Tjuvlyssnat

Man kanske skulle starta en ny sektion på tjuvlyssnat.se. En där man tar alla de tragiska livsöden som man råkar höra om...
"Jag vet ingen annan pappa som behandlar sina barn så dåligt som han. Förutom min biologiska då."
Ibland inser man hur bra man ändå har det.
Tack Gud att jag har mina föräldrar.

viva la France!

( Klicka här för fler bilder med kommentarer... )
Ok, det här inlägget får bli en sammanfattning av de senaste veckornas händelser... Hade tänkt skriva ett långt fint inlägg om frankrikeresan jag var på med kören, men det kom aldrig riktigt till skott, och nu är det nästan två veckor sen!
Sen frankrikeresan har jag... Ja, vad var det jag gjorde nu igen?
I fredags spenderade jag 18 timmar åt att titta på Doctor Who, och även en stor del av lördagen gick åt för detta. I tisdags tänkte jag att det var dumt att jag ägnade så stor del av min tid åt att titta på serier. I måndags kom jag hem från Frankrike...
Frankrikeresan var helt underbar!
Märktes att det var folk som hade bett för att saker skulle klaffa! Allting bara fungerade, från presenten (en flaska punch och en osthyvel) som mitt värdpar blev jätteglada för, till att kunna kommunicera med fransmän och körmedlemmar, att slippa allergin och att överleva ute i ingenstans...
Vid sidan av mig har jag lavendelkvisten jag fick av värdinnan, fortfarande inslagen och väldoftande. Den var tagen ur hennes egen trädgård...
Tack vare Charlie lyckades flaskan slås in på franskt vis! (Bönesvar) Nu vet jag inte hur mycket det hade gjort, men det var klart lugnande för mig då, även om det var klart vidgande för tanken att komma dit ner och uppleva ett folk som hellre tog en tur extra för att se något trevligt än kom i tid...
Jag har under resan haft sammanlagt c:a 10 minuter tid att gå runt och leta presenter och vykort till folk, fem minuter på fredagen och fem på söndan. Det jag hade tänkt köpa där nere hann jag precis med att göra. Vykorten överlämnades färdigskrivna till en flygplansvakt som erbjöd sig att posta dem åt mig. Glömde kanske skriva SWEDEN. De lär komma fram ändå. Det är ju ändå frankrike. :)
Jag har tappat min klocka. Dagen innan kristi himmelfärds dag, dvs antagligen precis innan de hade storstädning i salen där klockan låg.
Nu har jag dock lite franskt tempo i blodet, så för tillfället gör det inte sådär jättemycket... :)
Vi har ätit på en typisk liten restaurang i Lyon, haft konserter i Riom och l'Arblesle, besökt vingårdar, haft vinprovning, varit på körfester och haft det helt underbart...
På onsdag är sista konserten, och den enda på hemmaplan... Får se om vi lyckas charma (och charmas av) svenskarna lika bra som fransmännen... :)

Trosvisshet?

Kom iväg till Furulundskyrkan ändå.
Var nära att jag grävde ner mig så långt i serierna att jag inte kunde ta mig ut.
DS9 är det som gäller för tillfället.
På väg till kyrkan började jag läsa en bok utav Peter Halldorf som jag lånat/köpt/flummat mig till för två söndagar sen. Riktigt bra läsning...
Hm.
Som vanligt verkar allting ha en röd tråd.
Den här gången handlar det om att få mig att försöka förstå att det handlar om att släppa taget, att låta Gud vara den som bestämmer och inte jag.
Det kommer bli svårt. Verkligen helt jätteomöjligt svårt.
Men om jag inte gör det kommer jag aldrig gå framåt.
Läste på vägen hem om att tron aldrig kan handla om att ha listat ut hur det är, att man aldrig kan veta något med säkerhet om Gud. Det är inte det tron handlar om...
Gud, hjälp mig att inse att jag behöver släppa taget! Snälla...
(Eller kanske snarare att jag behöver låta dig hjälpa mig att släppa taget...)

Omvändning.

Ibland är det skönt att bli påmind om att man inte är ensam.
Att det faktiskt finns fler folk som går igenom saker.
Kanske kan jag till och med vara till nytta...
Tack Gud för "Cellet"!

Förtröstan, förtvivlan, förväntan

Jag vet att jag inte tror på rättvisa.
Men ändå vill jag inte.
Återigen är det jag som behöver hjälp.
Återigen riskerar jag att förstöra allt, att bli Den Beroende.
Måste det vara så?
Jag önskar så att det kunde hjälpa att förtränga saker.
Tydligen gör det det inte.
Varför kan jag inte vara stark och fri, kunna tygla mitt förflutna själv och börja Hoppas?
Måste jag häva ur mig all ångest, vånda, ensamhet, förtvivlan och rädsla igen?
Hur kommer jag någonsin kunna komma ur den bilden av mig de kommer få då?
Kan jag inte bara få vara sådär hel och ren som de andra, med en någorlunda fungerande sjävbild och framtidstro, och en förtröstan på att saker nog kommer ordna sig till det bästa...

Men ändå gör jag det... Ändå orkar jag inte hålla inne med hur det är, för jag vet hur väl jag behöver få hjälp med att sluta våndas och kanske på något sätt ta mig vidare in i en framtid där jag vågar tro på en Gud som inte bara hjälper mig ibland genom att ge mig styrka, utan faktiskt kan vara aktivt god...
Så kanske är det så, att jag behöver ta ett stadigt grepp om toalettstolen med båda händer, och kräkas ur mig tills det svarta tagit slut igen.
Är det det du vill, min Gud?