life-p (Dagens klagovisa)

Hm.
Verkar som att jag har givit upp.
Skiter i att kämpa mot att vara socialt beroende.
Orkar inte vara socialt beroende.
Vill gå ut.
Orkar inte gå ut ensam.
Orkar inte be folk.
Vill inte gå ut oensam, men jag är rädd för följderna av att gå ut själv och sen inte ha någon att umgås med.
Kuken.
Kanske helt enkelt är för trött.
Men det suger att jag styrs utav rädsla, och att det blir värre utav att försöka göra något åt det.
Nu skall jag nog göra bådadera.
Äta kakan och ha den kvar, så att säga.
Både göra vad jag vill, och umgås.
Fast så länge jag är kvar i det här tillståndet av att ha blivit sårad vet jag inte vad jag egentligen vill, och vad jag bara förväntar mig av mig för att vara duktig och självständig och inte hatas av mig.
Om jag skall vara kvar här nästa år får det inte sluta så här.
Min förhoppning är att jag lyckas lära mig att inte vara bunden av mig själv och min självrädsla och människorädsla innan det här året är slut.
I så fall är jag fri att göra nästan vad som helst, istället för att inte kunna egentligen göra något.
Hm. Med detta vill jag inte säga att året här på något sätt varit verkningslöst eller meningslöst, men just nu ser jag ingen som helst vits i att fortsätta kämpa, eller ens hur detta mitt kämpande skulle gå till så länge jag gör det ensam. Vilket jag kanske inte gör. Kanske.
Vi får se.
Men det sätt som det har gått til hittills verkar uttömt på potential.
Och jag verkar ha slut på kraft.
Varför skall det vara så svårt att vända sig till Gud På Riktigt?
Och varför vill jag inte?
Vad är jag rädd för?
Rädd för en dömande Gud, en som bevisligen hatar mig, då jag blivit utsatt för allt det här.
Tänker jag nu, i mitt trasiga tillstånd.
För nog har jag fått mycket ut av det här egentligen, om jag bara vill tänka så.
Fast ändå, jag är skapad till att utvecklas genom smärta.
Hur ball är det på en skala.
Kanske att jag även kan få utvecklas genom kärlek och glädje?
Suck.
Blä.
Detta är en del av vad jag fått ut av Bjärka:
Lärt mig att gråta.
Lärt mig lite att hitta mitt egenvärde.
Sann gemenskap.
Att inte känna mig utanför.
Att lite mer inse mitt lika värde.
Att se hur livet blir bättre av att inte äga.
Att se att det är när jag inte hatar mig själv som jag verkligen kan hjälpa andra.
Att min uppfattning om hur andra uppfattar mig inte behöver ha så mycket med verkligheten att göra, även om det kan det.
Att sår tar lång tid att läka.
Att det är helande och svårt att förlåta, och att känslorna måste tillåta intellektet att få känslorna att gå med på det för att det skall kunna ske...

Men nu är jag trött på det här.
Nu vill jag bara att allt skall funka.
Att jag kan få en trevlig och skön sista tid, utan att gå runt och ha konstant ont. Det är liksom inte kul längre.
Har pratat med alla involverade, och det kanske finns en lösning. Kanske.
Prata, prata, prata... Jag vill leva...

(eql 1 (random 2))