma ur det här. (Att inte umgås med folk, eller att ständigt umgås med folk, det är bara sätt att få "sjukdomen" att inte visa symptom.) Att inse mig jämställd och älskad. Det är målet.
Men finns det någon väg dit?

life-p (Dagens klagovisa)

Hm.
Verkar som att jag har givit upp.
Skiter i att kämpa mot att vara socialt beroende.
Orkar inte vara socialt beroende.
Vill gå ut.
Orkar inte gå ut ensam.
Orkar inte be folk.
Vill inte gå ut oensam, men jag är rädd för följderna av att gå ut själv och sen inte ha någon att umgås med.
Kuken.
Kanske helt enkelt är för trött.
Men det suger att jag styrs utav rädsla, och att det blir värre utav att försöka göra något åt det.
Nu skall jag nog göra bådadera.
Äta kakan och ha den kvar, så att säga.
Både göra vad jag vill, och umgås.
Fast så länge jag är kvar i det här tillståndet av att ha blivit sårad vet jag inte vad jag egentligen vill, och vad jag bara förväntar mig av mig för att vara duktig och självständig och inte hatas av mig.
Om jag skall vara kvar här nästa år får det inte sluta så här.
Min förhoppning är att jag lyckas lära mig att inte vara bunden av mig själv och min självrädsla och människorädsla innan det här året är slut.
I så fall är jag fri att göra nästan vad som helst, istället för att inte kunna egentligen göra något.
Hm. Med detta vill jag inte säga att året här på något sätt varit verkningslöst eller meningslöst, men just nu ser jag ingen som helst vits i att fortsätta kämpa, eller ens hur detta mitt kämpande skulle gå till så länge jag gör det ensam. Vilket jag kanske inte gör. Kanske.
Vi får se.
Men det sätt som det har gått til hittills verkar uttömt på potential.
Och jag verkar ha slut på kraft.
Varför skall det vara så svårt att vända sig till Gud På Riktigt?
Och varför vill jag inte?
Vad är jag rädd för?
Rädd för en dömande Gud, en som bevisligen hatar mig, då jag blivit utsatt för allt det här.
Tänker jag nu, i mitt trasiga tillstånd.
För nog har jag fått mycket ut av det här egentligen, om jag bara vill tänka så.
Fast ändå, jag är skapad till att utvecklas genom smärta.
Hur ball är det på en skala.
Kanske att jag även kan få utvecklas genom kärlek och glädje?
Suck.
Blä.
Detta är en del av vad jag fått ut av Bjärka:
Lärt mig att gråta.
Lärt mig lite att hitta mitt egenvärde.
Sann gemenskap.
Att inte känna mig utanför.
Att lite mer inse mitt lika värde.
Att se hur livet blir bättre av att inte äga.
Att se att det är när jag inte hatar mig själv som jag verkligen kan hjälpa andra.
Att min uppfattning om hur andra uppfattar mig inte behöver ha så mycket med verkligheten att göra, även om det kan det.
Att sår tar lång tid att läka.
Att det är helande och svårt att förlåta, och att känslorna måste tillåta intellektet att få känslorna att gå med på det för att det skall kunna ske...

Men nu är jag trött på det här.
Nu vill jag bara att allt skall funka.
Att jag kan få en trevlig och skön sista tid, utan att gå runt och ha konstant ont. Det är liksom inte kul längre.
Har pratat med alla involverade, och det kanske finns en lösning. Kanske.
Prata, prata, prata... Jag vill leva...

(eql 1 (random 2))

Uppgivenhet.

Jag vill inte. Jag vill verkligen inte.
Jag vet bara inte vad.

Glömska.

Bara så jag inte glömmer av hur man gör, så kommer här ett snabbt inlägg innan jag tar mig upp till completorium(kvällsbön).
Just nu är det Stora Måndagen, vilket är första dagen i Stora Veckan, vilket är sista veckan i påsken.
Hm.
Jag verkar glömma bort att jag är beroende av en massa saker jag inte borde till och från.
I måndags hade jag i princip första dagen i mitt liv då jag inte kände mig underlägsen människor, utan kände att jag faktiskt var ok precis som jag var, så bräcklig som jag var, och att det var helt ok att vara människa, och att jag var lika mycket värd som andra, och att de var lika mycket värda som mig.
Nu hinner jag dock inte skriva mer.
Kommer kanske sen.

Smärtan.

Nej, jag har inte blivit omänsklig.
Det är fortfarande helt rövsvårt att släppa att jag inte är lika omtyckt som jag vill.
Gör ont!
Men att fokusera på att njuta utav det jag har är helt klart mycket bättre. Produktivt.

Om att förflytta sig framåt i olika hastighet.

Jag har gjort något som jag inte trodde jag någonsin skulle:
Jag har upptäckt en glädje i att springa!
Glädjen i att lära sig att man kommer längre än man tror om man inte (huvudsaklingen) ser på slutmålet, utan tar en liten etapp i taget; hittar massa små delmål: "bara DIT, och nu bara DIT ..."
Kanske är det så livet funkar i övrigt med?
Än så länge verkar det stämma rätt bra ...

Jag har även gjort ytterligare en upptäckt:
Skillnaden på att jogga bort till ön över isen, och att springa dit, är att man i det förra fallet visserligen förlorar en minut i tid, men slipper det där med att ligga på ön och hyperventilera och nästan inte kunna andas. Dessutom orkar man hela vägen tillbaka igen, och har inte hosta i två timmar efteråt.
Kanske är det så livet funkar i övrigt med?

