Tom.

Var på Gudstjänst i Furulundskyrkan precis.
Kände mig tom när jag gick ut i skogen brevid efteråt.
Berodde det på att jag var på ett ställe där jag ofta känt mig tom förut?
Berodde det på att de inte hade nattvard?
Berodde det på att jag inte har varit på Bjärka på länge nu?
Framtiden får väl utvisa...
Jag plockade iaf blåbär i skogen jag gick i efter kyrkan.
Det var en härlig skog.
Full med blåbärsris och solsken och träd.
Inte som den i Kållered.
Jag gick ut och gick i den i onsdags.
Den hade inte alls lika fina träd som på Bjärka. Och så var den full av saknad.
Vad är det jag saknar? Miljöer? Personer? Liturgi?
Skall se om jag kan hitta någon veckomässa att gå till nu i veckan, och se om det ger något.
Jag tänker inte bli invärtes tom och desperat efter kärlek igen. Inte om jag kan låta bli.
Det har varit skönt att ha ett år då jag har sluppit, eller kanske rättare sagt dragits ur det.

Skola

Jag vet inte hur man böjer "skola" i dåtid.
Mycket enerverande.
Har sökt runt på nätet i över en timme nu.
Jag önskar att jag skulle... Hmm... "Skulle" ... "Vi skullo"? Men i singularis?
Och finns det någon användning för det över huvud taget, eller är "skulle" den enda formen som är vettig?

Trevligt.

Igår träffade jag en vän.
Det var trevligt.

Nu verkar jag ha vänt på dygnet igen.
Men jag har bara fastnat i tv-serier den här gången.
Trevligt.
Skall bli skönt att sova nu...

Utlänning.

Igår fick jag hjälpa en gammal man.
Han kom fram till mig och undrade om jag kunde ringa ett nummer för honom och säga något (kunde inte uppfatta vad) till hans släkting (som jag inte uppfattade riktigt vilken det rörde sig om).
Jag tittade på numret jag skulle slå, som började med ٠٣١٨٩٩, bad honom läsa siffrorna högt, och gav honom sen mobilen.
Av samtalet hörde jag följande: <utländska><utländska><utländska>min kompis*titta på mig*<utländska>.
Mitt samtal innebar tydligen att hans släkting nu visste var han befann sig och skulle komma och hämta honom.
Fick "tack! Ett tusen tack!" innan jag gick in i affären vi möttes utanför. Fick mig på riktigt gott humör.

Haunted.

Fick mig just en käftsmäll av det som varit.
Tydligen är jag inte redo att läsa om att jag inte blev en av dem som kontakten hölls med, att jag aldrig fick riktigt vara med, riktigt komma in så långt som jag ville...
Visst, det har bara gått några dagar, och visst, livet ligger framför mig, men det gör ändå ont att återigen lamslås av mindervärdeskänslor, utanförskap och jämförelser. Att inte jag fick bli så omtyckt som jag tyckte om. Har verkligen kämpat, kommit långt fram osv, men ändå. Det räckte inte, var inte ens ett kriterium ...

Såren kanske helt enkelt bara behöver läkas en del för att jag skall klara av det. Men just nu känns det mesta rätt meningslöst.

I övrigt har jag städat mitt kök, och nu börjat städa mitt rum.
Insåg att jag faktiskt inte ville fastna i tv-serier, och att jag faktiskt ville städa mitt rum för att det beredde mig glädje.
Det känns väldigt skönt att kunna så smått börja tycka om sig själv.

Kanske skall in till stan och bli bjuden på mat idag. Visst innebär det att göra avkall på tiden med mig själv och min städning, men som synes ovan kanske det kan vara så att jag ändå behöver umgås med folk lite. Kanske.

Viljan

Hm.
Jag vill faktiskt inte titta på mer film nu.
Jag vill inte fastna i de gamla beroendena.
Tänker att "stargate atlantis" vore kul att se på lite, men sen så upptäcker jag att "nä, det vore det inte alls det. Mycket roligare vore att städa mitt rum."
Kommer jag kunne bejaka denna förändring av mig? (Eller om man så vill: denna insikt om vem jag är.)

