Toledot

Hm, om man skulle ta och berätta lite anektdoter istället för interna tillstånd kanske...
I onsdags hade jag så trevligt så jag glömde bort mina små bekymmer för en dag... Det finns inte många som lyckas ta min koncentration ifrån det som annars hela tiden ligger för min inre syn, men hon med vänner lyckas ibland... Var en trevlig dag som efter ett cafébesök, lite klänningsprovning, färgkollning, tedrickning och filmmys kulminerade i bad i stängd pool och tjejer som spelar våldsspel och går bärsärkagång...
Den natten sov jag gott, för första gången på länge.

Glas är bra utensilier.

Var nära att bryta ihop precis.
Råkade tappa ett glas i golvet istället.
Bra.

Lustigt hur man kan ha sönder saker genom att försöka laga dem.
(Hoppas de kan läkas...)

Kontinuitet

I brist på närstående jag vågar prata med så fortsätter jag väl meddela min allmäna livsstatus här där ingen läser...
Har idag börjat på en tredje kurs, eftersom jag garanterat kommer ta 10 poäng redan denhär perioden. (Så här lätt har det aldrig varit att studera förut...)
Dessutom är det kul med haskell...
Undrar om det är någon som läser nåt jag skriver...
Om inte annat kan man spara det till senare om man vill ha nåt att skrämma folk med...
Skall försöka uppdatera mer än var tredje månad iaf, så kanske jag ökar min förmåga att åtminstone uttrycka mig i skrift, något som verkar ha falnat över åren efter att jag inte riktigt haft någon att prata med...
Over and out...

Varför?

Skrev just ett långt bloginlägg i duschen. Dock fastnade det inte riktigt i huvudet, så jag får ta och skriva de brottstycken jag kommer ihåg...

Varför studerar jag?
Officiellt är det roligt att lära sig mer, och det är det, men nu när vänner utexamineras och försvinner, och jag likt på lägren riskerar att bli den enda kvar som jag känner någorlunda, så börjar jag så smått inse att det mycket har kommit att handla om mitt sociala umgänge, vilket än mer får mig att fundera på frågan varför jag har stagnerat känslomässigt. Hur gör man för att börja funka igen? Hur gör man för att komma vidare när man är så rädd för att det skall göra ont?
Var nu 3 år sen jag gick på Hjälmared, då mitt känsloliv fick sig en del knuffar åt alla möjliga håll, och jag kom ut i andra änden med förbättrad social förmåga och ett uttröttat känsloliv.
Borde jag ta itu med allt som ligger kvar? Med eventuella känslor för personer som jag inte vill ha känslor för? Hur gör man för att bryta cirkeln av konstruerad skam och skuldkänsla som föder nya likadana känslor, och får mig att stänga in mitt känsloliv, och bli en asocial skrattande clown som inte vågar ta intiativ själv eller uppskatta det han själv håller på med? Vad händer med min Gudsrelation om jag inte slutar se ned på det jag gör själv?
Skulle vara så skönt att hysa speciella känslor för någon och få dem besvarade... Dumma samhälle som glorifierar förälskelse så mycket. Det gör så ont att inte ha Det Där Som Skall Vara Så Mycket Bättre. (Trots vad alla säger.)
Är jag kärlekslös? Hyser jag inte förmågan att älska ordentligt? Var är skillnaden mellan kärlek och åtrå? Har jag kärlek om jag inte vet svaret? Vad är jag utan kärlek?
Anime är fint. Articifiella känslor; påhittade världar där jag kan leva mig in i andra personers jag, och slippa ta itu med mig själv. Precis som när jag går på chalmers. Eller? Att ha en chatkanal att skriva av sig lite på när det blir för svårt, är det nåt värt? Hur gör jag för att bli kvitt min sparlågegång?
Hur skall man någonsin orka satsa på en annan människa? Hur, när allt verkar handla om sex överallt och jag vill vänta...
Jag fick gott te av mamma. Hon tycker om mig. Det är bra.