Interrogation

Vad är det som händer med mig egentligen?
Har något förändrats?
Varför var mina lungor fyllda av rök igår?
Varför ville jag stanna uppe sent, o så sent?
Varför kan jag bara betrakta jultidens nostalgifrosseri med tragikomisk ironi?
Vad är upp och ner?
Vad är, egentligen? Och vad är viktigt?
Är det månne såhär det känns att äntligen slappna av?

Att hoppa eller hoppas; en malesperantists själsutlåtanden.

Rakapparaten är hittad.
Freude.

Haskell är lurigt... Har ingen aning om hur jag skall lyckas parallellisera min pseudoparser på nåt sätt över huvud taget, eller hur jag skall lyckas implementera eländet någonstans.
Aja, det kanske kommer. Skall bli intressant att se om jag faktiskt kan lyckas arbeta på något utan att ge upp fastän det är jag som arbetar på det... Samma med esperanton...

Det skulle kanske vara trevligt att vara en person som inte lyckades ha sönder allting genom att råka analysera ihjäl det, men nu skall jag inte ta å försätta mig i någonslags drömångest över saker som inte är... Dumt att samla upp spilld mjölk, kanske?

Det vore trevligt att kunna gå tillbaka. Samtidigt kanske det kommer bli trevligt att kunna gå framåt. Den som lyckas får se.

Rimlek! \o/

Det är dumt att förstöra broar för att de inte skall brista.
Det är svårt att behålla vänner som man tror att man kan mista.
Det är lätt att man saknar livet när man hamnar i en kista.
Vill du lyckas med det du önskar, skriv då upp det på en lista.

Vet inte riktigt vad jag vill mena med den här dikten, men visst har den fint versmått?

Om att ha det bra...

Det vore nog bra om jag skrev en rad om att ha det bra också.
För det är nämligen så jag har det nu...
Var lite psykedeliskt i början, att ha en kropp som var ledsen men inte längre hade nån anledning, så man fick tvinga sig själv att inse att "Nääe, det finns faktiskt inget skäl att vara lessen längre!"
Jag befinner mig väl fortfarande i ett "dödläge", men i ett mycket lyckligare sådant.
Var hemma hos lola nyss och tittade på film, och brydde mig inte så mycket om att jag råkade spilla kebab på min vita t-shirt. Var rätt skönt att kunna göra...
Det är mysigt att ligga två i en säng, men det är också mysigt att kunna sova... Allting har sin tid...
Just nu befinner jag mig i ett pseudofilosofiskt funderingstillstånd, som dock inte släpper ut sig några tankar i andra änden...
Var trevligt att återse Hjälmared och Julmarknaden i lördags. Köpte en massa god choklad, kryddor, billiga begagnade saker (en 17-delars servis för 15 kr! \o/, en våg för 20...), och gick runt och pratade med alla lärare som fortfarande var kvar där... Skall bli intressant att se hur många som kommer komma på kamrathelgen nästa år...
Insikten om att det fortfarande finns problem jag kan hitta på att jag behöver oja mig över börjar så smått krypa över mig, såhär två veckor efter att Lugnet började, men jag skall försöka lämna det därhän så länge det går.
Min koncentration borde istället hamna på att bryta gamla mönster, och äntligen sätta igång att bli lite bra på att koda! Skulle vara så kul att känna känslan av att bara låta händerna flyga över tangentbordet, och producera kod som får liv ifrån mina fingrar...
Det är lite intressant att se vilka som verkligen finns kvar i ens närhet ibland... Eller tja, egentligen är det rätt svårt att veta... Hm, nä nu vet jag inte riktigt vad jag vill ha sagt. Fint lät det iaf. Kanske.
Jag borde hitta min rakapparat som har varit borta i över tre månader nu... Klippa skägg med sax är inte det samma som att försätta sig i ett slätrakat tillstånd...
Hm, kanske börjar bli dags så smått att tvinga sig i säng.. Vore bra om det blev ordning på min rytm och min insulinprodution...
Gonatt på er alla!
Guds frid, glädje och kärlek vare med er!

Toledot

Hm, om man skulle ta och berätta lite anektdoter istället för interna tillstånd kanske...
I onsdags hade jag så trevligt så jag glömde bort mina små bekymmer för en dag... Det finns inte många som lyckas ta min koncentration ifrån det som annars hela tiden ligger för min inre syn, men hon med vänner lyckas ibland... Var en trevlig dag som efter ett cafébesök, lite klänningsprovning, färgkollning, tedrickning och filmmys kulminerade i bad i stängd pool och tjejer som spelar våldsspel och går bärsärkagång...
Den natten sov jag gott, för första gången på länge.

Glas är bra utensilier.

Var nära att bryta ihop precis.
Råkade tappa ett glas i golvet istället.
Bra.

Lustigt hur man kan ha sönder saker genom att försöka laga dem.
(Hoppas de kan läkas...)

Kontinuitet

I brist på närstående jag vågar prata med så fortsätter jag väl meddela min allmäna livsstatus här där ingen läser...
Har idag börjat på en tredje kurs, eftersom jag garanterat kommer ta 10 poäng redan denhär perioden. (Så här lätt har det aldrig varit att studera förut...)
Dessutom är det kul med haskell...
Undrar om det är någon som läser nåt jag skriver...
Om inte annat kan man spara det till senare om man vill ha nåt att skrämma folk med...
Skall försöka uppdatera mer än var tredje månad iaf, så kanske jag ökar min förmåga att åtminstone uttrycka mig i skrift, något som verkar ha falnat över åren efter att jag inte riktigt haft någon att prata med...
Over and out...

Varför?