Val

Det finns så mycket jag vill göra!
Har insett att jag kanske vill lära mig python när jag ändå håller på...
Och leva!
Och städa rummet fint.
Och lära mig en bra människosyn.
Och finna glädje i allt Gud fostrar mig genom...
Nu har jag hur som helst beställt ett nytt nätagg till min stationära dator, vars nätagg har kraftigt glapp. Fick igång den efter en halv dags pillande, och jag vågar inte titta på sladden av rädsla för att den skall åka ur det Perfekta Läget Där Datorn Får Ström...
Imorgon skall jag åka in till Hammarkullen och besöka en kyrka jag aldrig har varit hos, fira nattvard och besöka en gammal vän från Hjälmaredstiden, och kanske äta mat hemma hos några jagknappt känner, men som spontaninbjöd mig till mat nångång (har skickat dem ett sms...)
Livet är spännande när man försöker leva det...

Återfall.

Nu har jag suttit fast här sen runt 23:30, och innan dess från 19 till 22:30...
Det var inte så här jag hade planerat dagen.
Får ta och göra något åt saken imorgon, på nåt sätt.
Planen är att städa iordning i mitt rum, och allmänt ta hand om mig.
Nu skall jag iaf sova.
Så det så.
Skönt iaf, det här att man kan titta sig i spegeln och se att man faktiskt inte är samma människa som förut... Och att jag kan le när jag tänker på framtiden; att saker faktiskt är rätt bra, och på väg att bli bättre (om jag inte sabbar det med att fastna här... (om det nu går))

Det dåliga med datorer.

Nu har jag fastnat här och slösat bort några timmar vid två tillfällen idag.
Risken med att ha en dator är att man glömmer ta tid för sig själv. Och det kan vara väldigt skadligt.
Nu skall jag ta och leta igenom hela familjens samlade nyckelförråd och se om jag kan hitta nyckeln som passar till cykeln jag tror är min. (Ja, detta kan ta lång tid om jag har lite otur...)

clisp

Nu har jag tid att börja lära mig vidare, i den mån jag nu över huvud taget skall sitta vid datorn.
Skall ta å fråga den som håller i cl-fuse om det kan tänkas komma något jag kan leka med snart… Har kommit på att lisp nog vore det optimala språket att skriva en fuse-modul i...

</bjärka>

Nu har den här fasen i livet tagit slut.
Nu har jag åkt hem från Bjärka.
Det kändes skönt när jag åkte, typ som att det var rätt; att det var tid nu.
Ungefär som det kändes att åka dit och vara där …
Jag har lärt mig otroligt mycket under det här året. Börjat tala inifrån, av egna erfarenheter, istället för att repetera saker jag lärt mig i en bok Börjat lära mig att älska och skydda mig själv, och att fått känna hur det är att inte känna sig som ett evigt tomrum. Börjat leva på riktigt, eller åtminstone fått en riktning att gå för att kunna ta mig dit … Det var nog faktiskt bara två saker som jag inte hann med på Bjärka som jag skulle ha velat. Och det gör faktiskt ingenting.
Jag har så mycket gott med mig så jag inte vet var jag skall börja …
Jag tror faktiskt jag låter bli, och låter det sjunka in.
Allting fick ett bra avslut; jag hann med det mesta under sista veckan som jag inte gjort förut, inklusive hitta dendär stigen på det där promenadstråket som jag så länge letat efter, hitta den Dolda Gläntan som skulle vara så fin, knyta mitt eget raband så jag fick ett sånt med mig, betala det jag inte hunnit än …
jag har fått ett bra perspektiv på tillvaron, tror jag.
Och jag har insett vikten av att starta morgonen med bön.
Detta är viktigt:
Att ta hand om sig själv; att älska sig själv, och visa i handling och ord för sig själv att man menar det.
Att se andra som man ser sig själv; att se andra som människor som har ett lika stort värde som man har själv. Detta tror jag är utgångspunkten för att kunna ha sunda relationer. Kräver dock en massa övning för mig...
Att be Gud om kraft, hjälp och stöd så ofta det bara går; den här sista veckan har jag, efter att ha bett, kunnat släppa, inse eller hantera saker jag annars garanterat bara skulle gå i baklås över.
Att alltid vara sann mot sig själv, sina känslor och vad man egentligen vill; Att inte trampa på sig själv för andras skull, så att man blir rädd för sig själv och inte längre klarar av att möta andra.

Så. Välkommen hem, Joel.
Nu har du ett helt liv att börja utforska …

Stress.

Tydligen far jag illa utav att ge efter för trycket att förklara mig ibland.
Jag tänker inte förklara hur.

Vi ≡ de

I vissa kristna kretsar verkar man dela upp folk som såhär: "Det finns kristna, som har rätt, och icke ännu kristna, som skall kristnas."
Här på Bjärka har jag lärt mig en ny indelning: "Det finns människor som Gud har skapat, och som har oändligt värde av just denna anledning."
Till denna indelning följer sedan följande påstående: "Att inte på riktigt och ärligt vända sig till Gud gör att man missar sitt värde och vem man verkligen är."

Den 18:e

Den 18:e åker jag härifrån. Och skall inte stanna till hösten.
Det känns verkligen som att jag skulle vilja vara kvar här.
Eller åtminstone att jag inte vet någon bättre plats att vara på.
Men dessvärre är det nödvändigt att, åtminstone för en tid, inte återvända hit.
Men jag vill!
Kommer mitt liv fortsätta efter detta, och i så fall hur?
Har lärt mig grymt mycket, men kommer det att bestå?
Kommer sakna... Mycket...

300!

Jaha, se där! Inlägg nummer 300!
Idag har jag haft en mycket trevlig dag.
Jag har faktiskt kunnat släppa saker som inte gick bra, när sådana inträffat; kunnat stå emot impulserna att rätta till saker i efterhand och kunnat låta saker vara som de är, lite. Inte krävt saker jag inte haft rätt till.
Och jag har fått en massa gott.
Fått ligga ute på studsmattan och ha det jättetrevligt. Fått samtala om saker jag trodde var omöjliga, på ett sätt jag inte trodde skulle gå. Fått ge en kram där jag inte brukar få.
Det här med att ge upp och dö bort ifrån saker är helt klart värt det. Fast väldigt smärtsamt.
Mina axlar värker av anspänning och är stenhårda.
Men det är klart värt det.
Jag har både fått ta emot och ge mer idag än vad jag normalt brukar få. Och jag har fått känna att den relation som krånglat under hela året, att den kanske kan bli bra. Eller nåt ditåt. Om jag bara lär mig släppa. Och ta emot.
Det kommer inte bli lätt, men som med allt annat (åtminstone här) så kommer jag utvecklas en hel massa av det, och det kommer verka till godo på så många sätt.
Mitt på dagen åkte bibelskoleklassen iväg härifrån. Avslutning. Så nu har jag inte dem att umgås med längre.
En massa folk som jag inte längre har lyxen att få stödja och få umgås med och få hjälp utav och musicera med och ha allmänt trevligt med...
Dessutom har jag förlorat den "sociala buffert" jag kunnat gå till när saker gått snett.
Så jag kommer verkligen, verkligen behöva lära mig släppa det jag måste. Och ta emot det jag får.
Och hitintills har det gått ganska bra.
Det går till såhär:
Man går till bön, vänder sig till Gud och ber "GUD, HJÄLP MIG SLÄPPA! (Och hjälp mig ta emot det jag får...)" en massa.
Sen går man ut och försöker leva, och klara sig fram till nästa bön.
Och. Det. Går.
Oftast.
Onsdag till fredag var de första dagarna jag kunnat vara här utan att känna mig uppbunden i nån trasig relation. Så skönt!
I övrigt har det varit en massa sol och allmän trevnad idag. (Fortfarande känner jag inte av pollen om jag tar allergitablett!! \o/) Och på något sätt verkar det som att jag faktiskt rent naturligt just nu mer kommer ihåg det positiva än det negativa idag. Och det är ju definitivt en förändring, förvandling och förbättring...
Dagen har varit stundtals jobbig och riktigt "kämpesam" (när man umgås med norrmän en massa så hittar man på nya ord... ;) (Var ett riktigt trevligt gäng på fyra norrmän här i helgen. Vi satt och snackade vid en massa tillfällen. (Vid ett tillfälle snackade vi lite allmänt om funktionsstörningar. Var grymt skönt att känna sig normal ett tag, trots att jag "antagligen" har någonslags diagnos av något slag. Insåg även då hur mycket det tydligen påverkar min självbild negativt att jag inte "är som alla andra" vad gäller sånt.)))
Igår var det ömsom regn och ömsom sol, vilket jag tycker är ett helt otroligt trevligt väder. Lagom varmt, inga för mig kännbara pollen... Satt med några bibelskolevänner och tittade på när några spelade fotboll en bit bort...
Nä, det kanske får räcka såhär med ord... Mår hur som helst väldigt bra, trots ringa sömn (eller kanske just därför?) och har tydligen kommit lite, lite längre fram i den pusselbit som kallas "dö bort ifrån allt". Eller så.
Just nu är livet njutbart, om än svårt.
Kontraster, skönhet, njutbarhet, upplösning...
Gonatt.

Friskare...

