Ett såntdär inlägg igen

Ok, nu skall jag försöka skriva ett såntdär långt inlägg där jag ger en ögonblicksbild av mitt interna tillstånd, på nån halvmetafysisk nivå.

Just nu är det mycket som händer; jag går två kurser, som jag behöver klara med bravur för att ens kunna tänka på att lyckas plugga upp tillräckligt mycket matte under jullovet för att kunna klara av att läsa flervariabelanalys på F för att sedan nästa läsår kanske komma in på teknisk matematik, om jag får ihop tillräckligt många poäng. Detta kanske låter enkelt, men då har man inte tagit med i beräkningen att jag just nu har extra lätt för att självdestruktivt ge upp.
Igår slog det mig att jag nog aldrig kommer ha råd med att både köpa den dyra och bra elfiolen och köpa ekologisk mat. Jag kan alltså inte vara duktig och ändå ha kakan kvar. Och blir tvungen att hata mig själv igen. Och det vill jag ju inte. Faktiskt. På nån nivå.
Jag hade glömt hur deprimerad jag blir utav att inte ha råd med saker... Tog extremt mycket tankekraft för att övervinna känslorna och ta sig till lektionerna idag istället för att sitta hemma och låta alla drömmar glida iväg mot förintelse. Just nu kan man nästan inte prata med mig utan att jag börjar prata om hur jag har det. Och det är väl lite illa, om man inte vill skrämma bort folk.
Fast varför ha vänner som inte bryr sig...
Jag grät igen när jag såg film senast. Grät när jag såg kärleken, den där som jag nog aldrig kommer få... Jag vet, jag är inte redo, för trasig, för innesluten, men ändå... Vad är det för fel på just mig, som inte har någon?
Kärleken, den som är själva vitsen med Allt... Men hur skall jag ens börja kunna tinas upp för att komma dit? Kan jag själv kämpa för att må bättre när mitt sinnestillstånd är som det är? (Kan kärlek över huvud taget vara något man kämpar till sig själv?)
Jag vill så mycket, men orkar mindre och mindre... Fiolen vore så skönt om jag kunde spela på bra (om jag köper en (oakustisk) elfiol kan jag öva på natten), jag vill lära mig runt 12 språk, matematiken har jag tappat, min relation till Gud är inte bra...
Och det sistnämnda beror även det på min trasiga självbild! Om jag inte kan acceptera mig som älskad, hur kan jag då kunna ta till mig en som älskar mig? Och utan Gud är ALLT meningslöst.
Om jag kan få min förmodade depression diagnostiserad, undrar om jag då kan få nånslags hjälp, vad nu det skulle innebära...
Jag vill bara bli älskad för den jag är, men jag hatar mig själv.
Dessutom är jag förkyld.