"Njut!"

Igår fick jag en uppmaning som förändrade mitt tillstånd jag haft sen i lördags morse runt 10 av att vara sårad, ledsen och oförmögen att umgås eller glädjas till att kunna släppa att jag har min konstanta smärta av att inte vara lika omtyckt som jag tycker om.
Jag har gjort en lista:

Njut!

Äg inte!

Älska obehindrat

Älska utan krav

Följ ditt hjärta

Finn ditt värde i att älska (inte i att älskas)

Detta att få njuta! Att det faktiskt är njutbart det jag har. Att jag får glädjas så mycket över någon. Att jag inte behöver låta avundsjukan och svartsjukan ta ifrån mig den glädjen. Att allt som sker i smärtan fostrar fram något gott, om det är god smärta. Att "allt leder alltid till något gott! Du måste tro det!" som en med livserfarenhet sa till mig igår.
Jag är trött på smärtan. På ensamhet. På att inte ha en sexuell, intim och nära relation med en kvinna som jag älskar. På att inte vara mindre trasig än jag är.
Men:
Det jag har är gott.
Jag är mindre ensam än förut.
Jag får mer umgänge här än jag skulle fått någon annanstans.
Och jag fullkomligt älskar en person här. Och att få göra det är något gott. Och jag bör sätta värde i att jag kan det. Våga göra det fullt ut, utan krav på återgäldning vare sig från min eller personens sida... (Jag verkar vilja gottgöra att jag älskar genom att utföra tjänster ibland. Och ibland utföra tjänster för att försöka få den andra att tycka om mig. När jag istället väljer antingen att inte göra något, eller att göra saker för henom bara för att jag vill och tycker så förskräckligt mycket om henom, då är det gott, och något helt annat. Glädje.)
Och när jag ger upp alla försök att äga, det är då det sker... Det är då det blir bra. Det är då jag kan vara mig själv.
Fast det är svårt att inse skillnaden mellan att vilja umgås och att vilja äga ibland... Lätt att lura sig... Lätt, o så lätt, att jämföra sig med det andra har. Det som jag vill ha, men inte har... Men tittar jag på det, då finns det ingen chans att jag kan få det.
Kan jag inte glädja mig, kän jag inte lära mig njuta, då spelar det ingen roll vad jag har, för det finns alltid mer att jämföra sig med. (Eller? Konstigt nog tycker inte mina känslor om det där sista... Om inte annat så har jag ju inte direkt erfarenhet av det än. Kanske är det...)

Perspektiv

I dag gav mig själavårdaren en helt annan möjlig tolkning av vad som sagts mig utan ont uppsåt, men som jag tolkat illa. Hens tolkning innebär i princip totala motsatsen mot det jag själv tolkade in i det hela.
Den här dagen har varit väldigt trevlig. Jag har kunnat umgås, och nästan vara mig själv. Har till och med cyklat iväg till en affär 40 minuter bort som inte hade vad jag sökte. Det var underbart trevligt.

I övrigt har jag upptäckt att mycket i livet handlar om att ha en god grundsyn på sig själv, en grundtrygghet som är bottnad i något som faktiskt håller. Det, och att ha perspektiv på tillvaron. (Fast det senare har jag inte själv kommit fram till, det har mest sagts mig. Men det verkar rätt bra det med...)

Om att släppa.

I torsdags var jag harmsen, på det sätt man blir när saker blir uppdragna som man inte har kunnat släppa än.
I fredags funderade jag 9 timmar i sträck på förlåtelse. Vad det innebar, vad man bör be om förlåtelse för, om det är samma sak som man behöver förlåta, om samma sak gäller Gud och människor, och mycket mer.
Det enda jag kom fram till som inte slutade i frågetecken, var att jag behövde förlåta, oavsett om jag någonsin skulle få en bön om förlåtelse.
Att kräva något annat vore något skrämmande likt hämnd.
Så jag förlät. Uttalade förlåtelse över allt som varit. All smärta (oavsett vem som bär skuld till den), och all skuld som ådragits.
Igår förlät jag officiellt den person jag har haft den mest smärtsamma och betydelsefulla relationen till här.
Och det var verkligen befriande.

En minut senare råkade jag bli sårad igen.
Nu går jag fram en halvdag i taget, och överlever på böner när smärtan kommer tillbaka.
Men det stora är sagt. Steget är taget. Vandringen påbörjad.
Och den går framåt, och uppåt.
I söndags var kalendermässigt den första vårdagen.
Så trots att det just snöade, och att isen ligger tjock på sjön här brevid, så är det faktiskt vår, och den kommer bara komma mer och mer. (Med ett och annat snöfall på vägen...)

(Tyvärr är mina händer fortfarande för trasiga för att jag skall kunna skriva längre än såhär. Men det här har hur som helst varit en riktigt viktig livsupptäckt. Om jag inte hade förts till Bjärka av Gud precis samtidigt som dessa andra människor, hade jag kanske aldrig fått inse det här med förlåtelse, och vad det innebär.)

Hemma!

Här förstår folk mig.
Här kan jag vara mig själv.
Här är jag inte udda när jag tänker, pratar och försöker umgås.
Här kan jag vila.
Det här kommer nog bli läkande.