allt.

Imorgon kommer det faktiskt hit någon på besök!
Skall bli trevligt...
I övrigt håller jag på och lär mig common lisp. Hoppas det går. Skulle vara riktigt kul att kunna dels vara duktig på något och dels kunna leka med just lisp, som verkar vara ett kul programmeringsspråk.
Det är svårt att hålla sig ifrån sånt som man tror sig vilja men egentligen inte vill.
Min längtan efter närhet och förtrolighet kommer inte tillfredställas av att fastna i pornografi, hur mycket jag än vill. Ändå är det så svårt att inte lura sig själv.
Jag har någon teori om att det beror på att jag inte känner till något bättre, men jag tror den är ganska falsk.
Kanske snarare är så att det jag söker efter inte är något jag vet hur jag skall finna, så att jag kör på gammal vana?
Nä, känns inte helt rätt det heller...
Hur som helst är det nog bra att börja tänka på vad jag skall ta med mig till min bror på lördag, eftersom jag antagligen kommer ha fullt upp med trevligt besök framtills dess här från och med imorgon kväll.
I övrigt känner jag mig inte orolig inför hösten, även om jag inte har någon aning om vad jag skall göra.
Kanske är det helt enkelt så att det inte är Dags att börja tänka på det än?
Har börjat känna av pollen nu, förövrigt. Näsan har kliat i några timmar nu, och det har varit spännande att prata. Än så länge klarar jag mig utan att knapra piller iaf.

Så... Packa/Sova/Data... Hmm, vilket blir det....

Uppgift.

Livet var på väg neråt förut idag. "Råkade" "vilja" "fastna" på fel nätsidor igår i några timmar. Inte så farligt, men ändå tillräckligt för att minska mitt egenvärde (varför lägger jag mitt egenvärde i sånt?)
Det är bra att ha folk att prata med, även om jag försöker göra det i begränsad utsträckning så jag inte förstärker min dåliga självbild genom att alltid säga att det är dåligt. Sen i lördags har det ju faktiskt varit rätt så bra!
Nu skall jag börja skriva ett common lisp-program som skall låta mig mata in för varje dag trevliga saker som har hänt mig, bra saker jag lärt mig, och bra saker jag gjort.
Det sista är det viktigaste, tror jag, för den delen av inmatningen skall aldrig vara tom.
Idag har jag till exempel duschat, varit ute, tyckt om folk och skrattat.

Knän och helg.

Mina knän verkar ha blivit lite skadade av att springa upp och ner för trapporna under arbetspassen förra veckan.
Bar nämligen böcker upp för tre våningar i slottet sex timmar per dag i fyra dagar.
Svettigt och kul var det, men jag var rätt död i slutet av veckan, och jag sov rätt dåligt.
Så idag har jag tagit ledigt under eftermiddagen!
Grymt skönt.
Gick i säng och pseudosov i en timme förut.
I övrigt har helgen varit riktigt, riktigt skön. Inte haft några svackor som jag inte kommit ur, och jag har fått en hel del mysigt mig tillgodo.
Eller vad sägs om följande:
Sitta ute på gräsmattan i sommarvärme utan att känna av allergi, och med en vän som man nästan aldrig träffar på tu man hand.
Sätta sig brevid någon och få perspektivet ändrat från att "jag stör nog" till "människor tycker om människor. Att se människor med kärlekens ögon och anta att de gör detsamma är en god grundsyn. Om jag stör säger de nog till, men chansen är stor att de blir glada av att se mig."
Få praktisera ovanstående insikt.
Få äta bröllopstårterester med riktigt god marcipan och en blå marcipanros.
Att se att "nej, den här situationen har ingenting i sig som jag egentligen borde vara avundsjuk på, och snart kanske jag kan klara av att inte vara det."
En så skön söndagsafton så jag tog med mig fiolen ut i (den för mig oallergena) naturen och bara spelade av lycka i en halvtimme ...

Nu har jag en halv vecka kvar här innan jag åker och hälsar på min bror i en vecka. Sen kanske jag förhoppningsvis har någon idé om vad jag skall ta mig till till hösten.
(Så, nu har nog fingrarna fått nog med motion för den här gången.)

Kinesis.

Jag har ett nytt tangentbord. Det är bra.
Om jag lär mig skriva bra på det kanske jag slipper få ont i fingrarna.
Kanske att jag kan få koda i framtiden, trots allt?

⸮⸘‼‽

Håller jag på att bli galen, eller håller jag på att bli frisk på riktigt?
Har jag kommit närmare mina känslor, eller orkar jag bara inte mer?
Skrek rätt ut i en kvart igår (för att det gjorde så ont själsligt) tills någon kom och stoppade mig. Idag mår jag i grunden riktigt bra, även om jag nog är lite lättsårad, kanske.
Det pratas om att skaffa experthjälp åt mig. Sjukt jobbigt. Sånadär människor brukar inte hjälpa. Jag har hitintills bara kunnat ta till mig hjälp från människor som jag faktiskt kunnat se som vänner.
Det är ju klart intressant att Guds svar på att jag sätter mig på ett sånt här ställe är att vända ut och in på mig så mycket så att jag kanske behöver experthjälp för att klara av det. så att jag kanske faktiskt kan hjälpas av experthjälp. så att jag kanske kan bli hulpen på riktigt.
På det här stället tvingas jag ständigt bearbeta det som annars ligger latent, och som jag bara hör en svag susning av. Ständigt.
Jag behöver vila.
Jag behöver vila.
Jag behöver vila.

