Hm.

Är jag pessimistisk, eller är det bara ironin som håller mig fången?
Är jag en pessimist, eller gör det bara för ont att hoppas?
Kan en pessimist tro sig själv om gott?
Kan jag tro mig själv om gott som pessimist?
Egentligen är det väl för tidigt för mig att handla.
Eller för sent...
Fast kanske, bara kanske, är det nu som det är dags.
Dags att göra något!
Vara något!
...Bli något?
I vems ögon?
Och varför?
...undrar jag egentligen det här, eller skriver jag det mest för att det känns bra? För att det är stereotypt? Och är det egentligen någon skillnad?
Vem är min fader, och vem är min svågor... ;)
Undrar hur bra jag skulle må utan humor...
Åtminstone av det slag jag alltför ofta praktiserar.
Lämna allt, och följa Honom...
Lämna sig själv, och allt som mig tynger...
Eller skall det med, med och renas genom eld, renas till det får en ny glans och jag äntligen, äntligen kanske igen lär mig att hoppas på något som är gott även för mig?
Det är lätt att vara för hård mot sig själv.
Och älska sin nästa likadant.
Det är inte lett att va est, men det är balt, och man är åtminstone inte slav...
...Men så är jag ju nu inte est...
Herre, förbarma dig över mig...
Hjälp mig att be, och att börja hoppas...
(Och ge mig någon att älska...)