Känsla, vad vill du mig?

Igår fick jag gråta lite. Det var bra.
Undrar varför jag egentligen behövde det... Känns som att det mest var andras reaktioner på hur jag uppfattade det med sofia som gjorde att det blev till något mörkt och självanklagande... Å andra sidan är det oftast i sällskap med andra som ens egna små idiotier framstår klarare som just sådana...
Orkar eller vågar jag öppna mig för nån igen? Är så trött på trasiga relationer... Misstänker väl lite att jag håller mig ifrån att bilda nya, så de inte skall gå sönder. Åtminstone på en undermedveten nivå... På en annan skriker jag efter att få dela mitt liv och mina erfarenheter med någon/något/några... Åtminstone är det en hypotes.
Varför annars skulle jag blogga?

Har fått en fet läxa i kören; ett hyfsat svårt stycke som jag skall försöka lära in på nåt magiskt sätt. Hade varit bra med ett piano nu, men om jag lyckas med bara mitt gehör vore det ju onekligen ganska roligt. Skall dock på konferens i helgen, så all tid jag har till allt är egentligen borta...

Det är skönt att vara upptagen av labbar hela tiden, så det känns att jag faktiskt gör något, och är duktig.
Sen att det inte är Livet, det får jag väl ta och ignorera tillsvidare...

Skall in och labba färdigt en labb nu, som blev färdig på något magiskt sätt i förrgår, och nu bara behöver en rejäl upputsning. Var trevligt att få besök utav U i förrgår... Hen sov på min soffa, och bidrog därmed till att jag inte satt uppe för sent och fastnade i animeserier... Var bra...

Borde dock lära mig det här med integritet, och att inte berätta allt för alla. Vilket väl tar oss tillbaka till punkt ett igen, det där med att öppna sig för någon...

Aja, dags för skola.

(PS.
Det är snö ute. Snö är trevligt. Jag tycker om snö.
Silvertejpen på min ena sko håller dock inte med mig om att snö är trevligt.
)