Om att släppa.

I torsdags var jag harmsen, på det sätt man blir när saker blir uppdragna som man inte har kunnat släppa än.
I fredags funderade jag 9 timmar i sträck på förlåtelse. Vad det innebar, vad man bör be om förlåtelse för, om det är samma sak som man behöver förlåta, om samma sak gäller Gud och människor, och mycket mer.
Det enda jag kom fram till som inte slutade i frågetecken, var att jag behövde förlåta, oavsett om jag någonsin skulle få en bön om förlåtelse.
Att kräva något annat vore något skrämmande likt hämnd.
Så jag förlät. Uttalade förlåtelse över allt som varit. All smärta (oavsett vem som bär skuld till den), och all skuld som ådragits.
Igår förlät jag officiellt den person jag har haft den mest smärtsamma och betydelsefulla relationen till här.
Och det var verkligen befriande.

En minut senare råkade jag bli sårad igen.
Nu går jag fram en halvdag i taget, och överlever på böner när smärtan kommer tillbaka.
Men det stora är sagt. Steget är taget. Vandringen påbörjad.
Och den går framåt, och uppåt.
I söndags var kalendermässigt den första vårdagen.
Så trots att det just snöade, och att isen ligger tjock på sjön här brevid, så är det faktiskt vår, och den kommer bara komma mer och mer. (Med ett och annat snöfall på vägen...)

(Tyvärr är mina händer fortfarande för trasiga för att jag skall kunna skriva längre än såhär. Men det här har hur som helst varit en riktigt viktig livsupptäckt. Om jag inte hade förts till Bjärka av Gud precis samtidigt som dessa andra människor, hade jag kanske aldrig fått inse det här med förlåtelse, och vad det innebär.)