Me, myself, and God.

Har fortfarande en massa ont i fingrarna, så jag skall fatta mig kort. (Råkade skada fingrarna på nåogt sätt genom att skriva för mycket dagbok den 10:e och däromkring. Tror jag har fått nån ledinflammation eller nåt.)
Dagen har i stort gått ut på att försonas med mig själv, och ta med Gud i processen.
Det har varit en jättebra dag.

Nattliga tankar.

Hm.
Verkar som att enda sättet att hålla huvudet ovanför vattenytan det här halvåret är att faktiskt lära känna Gud och lära mig att låta Honom styra mitt liv.
Det här kommer bli sjukt svårt. Och antagligen rätt spännande.
Jag står verkligen i utveckling. Det knakar ut i fingerspetsarna av växtvärk. (Och av att ha skrivit dagboksinlägg på runt 2000 ord de senaste dagarna...)
Nu borde jag egentligen sova, för jag har börjat kunna somna i tid och så. Förutom nu då, när jag klantar till det med blodsockret och inte kan somna på grund av det... Så nu får ni ett litet inlägg innan jag tar och lägger mig igen...
Idag kunde jag vid ett tillfälle slappna av, och råkade hjälpa en människa att se på livet med helt nya perspektiv bara genom lite planlös konversation... Gud e tuff. Dags att jag lär mig det snart, kanske... (Skall bli så grymt om jag någon gång förstår det där med Hans kärlek till mig och så... De som redan kommit en bit på vägen spelar på en helt annan division i livet, och jag tänker inte ge mig förrän jag också hittat dit...)

Avund.

Idag var det tur att det inte gavs tillfälle till umgänge, för idag märkte jag mig till min besvikelse vilja umgås mestadels på grund av avund. Och sådant slutar sällan väl.
Jag verkar vara slav under mitt avund. Om jag inte följer det som dikteras för att slippa känna hur det river i mig - känslan av att inte vara lika omtyckt som jag tror att andra är - så hamnar jag återigen i det andra misärförhållandet, att försöka vara duktigare än jag är, och sluta i tomhet och bekräftelsesökande. "Medelvägen" ligger enligt de erfarna i att istället söka finna Gud, och på något (magiskt?) sätt ha sin förtröstan i Honom.
Förövrigt är jag lite för förkyld för att tänka idag.

Kram på er alla.

‽

Eller kanske inte?
Kanske gicks det med på det jag ville, trots allt?
Det verkar faktiskt så.
Jag har lärt mig ha gränser nu. Och om jag också har gränser, så kan det gå. Det kan faktiskt gå.
Och jag kan bli fri att ta itu med allt annat. Bli fri, och brefria. Bli fri att befria.
Kanske skall jag ta och lära mig lite esperanto igen?
Fast mest lära mig det här med förlåtelse. Och självbild. Och att inte vara rädd. Och så.
Helt plötsligt blev livet här väldigt mycket skönare.
Kanske kan jag till och med äta normalt imorgon?
Återlöst?

.

Det blir lidandets väg, trots allt.
Via dolorosa, here I come.

"Vredgas, men synda inte!"

Just nu väntar jag på ett samtal som skall bestämma upplägget på mitt nästa halvår här. Och prognosen ser inte bra ut.
Så just nu är jag lite vred igen, precis som jag var igår.
Kanske är det ett tillräckligt skydd, så jag åtminstone tillfälligt kan hålla mig över ytan.
För jag VILL inte tvingas in i det där igen.
Inte ens om jag måste.
Men om det är enda vägen som bjuds mig, trots alternativ, så kommer jag gå in i det.
Att vara arg när man skall kommunicera försiktigt kan dock vara ganska dumt. Speciellt om man inte kunnat äta speciellt mycket på 8 timmar...
När den här dagen är slut, komer jag förhoppningsvis veta lite säkrare...

Hemma.

Nu är jag tillbaka igen.
Hm.
Kanske saker kommer bli annorlunda den här gången.
Hoppas det.
Skall arbeta hårt på att inte hamna i underläge. Inte diskvalificera migsjälv. Och inte trampa på andra. Inte ens omedvetet. Inte något av det.
Hm.
Kanske, kanske...
Och kanske att det blir nåt av det här med Gudsrelation och ett riktigt liv...
Hoppas, hoppas...