Dikt.

Vinden vänder i mitt inre. Men vartåt, det undrar jag.
Tankarna och känslorna, som var de ett andetag.
Skiftningar och glirningar åt håll som jag inte vet.
Vad är sanning, vad är lögn, och vad är då verklighet?
Vart mitt inre är på väg, och vad som med mig har skett...
Att gå framåt, steg för steg, det är inte alltid lätt.
Står jag vid ett vägskäl nu, och kanske bör hoppa ut?
Vart skall jag ta vägen då om allt som jag vet tar slut?
Kunskap, vilja, tvång och list och känslor och snusförnuft...
För att orda vad jag känner kräver jag mera luft.
Instängd är jag nu på sätt som jag inte riktigt vet.
Nånting växer inom mig, men vad är en hemlighet.
Var är vishet, var är Gud och allt som jag håller av?
Skall jag nånsin komma fram till sanningens ljusa hav?
Havet lockar mig, det ber mig simma tills jag kan allt.
Jag är både döv och blind och korkad och stum och halt.
Vad är frihet? Är det blott att följa sin egen stig?
Är det kanske att få bo hos den som vill väl med mig?
Kluvenheten inom mig blir större och mindre jämt.
Tvenne vägar följer jag tills livet blir som ett skämt.
Välja måste jag om inte jag skall förbli som nu,
(vilket också är ett val, men sämre än dessa tu.)
Jag försmäktar, jag förgås och vet inte riktigt ut.
Vad som händer får vi se, och nu så är dikten slut.