Så, nu har jag slutat vara bitter osv.
Kan typ stå upp, och yra runt lite innan jag behöver sitta ner igen.
Klarade av att stå och duscha i kanske en timme eller nåt sånt. Så nu ligger jag ner och är helt omtöcknad av utmattning efter duschansträngningen.
Hm. Kanske mest var det...
Funderar på vad som skall bli av dagen; hur man söker Guds ledning osv.

Sjuk.

I förrgår natt kräktes jag hela natten.
Igår hade jag 108 i puls, sen 100 efter ett halvt dygn. Orkade inte göra så mycket mer än att ligga och ha tokhögt blodsocker (så jag inte orkade något annat....) Idag har jag bara 80. Och idag kan jag även äta bättre. Åtminstone lite grann...

Hela natten igår tänkte och drömde jag om hur illa behadlad jag faktiskt har blivit av en viss person på Bjärka. Det är inte chysst att kalla mig vän och behandla mig som om jag vore smutsig, som att det inte vore ok att röra vid mig. Det är inte ok att få mig att känna att det är fult att jag tycker om.
Så nu är jag arg. Nu, när jag har lite distans och inte kan utsättas för den lite för stora distansens outhärdliga plåga kan jag unna mig lyxen att vara förnärmad och besviken. Här, där det inte får konsekvenser.
Sen kanske jag kan se alla de positiva sakerna också. När jag varit stött färdigt.
Skall nog ta å lägga mig lite till.

En sammanfattning av mitt liv på Bjärka-Säby

(Det är iaf så det oftast känns. Sen så får jag ut mycket gott utav det. Men ändå...)

"Vara den du är"

När jag gick ner för några minuter sen för att kolla öppettider för mataffären möttes jag av ett gäng ungdomar. Försökte vara sådär normal och oberörd och hälsa lite sådär ungdomligt. En av dem började sjunga "Du kan vara den du är, bara vara den du är. Utan smärta ..." Kändes skönt.
Förut idag mötte jag någon i hissen upp som sa "måste bara få säga att du har väldigt fint hår ..."

Jag har förövrigt äntligen hittat en personatt prata med som säger vad jag vill.
Jag tror jag skall behålla honom.
Han säger såhär:
"Det finns en väg ut! Jag vet, för jag har varit fast i samma skit som du, och jag blev fri. Ditt liv kan vara så mycket bättre än det är. Du är inte skapt för att tryckas ner av det här."
Nu gäller det bara att han lyckas få mig att förstå att det är sant ...
Att det verkligen kan finnas en väg ut ur pornografin och självfördömelsen. En väg in i Guds värld, in i vandringen med Gud på riktigt!
Ett liv, där det inte hela tiden känns som att jag väntar på att det skall börja...

Och för er som undrar varför jag kollar öppettider på mataffärer, möter personer i hissar och stiftar nya bekantskaper, så är det så att jag nu har bott hos min bror i snart en vecka, för att se hur han har det uppe i Uddevalla, och för att se om det är här jag skall vara nästa år om det inte blir fortsatt Bjärka...

allt.

Imorgon kommer det faktiskt hit någon på besök!
Skall bli trevligt...
I övrigt håller jag på och lär mig common lisp. Hoppas det går. Skulle vara riktigt kul att kunna dels vara duktig på något och dels kunna leka med just lisp, som verkar vara ett kul programmeringsspråk.
Det är svårt att hålla sig ifrån sånt som man tror sig vilja men egentligen inte vill.
Min längtan efter närhet och förtrolighet kommer inte tillfredställas av att fastna i pornografi, hur mycket jag än vill. Ändå är det så svårt att inte lura sig själv.
Jag har någon teori om att det beror på att jag inte känner till något bättre, men jag tror den är ganska falsk.
Kanske snarare är så att det jag söker efter inte är något jag vet hur jag skall finna, så att jag kör på gammal vana?
Nä, känns inte helt rätt det heller...
Hur som helst är det nog bra att börja tänka på vad jag skall ta med mig till min bror på lördag, eftersom jag antagligen kommer ha fullt upp med trevligt besök framtills dess här från och med imorgon kväll.
I övrigt känner jag mig inte orolig inför hösten, även om jag inte har någon aning om vad jag skall göra.
Kanske är det helt enkelt så att det inte är Dags att börja tänka på det än?
Har börjat känna av pollen nu, förövrigt. Näsan har kliat i några timmar nu, och det har varit spännande att prata. Än så länge klarar jag mig utan att knapra piller iaf.

Så... Packa/Sova/Data... Hmm, vilket blir det....