300!

Jaha, se där! Inlägg nummer 300!
Idag har jag haft en mycket trevlig dag.
Jag har faktiskt kunnat släppa saker som inte gick bra, när sådana inträffat; kunnat stå emot impulserna att rätta till saker i efterhand och kunnat låta saker vara som de är, lite. Inte krävt saker jag inte haft rätt till.
Och jag har fått en massa gott.
Fått ligga ute på studsmattan och ha det jättetrevligt. Fått samtala om saker jag trodde var omöjliga, på ett sätt jag inte trodde skulle gå. Fått ge en kram där jag inte brukar få.
Det här med att ge upp och dö bort ifrån saker är helt klart värt det. Fast väldigt smärtsamt.
Mina axlar värker av anspänning och är stenhårda.
Men det är klart värt det.
Jag har både fått ta emot och ge mer idag än vad jag normalt brukar få. Och jag har fått känna att den relation som krånglat under hela året, att den kanske kan bli bra. Eller nåt ditåt. Om jag bara lär mig släppa. Och ta emot.
Det kommer inte bli lätt, men som med allt annat (åtminstone här) så kommer jag utvecklas en hel massa av det, och det kommer verka till godo på så många sätt.
Mitt på dagen åkte bibelskoleklassen iväg härifrån. Avslutning. Så nu har jag inte dem att umgås med längre.
En massa folk som jag inte längre har lyxen att få stödja och få umgås med och få hjälp utav och musicera med och ha allmänt trevligt med...
Dessutom har jag förlorat den "sociala buffert" jag kunnat gå till när saker gått snett.
Så jag kommer verkligen, verkligen behöva lära mig släppa det jag måste. Och ta emot det jag får.
Och hitintills har det gått ganska bra.
Det går till såhär:
Man går till bön, vänder sig till Gud och ber "GUD, HJÄLP MIG SLÄPPA! (Och hjälp mig ta emot det jag får...)" en massa.
Sen går man ut och försöker leva, och klara sig fram till nästa bön.
Och. Det. Går.
Oftast.
Onsdag till fredag var de första dagarna jag kunnat vara här utan att känna mig uppbunden i nån trasig relation. Så skönt!
I övrigt har det varit en massa sol och allmän trevnad idag. (Fortfarande känner jag inte av pollen om jag tar allergitablett!! \o/) Och på något sätt verkar det som att jag faktiskt rent naturligt just nu mer kommer ihåg det positiva än det negativa idag. Och det är ju definitivt en förändring, förvandling och förbättring...
Dagen har varit stundtals jobbig och riktigt "kämpesam" (när man umgås med norrmän en massa så hittar man på nya ord... ;) (Var ett riktigt trevligt gäng på fyra norrmän här i helgen. Vi satt och snackade vid en massa tillfällen. (Vid ett tillfälle snackade vi lite allmänt om funktionsstörningar. Var grymt skönt att känna sig normal ett tag, trots att jag "antagligen" har någonslags diagnos av något slag. Insåg även då hur mycket det tydligen påverkar min självbild negativt att jag inte "är som alla andra" vad gäller sånt.)))
Igår var det ömsom regn och ömsom sol, vilket jag tycker är ett helt otroligt trevligt väder. Lagom varmt, inga för mig kännbara pollen... Satt med några bibelskolevänner och tittade på när några spelade fotboll en bit bort...
Nä, det kanske får räcka såhär med ord... Mår hur som helst väldigt bra, trots ringa sömn (eller kanske just därför?) och har tydligen kommit lite, lite längre fram i den pusselbit som kallas "dö bort ifrån allt". Eller så.
Just nu är livet njutbart, om än svårt.
Kontraster, skönhet, njutbarhet, upplösning...
Gonatt.

Friskare...

Så, nu har jag slutat vara bitter osv.
Kan typ stå upp, och yra runt lite innan jag behöver sitta ner igen.
Klarade av att stå och duscha i kanske en timme eller nåt sånt. Så nu ligger jag ner och är helt omtöcknad av utmattning efter duschansträngningen.
Hm. Kanske mest var det...
Funderar på vad som skall bli av dagen; hur man söker Guds ledning osv.

Sjuk.

I förrgår natt kräktes jag hela natten.
Igår hade jag 108 i puls, sen 100 efter ett halvt dygn. Orkade inte göra så mycket mer än att ligga och ha tokhögt blodsocker (så jag inte orkade något annat....) Idag har jag bara 80. Och idag kan jag även äta bättre. Åtminstone lite grann...

Hela natten igår tänkte och drömde jag om hur illa behadlad jag faktiskt har blivit av en viss person på Bjärka. Det är inte chysst att kalla mig vän och behandla mig som om jag vore smutsig, som att det inte vore ok att röra vid mig. Det är inte ok att få mig att känna att det är fult att jag tycker om.
Så nu är jag arg. Nu, när jag har lite distans och inte kan utsättas för den lite för stora distansens outhärdliga plåga kan jag unna mig lyxen att vara förnärmad och besviken. Här, där det inte får konsekvenser.
Sen kanske jag kan se alla de positiva sakerna också. När jag varit stött färdigt.
Skall nog ta å lägga mig lite till.

En sammanfattning av mitt liv på Bjärka-Säby

(Det är iaf så det oftast känns. Sen så får jag ut mycket gott utav det. Men ändå...)

"Vara den du är"

När jag gick ner för några minuter sen för att kolla öppettider för mataffären möttes jag av ett gäng ungdomar. Försökte vara sådär normal och oberörd och hälsa lite sådär ungdomligt. En av dem började sjunga "Du kan vara den du är, bara vara den du är. Utan smärta ..." Kändes skönt.
Förut idag mötte jag någon i hissen upp som sa "måste bara få säga att du har väldigt fint hår ..."

Jag har förövrigt äntligen hittat en personatt prata med som säger vad jag vill.
Jag tror jag skall behålla honom.
Han säger såhär:
"Det finns en väg ut! Jag vet, för jag har varit fast i samma skit som du, och jag blev fri. Ditt liv kan vara så mycket bättre än det är. Du är inte skapt för att tryckas ner av det här."
Nu gäller det bara att han lyckas få mig att förstå att det är sant ...
Att det verkligen kan finnas en väg ut ur pornografin och självfördömelsen. En väg in i Guds värld, in i vandringen med Gud på riktigt!
Ett liv, där det inte hela tiden känns som att jag väntar på att det skall börja...

Och för er som undrar varför jag kollar öppettider på mataffärer, möter personer i hissar och stiftar nya bekantskaper, så är det så att jag nu har bott hos min bror i snart en vecka, för att se hur han har det uppe i Uddevalla, och för att se om det är här jag skall vara nästa år om det inte blir fortsatt Bjärka...