Utan te.

Undrar om det är maniskt?
Nu blev det sådär igen. Är uppe kl 05:10 när jag hade för avsikt att lägga mig kl 12. Eller för att citera ett chatinlägg:

(02:11:12) ***Jag ställer väckarklockan på 10
(02:11:19) Jag: nu skall här vändas dygn! :)
(05:05:57) Någon annan: gl hf
(05:10:40) Jag: thx :)

Är nu på avsnitt 13 i en serie som handlar om en som är död. Eller om det var avsnitt 14.
Det känns mysigt att fortsätta, att trotsa, att misslyckas...
Eller är det jag som lägger in för mycket?
Det är definitivt mysigt att vara uppe sent och dra ut på saker... Men varför lyckas jag inte lägga mig när jag borde vilja, eller kanske till och med vill, på nån nivå? Vad får mig att instinktivt låta bli att lägga mig, när det är det jag vet att jag behöver? Hur skall jag annars kunna söka ledigt till den 17:e när min syster konfirmeras, om jag inte är uppe på arbetstid, och hur skall jag hinna till kyrkan, när jag inte vaknar förrän 16:30?

Ändå sitter jag kvar.
Ändå lockar det mer att sitta uppe, att inte förändra, inte bryta, inte förändras...
Att ständigt vänta på förändring, längta efter att ångesten skall försvinna, men samtidigt vila i att den är kvar, vila i att inte göra något...

Nu har jag jobbat i över en månad på jobbet.
Snart kommer pengarna.
Bara 24 dagar kvar...
Ändå har jag köpt en hårddisk.
Det kanske är så det är; anser jag att det är kört, att det inte går, så anstränger jag mig inte ens.
Så om jag inte tror mig kunna få råd, så struntar jag i att vänta, och lånar utav mitt sparkapital som skulle räckt till så mycket. Eller sitter uppe och tittar på "dead like me", avsnitt 14...