Nerdrogad

Just nu känns allt skit.
Jag har inte lyckats hålla mig ifrån något beroende, självkänslan är i botten och självhatet rasar fritt.
Idag har jag, genom att spela och titta på porr, missat chansen att programmera, spela fiol och allmänt leva.
Och det äcklar mig.
Undrar om jag kommer förstå det där med att "lämna allt till Gud" nån gång. Hade varit praktiskt nu.
Men blä. Nä, nu vill jag inte stå och stampa mer. Men tills jag själv vill förändring (igen) så ser jag ingen möjlighet annat än att falla (igen).
Kommer jag någonsin orka med den här vandringen?
Kommer jag någonsin orka börja ta mig i kragen, om och om igen?
Jag har en teori om att det här inte kommer lösa sig förrän jag har gemenskap omkring mig. Gemenskap som både kan stötta och låta mig vara den jag är.
Moment 22 i stora drag känns det som.
Och som ofta, så löses sådana upp alldeles för långsamt. Om någonsin.
Jobbsökandet går dåligt, förövrigt. Jag tror mig ju inte kunna få något, så då kan jag inte förmå mig att söka.
Nä, nu har jag klagat färdigt. Nästan. För det här skulle jag vela ha sagt i förtroende till någon.
Jag tror jag behöver någon att leva med...