Jag har gjort något som jag inte trodde jag någonsin skulle:
Jag har upptäckt en glädje i att springa!
Glädjen i att lära sig att man kommer längre än man tror om man inte (huvudsaklingen) ser på slutmålet, utan tar en liten etapp i taget; hittar massa små delmål: "bara DIT, och nu bara DIT ..."
Kanske är det så livet funkar i övrigt med?
Än så länge verkar det stämma rätt bra ...
Jag har även gjort ytterligare en upptäckt:
Skillnaden på att jogga bort till ön över isen, och att springa dit, är att man i det förra fallet visserligen förlorar en minut i tid, men slipper det där med att ligga på ön och hyperventilera och nästan inte kunna andas. Dessutom orkar man hela vägen tillbaka igen, och har inte hosta i två timmar efteråt.
Kanske är det så livet funkar i övrigt med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar