Lite mer flum.

Kanske är det så att jag inte både kan göra saker och ha ett socialt liv som verkligen betyder något?
Eller är jag ute och cyklar nu?
För om jag skulle ta och lära mig lisp på riktigt så skulle jag behöva att inte hela tiden känna att jag inte gjorde det istället för att umgås med folk. Att jag inte missade något som vore mer (för stunden (och framtiden?)) givande. Och om jag är helt ensam, då finns det, som det är nu, inget som håller mitt mörker tillbaka.
Just nu är jag iaf inkapabel att göra något vettigt. Är för socialt beronende, och vet inte hur jag skall ta mig ur det. För jag kan inte läka mig själv, och det är bara genom att faktiskt läkas på riktigt som jag kan komma ur det här. (Att inte umgås med folk, eller att ständigt umgås med folk, det är bara sätt att få "sjukdomen" att inte visa symptom.) Att inse mig jämställd och älskad. Det är målet.
Men finns det någon väg dit?