Gud.

På spårvagnen hem från träffen med Malin och Rebecca kändes det som att Gud sa till mig att inte lyssna på radio.
Van som jag är att tänka att det bara är jag och strunta i det plockade jag fram min lilla radiomobil och satte i lurarna. Rätt snart insåg jag hur lite jag hade att förlora på att testa om det verkligen var Gud (han har ju faktiskt pratat med mig förut!), och tog av mig hörlurarna igen.
Efter ett tag blev jag riktigt intresserad av att personerna bakom mig, en afrikanska och två afrikaner, satt och högljutt diskuterade sina olika religioner. Svensk som jag var vågade jag inte vända mig om riktigt, men efter ett tag var även jag framme (det var en dörr emellan oss) vid dem och talade om hur kristendomen såg på saken. Eller nåt åt det hållet iaf.
Afrikanskan var muslim, och de två herrarna hade nån Nelson Mandela-tro av nåt slag. (Att alla är Guds barn, eftersom Gud befruktade den första kvinnan. Kom inte på att fråga hur Nelson Mandela var speciell, men han skulle tydligen vinna kriget genom att föra in den vite mannens vapen eller nåt. Ölen de drack kan ha bidragit till förvirringen dock.)
Jag gick inte a vid centralstationen, utan fortsatte lyssna och prata. Vid brunnsparken var jag dock dum nog att gå åt ett annat håll i tron om att det var viktigt att ta sig hem än vad de andra gjorde, för det visade sig att alla skulle av vid samma stopp. (Kvinnan var en av dem som ansåg att "vi alla tror på samma Gud i slutänden", vilket jag tyvärr inte fick diskutera så mycket med henne innan vi skildes åt...)
Lite illa det där, och nåt jag nog kommer gräma mig över, men det är ju iaf rätt tydligt att det var Gud som pratade med mig.
Gött det.

Ge mig en chans till. Och en till. Och en till. Så kommer jag kanske till sist lyckas lära mig gå.