Varför?

Skrev just ett långt bloginlägg i duschen. Dock fastnade det inte riktigt i huvudet, så jag får ta och skriva de brottstycken jag kommer ihåg...

Varför studerar jag?
Officiellt är det roligt att lära sig mer, och det är det, men nu när vänner utexamineras och försvinner, och jag likt på lägren riskerar att bli den enda kvar som jag känner någorlunda, så börjar jag så smått inse att det mycket har kommit att handla om mitt sociala umgänge, vilket än mer får mig att fundera på frågan varför jag har stagnerat känslomässigt. Hur gör man för att börja funka igen? Hur gör man för att komma vidare när man är så rädd för att det skall göra ont?
Var nu 3 år sen jag gick på Hjälmared, då mitt känsloliv fick sig en del knuffar åt alla möjliga håll, och jag kom ut i andra änden med förbättrad social förmåga och ett uttröttat känsloliv.
Borde jag ta itu med allt som ligger kvar? Med eventuella känslor för personer som jag inte vill ha känslor för? Hur gör man för att bryta cirkeln av konstruerad skam och skuldkänsla som föder nya likadana känslor, och får mig att stänga in mitt känsloliv, och bli en asocial skrattande clown som inte vågar ta intiativ själv eller uppskatta det han själv håller på med? Vad händer med min Gudsrelation om jag inte slutar se ned på det jag gör själv?
Skulle vara så skönt att hysa speciella känslor för någon och få dem besvarade... Dumma samhälle som glorifierar förälskelse så mycket. Det gör så ont att inte ha Det Där Som Skall Vara Så Mycket Bättre. (Trots vad alla säger.)
Är jag kärlekslös? Hyser jag inte förmågan att älska ordentligt? Var är skillnaden mellan kärlek och åtrå? Har jag kärlek om jag inte vet svaret? Vad är jag utan kärlek?
Anime är fint. Articifiella känslor; påhittade världar där jag kan leva mig in i andra personers jag, och slippa ta itu med mig själv. Precis som när jag går på chalmers. Eller? Att ha en chatkanal att skriva av sig lite på när det blir för svårt, är det nåt värt? Hur gör jag för att bli kvitt min sparlågegång?
Hur skall man någonsin orka satsa på en annan människa? Hur, när allt verkar handla om sex överallt och jag vill vänta...
Jag fick gott te av mamma. Hon tycker om mig. Det är bra.