Skrev just ett långt bloginlägg i duschen. Dock fastnade det inte riktigt i huvudet, så jag får ta och skriva de brottstycken jag kommer ihåg...

Varför studerar jag?
Officiellt är det roligt att lära sig mer, och det är det, men nu när vänner utexamineras och försvinner, och jag likt på lägren riskerar att bli den enda kvar som jag känner någorlunda, så börjar jag så smått inse att det mycket har kommit att handla om mitt sociala umgänge, vilket än mer får mig att fundera på frågan varför jag har stagnerat känslomässigt. Hur gör man för att börja funka igen? Hur gör man för att komma vidare när man är så rädd för att det skall göra ont?
Var nu 3 år sen jag gick på Hjälmared, då mitt känsloliv fick sig en del knuffar åt alla möjliga håll, och jag kom ut i andra änden med förbättrad social förmåga och ett uttröttat känsloliv.
Borde jag ta itu med allt som ligger kvar? Med eventuella känslor för personer som jag inte vill ha känslor för? Hur gör man för att bryta cirkeln av konstruerad skam och skuldkänsla som föder nya likadana känslor, och får mig att stänga in mitt känsloliv, och bli en asocial skrattande clown som inte vågar ta intiativ själv eller uppskatta det han själv håller på med? Vad händer med min Gudsrelation om jag inte slutar se ned på det jag gör själv?
Skulle vara så skönt att hysa speciella känslor för någon och få dem besvarade... Dumma samhälle som glorifierar förälskelse så mycket. Det gör så ont att inte ha Det Där Som Skall Vara Så Mycket Bättre. (Trots vad alla säger.)
Är jag kärlekslös? Hyser jag inte förmågan att älska ordentligt? Var är skillnaden mellan kärlek och åtrå? Har jag kärlek om jag inte vet svaret? Vad är jag utan kärlek?
Anime är fint. Articifiella känslor; påhittade världar där jag kan leva mig in i andra personers jag, och slippa ta itu med mig själv. Precis som när jag går på chalmers. Eller? Att ha en chatkanal att skriva av sig lite på när det blir för svårt, är det nåt värt? Hur gör jag för att bli kvitt min sparlågegång?
Hur skall man någonsin orka satsa på en annan människa? Hur, när allt verkar handla om sex överallt och jag vill vänta...
Jag fick gott te av mamma. Hon tycker om mig. Det är bra.

Tack Gud!

Var på en bönekväll mellan 18 och 00 idag...

Visst är det konstigt hur man kan få för sig att kristendomen skulle vara en konstruktion, beroende av människors tycke för att överleva... Som om det inte var Gud som till syverne och sist håller i allt, och fortfarande har stenkoll!

Tack Gud för allt gott du fortfarande gör för ditt land Sverige, och att du har en plan för att rädda en generation som är på väg att gå under.
Din är äran och makten, nu och till evig tid.
I Jesu namn, amen.

När känslorna kliar.

Har idag låtit mig tro att jag blivit dissad av två vackra kvinnor i min närhet, vilket fått till följd att jag nu är i någonslags ångesttillstånd som inte vill lämna mig därhän...
Känslorna ligger i bakgrunden hela tiden och gnager sig in, stressar mig så jag inte kan göra något längre än en minut, och får mig att vilja ta kontakt med allt och alla eller banka huvudet i en vägg.

I övrigt har det varit en trevlig dag, med ett bra pingsföredrag av Berit Simonsson om diverse saker, bland annat om att bön är viktigt, och att den första kärleken är Guds för oss, och inte tvärt om.
Känslor sitter för övrigt i levern. Dock känns det inte alltid så.

Men sluta hosta då!

Trött, sjuk och har ingenting att skriva... Dagen har varit allmänt fel, med trasig ubuntuinstallation och sen sänguppkomst...
Kom inte isäng förrän kl 4 igår, så jag har varit halvtrött hela dan.
Har druckit upp 3 av de 9 liter vatten jag köpte att svalka halsen med för några timmar sen...
Bättring får det bli...
Sömn...

Matemagikfilosofi

"Detta språng sammanhänger med att y:s derivata enligt differentialekvationen har en impulsiv singularitet i punkten x=ξ."

Det är riktigt roligt att förstå ovanstående mening; öronen nästan står bakåt av extas över matematiken förträfflighet och djup!
Samtidigt kan man inte annat än att flumma iväg i tankar beträffande vad "impulsiva singulariteter" har för personlighet eller dylikt...

Undrar om jag någonsin kommer vilja gå färdigt Chalmers... =)

Regn...

Idag kan jag ha fönstret öppet, slippa pollen och lyssna på mitt nyinstallerade gamla fyrkanalshögtalarsystem utan att frysa ihjäl för att det är vinter...

Rammstein på högsta nivå!! \o/

Tack Gud för regnet!

Håller på och försöker få alla program att acceptera att jag nedgraderat till omodulärt X... De är inte glada på mig, men med fast hand skall jag allt styra dem in på den Rätta Vägen! ;)

Nvidia-modulen funkar iaf, även om openglstödet fortfarande är kraftigt förstört... Nästan så jag funderar på att installera wintendo, fast bara nästan... Blir nog ubuntu istället, så jag kan hjälpa folk...

Var riktigt skönt att äta champinjonsoppa med chilipeppar och ost i förut bortvänd från datorn, så jag kunde koncentrera mig på smaken och Gud. Spelade taizésånger samtidigt, och det var riktigt trevligt...

Om ett tag kanske jag får upp min skrivteknik nog för att detta skall bli intressant att läsa också... Om så inte blir fallet, så får jag väl nöja mig med att läsa själv vad jag har skrivit... ;)

Sådär ja, nu är man bloggare "på riktigt" då...