Smärtan.

Nej, jag har inte blivit omänsklig.
Det är fortfarande helt rövsvårt att släppa att jag inte är lika omtyckt som jag vill.
Gör ont!
Men att fokusera på att njuta utav det jag har är helt klart mycket bättre. Produktivt.

Om att förflytta sig framåt i olika hastighet.

Jag har gjort något som jag inte trodde jag någonsin skulle:
Jag har upptäckt en glädje i att springa!
Glädjen i att lära sig att man kommer längre än man tror om man inte (huvudsaklingen) ser på slutmålet, utan tar en liten etapp i taget; hittar massa små delmål: "bara DIT, och nu bara DIT ..."
Kanske är det så livet funkar i övrigt med?
Än så länge verkar det stämma rätt bra ...

Jag har även gjort ytterligare en upptäckt:
Skillnaden på att jogga bort till ön över isen, och att springa dit, är att man i det förra fallet visserligen förlorar en minut i tid, men slipper det där med att ligga på ön och hyperventilera och nästan inte kunna andas. Dessutom orkar man hela vägen tillbaka igen, och har inte hosta i två timmar efteråt.
Kanske är det så livet funkar i övrigt med?

"Njut!"

Igår fick jag en uppmaning som förändrade mitt tillstånd jag haft sen i lördags morse runt 10 av att vara sårad, ledsen och oförmögen att umgås eller glädjas till att kunna släppa att jag har min konstanta smärta av att inte vara lika omtyckt som jag tycker om.
Jag har gjort en lista:

Njut!

Äg inte!

Älska obehindrat

Älska utan krav

Följ ditt hjärta

Finn ditt värde i att älska (inte i att älskas)

Detta att få njuta! Att det faktiskt är njutbart det jag har. Att jag får glädjas så mycket över någon. Att jag inte behöver låta avundsjukan och svartsjukan ta ifrån mig den glädjen. Att allt som sker i smärtan fostrar fram något gott, om det är god smärta. Att "allt leder alltid till något gott! Du måste tro det!" som en med livserfarenhet sa till mig igår.
Jag är trött på smärtan. På ensamhet. På att inte ha en sexuell, intim och nära relation med en kvinna som jag älskar. På att inte vara mindre trasig än jag är.
Men:
Det jag har är gott.
Jag är mindre ensam än förut.
Jag får mer umgänge här än jag skulle fått någon annanstans.
Och jag fullkomligt älskar en person här. Och att få göra det är något gott. Och jag bör sätta värde i att jag kan det. Våga göra det fullt ut, utan krav på återgäldning vare sig från min eller personens sida... (Jag verkar vilja gottgöra att jag älskar genom att utföra tjänster ibland. Och ibland utföra tjänster för att försöka få den andra att tycka om mig. När jag istället väljer antingen att inte göra något, eller att göra saker för henom bara för att jag vill och tycker så förskräckligt mycket om henom, då är det gott, och något helt annat. Glädje.)
Och när jag ger upp alla försök att äga, det är då det sker... Det är då det blir bra. Det är då jag kan vara mig själv.
Fast det är svårt att inse skillnaden mellan att vilja umgås och att vilja äga ibland... Lätt att lura sig... Lätt, o så lätt, att jämföra sig med det andra har. Det som jag vill ha, men inte har... Men tittar jag på det, då finns det ingen chans att jag kan få det.
Kan jag inte glädja mig, kän jag inte lära mig njuta, då spelar det ingen roll vad jag har, för det finns alltid mer att jämföra sig med. (Eller? Konstigt nog tycker inte mina känslor om det där sista... Om inte annat så har jag ju inte direkt erfarenhet av det än. Kanske är det...)

Perspektiv

I dag gav mig själavårdaren en helt annan möjlig tolkning av vad som sagts mig utan ont uppsåt, men som jag tolkat illa. Hens tolkning innebär i princip totala motsatsen mot det jag själv tolkade in i det hela.
Den här dagen har varit väldigt trevlig. Jag har kunnat umgås, och nästan vara mig själv. Har till och med cyklat iväg till en affär 40 minuter bort som inte hade vad jag sökte. Det var underbart trevligt.

I övrigt har jag upptäckt att mycket i livet handlar om att ha en god grundsyn på sig själv, en grundtrygghet som är bottnad i något som faktiskt håller. Det, och att ha perspektiv på tillvaron. (Fast det senare har jag inte själv kommit fram till, det har mest sagts mig. Men det verkar rätt bra det med...)

Om att släppa.

I torsdags var jag harmsen, på det sätt man blir när saker blir uppdragna som man inte har kunnat släppa än.
I fredags funderade jag 9 timmar i sträck på förlåtelse. Vad det innebar, vad man bör be om förlåtelse för, om det är samma sak som man behöver förlåta, om samma sak gäller Gud och människor, och mycket mer.
Det enda jag kom fram till som inte slutade i frågetecken, var att jag behövde förlåta, oavsett om jag någonsin skulle få en bön om förlåtelse.
Att kräva något annat vore något skrämmande likt hämnd.
Så jag förlät. Uttalade förlåtelse över allt som varit. All smärta (oavsett vem som bär skuld till den), och all skuld som ådragits.
Igår förlät jag officiellt den person jag har haft den mest smärtsamma och betydelsefulla relationen till här.
Och det var verkligen befriande.

En minut senare råkade jag bli sårad igen.
Nu går jag fram en halvdag i taget, och överlever på böner när smärtan kommer tillbaka.
Men det stora är sagt. Steget är taget. Vandringen påbörjad.
Och den går framåt, och uppåt.
I söndags var kalendermässigt den första vårdagen.
Så trots att det just snöade, och att isen ligger tjock på sjön här brevid, så är det faktiskt vår, och den kommer bara komma mer och mer. (Med ett och annat snöfall på vägen...)

(Tyvärr är mina händer fortfarande för trasiga för att jag skall kunna skriva längre än såhär. Men det här har hur som helst varit en riktigt viktig livsupptäckt. Om jag inte hade förts till Bjärka av Gud precis samtidigt som dessa andra människor, hade jag kanske aldrig fått inse det här med förlåtelse, och vad det innebär.)