Sorg

Nu är jag trött på det här. Det tomma livet förtär mig inifrån, och jag vet inte vad jag skall göra. Jag vill inte. Vill inte glida tillbaka, vill inte tvingas in i gamla mönster, in i själsdöd och stagnation.
Men jag ser ingen väg ut.
Hoppas jag får jobb snart, så jag åtminstone får nån inkomst.
Just nu stressar jag sönder mig på att söka jobb på nätet, så jag slipper få min själ söndertrasad av arbetsförmedlingen och socialen.
Orkar inte vare sig plugga esperanto eller clisp, eller ha glädjen att spela fiol, när jag sitter fast här framför mitt obekväma skrivbord och söker efter meningslöshet.
Jag tror mitt humör påverkas utav att jag håller på att bli sjuk. Eller tvärtom, kanske.
Jag tror att jag just nu mår mycket sämre än det känns. Känner mig stundtals omotiverat förtvivlad. Har brustit ut i gråt en gång.
Längtar tillbaka. Eller rättare sagt kanske: längtar efter att få fortsätta bli hel, efter att slippa att aldrig få komma fram till den där gränsen bortom vilken jag faktiskt på riktigt kan tänka annorlunda, gränsen bortom vilken jag förmår leva...
Jag var så nära...
Jag behöver ha en god gemenskap. Behöver ha folk som ser att jag har förändrats. Behöver ha människor som jag förändras av. Behöver ha någon att tycka om. Behöver ha någon att inte vara som.
Behöver få känna mig omtyckt igen.
Behöver ha ett liv som inte bottnar i ihålighet och obekvämhet.