Förtröstan, förtvivlan, förväntan

Jag vet att jag inte tror på rättvisa.
Men ändå vill jag inte.
Återigen är det jag som behöver hjälp.
Återigen riskerar jag att förstöra allt, att bli Den Beroende.
Måste det vara så?
Jag önskar så att det kunde hjälpa att förtränga saker.
Tydligen gör det det inte.
Varför kan jag inte vara stark och fri, kunna tygla mitt förflutna själv och börja Hoppas?
Måste jag häva ur mig all ångest, vånda, ensamhet, förtvivlan och rädsla igen?
Hur kommer jag någonsin kunna komma ur den bilden av mig de kommer få då?
Kan jag inte bara få vara sådär hel och ren som de andra, med en någorlunda fungerande sjävbild och framtidstro, och en förtröstan på att saker nog kommer ordna sig till det bästa...

Men ändå gör jag det... Ändå orkar jag inte hålla inne med hur det är, för jag vet hur väl jag behöver få hjälp med att sluta våndas och kanske på något sätt ta mig vidare in i en framtid där jag vågar tro på en Gud som inte bara hjälper mig ibland genom att ge mig styrka, utan faktiskt kan vara aktivt god...
Så kanske är det så, att jag behöver ta ett stadigt grepp om toalettstolen med båda händer, och kräkas ur mig tills det svarta tagit slut igen.
Är det det du vill, min Gud?