Och kanske att det kan gå.
Jag skall prata ut med någon på lördag om saker. Det kan potentiellt bli helt oändligt bra.
Saker kanske äntligen kan få redas ut lite på riktigt.
Och då slipper jag en del av det som plågar mig här. Hoppas jag.
Sen kanske det kan bli jättebra att faktiskt få fortsätta leva här och få hjälp av en psykolog, eller dylikt. Vem vet.

Lite mer flum.

Kanske är det så att jag inte både kan göra saker och ha ett socialt liv som verkligen betyder något?
Eller är jag ute och cyklar nu?
För om jag skulle ta och lära mig lisp på riktigt så skulle jag behöva att inte hela tiden känna att jag inte gjorde det istället för att umgås med folk. Att jag inte missade något som vore mer (för stunden (och framtiden?)) givande. Och om jag är helt ensam, då finns det, som det är nu, inget som håller mitt mörker tillbaka.
Just nu är jag iaf inkapabel att göra något vettigt. Är för socialt beronende, och vet inte hur jag skall ta mig ur det. För jag kan inte läka mig själv, och det är bara genom att faktiskt läkas på riktigt som jag kan komma ur det här. (Att inte umgås med folk, eller att ständigt umgås med folk, det är bara sätt att få "sjukdomen" att inte visa symptom.) Att inse mig jämställd och älskad. Det är målet.
Men finns det någon väg dit?

life-p (Dagens klagovisa)

Hm.
Verkar som att jag har givit upp.
Skiter i att kämpa mot att vara socialt beroende.
Orkar inte vara socialt beroende.
Vill gå ut.
Orkar inte gå ut ensam.
Orkar inte be folk.
Vill inte gå ut oensam, men jag är rädd för följderna av att gå ut själv och sen inte ha någon att umgås med.
Kuken.
Kanske helt enkelt är för trött.
Men det suger att jag styrs utav rädsla, och att det blir värre utav att försöka göra något åt det.
Nu skall jag nog göra bådadera.
Äta kakan och ha den kvar, så att säga.
Både göra vad jag vill, och umgås.
Fast så länge jag är kvar i det här tillståndet av att ha blivit sårad vet jag inte vad jag egentligen vill, och vad jag bara förväntar mig av mig för att vara duktig och självständig och inte hatas av mig.
Om jag skall vara kvar här nästa år får det inte sluta så här.
Min förhoppning är att jag lyckas lära mig att inte vara bunden av mig själv och min självrädsla och människorädsla innan det här året är slut.
I så fall är jag fri att göra nästan vad som helst, istället för att inte kunna egentligen göra något.
Hm. Med detta vill jag inte säga att året här på något sätt varit verkningslöst eller meningslöst, men just nu ser jag ingen som helst vits i att fortsätta kämpa, eller ens hur detta mitt kämpande skulle gå till så länge jag gör det ensam. Vilket jag kanske inte gör. Kanske.
Vi får se.
Men det sätt som det har gått til hittills verkar uttömt på potential.
Och jag verkar ha slut på kraft.
Varför skall det vara så svårt att vända sig till Gud På Riktigt?
Och varför vill jag inte?
Vad är jag rädd för?
Rädd för en dömande Gud, en som bevisligen hatar mig, då jag blivit utsatt för allt det här.
Tänker jag nu, i mitt trasiga tillstånd.
För nog har jag fått mycket ut av det här egentligen, om jag bara vill tänka så.
Fast ändå, jag är skapad till att utvecklas genom smärta.
Hur ball är det på en skala.
Kanske att jag även kan få utvecklas genom kärlek och glädje?
Suck.
Blä.
Detta är en del av vad jag fått ut av Bjärka:
Lärt mig att gråta.
Lärt mig lite att hitta mitt egenvärde.
Sann gemenskap.
Att inte känna mig utanför.
Att lite mer inse mitt lika värde.
Att se hur livet blir bättre av att inte äga.
Att se att det är när jag inte hatar mig själv som jag verkligen kan hjälpa andra.
Att min uppfattning om hur andra uppfattar mig inte behöver ha så mycket med verkligheten att göra, även om det kan det.
Att sår tar lång tid att läka.
Att det är helande och svårt att förlåta, och att känslorna måste tillåta intellektet att få känslorna att gå med på det för att det skall kunna ske...

Men nu är jag trött på det här.
Nu vill jag bara att allt skall funka.
Att jag kan få en trevlig och skön sista tid, utan att gå runt och ha konstant ont. Det är liksom inte kul längre.
Har pratat med alla involverade, och det kanske finns en lösning. Kanske.
Prata, prata, prata... Jag vill leva...

(eql 1 (random 2))

Uppgivenhet.

Jag vill inte. Jag vill verkligen inte.
Jag vet bara inte vad.

Glömska.

Bara så jag inte glömmer av hur man gör, så kommer här ett snabbt inlägg innan jag tar mig upp till completorium(kvällsbön).
Just nu är det Stora Måndagen, vilket är första dagen i Stora Veckan, vilket är sista veckan i påsken.
Hm.
Jag verkar glömma bort att jag är beroende av en massa saker jag inte borde till och från.
I måndags hade jag i princip första dagen i mitt liv då jag inte kände mig underlägsen människor, utan kände att jag faktiskt var ok precis som jag var, så bräcklig som jag var, och att det var helt ok att vara människa, och att jag var lika mycket värd som andra, och att de var lika mycket värda som mig.
Nu hinner jag dock inte skriva mer.
Kommer kanske sen.