Advent.

Att advent var en fasteperiod hade jag inte en aning om!
Får se vad jag skall fasta ifrån... Undrar om jag klarar att minska på socialt umgänge? Skulle kunna bära god frukt, men även bli helt tokigt fel...
Håller förövrigt på att försöka låta bli att diskvalificera mig själv hela tiden. Det är väldigt skönt de gånger det går. En massa bös som försvinner på kuppen om man bara lyckas med det...

Kunde ju jag tro...

Nähä. Så enkelt funkade det inte.
Känsorna, beroendena, att tycka om folk, avundsjukan, självanklagelserna, att störa sig på folk... Det kom tillbaka...
Så nu är jag som en förtvivlad vante i vinden som försöker hålla still.
Kanske att jag har lärt mig att be. Kanske att det hjälper.

Bjärka, tagning 2

Vilken helg.!.
Den allmäna oviljan till att kommunicera med folk verkar avta för varje samtal jag för, på gott och ont. Och jag får försöka fortsätta med att kasta allt på Gud.
För det var jag tvungen att göra, blev tvungen både logiskt och känslomässigt, i lördags. Och för första gången någonsin kändes inte Gud dömande. Första söndagen någonsin där Gud inte kändes dömande var alltså på domssöndagen.
"Gud, jag behöver dig, och jag skiter i vem du är eller huruvida du är ond eller god eller whatever. Ta mig!"
Och min bön gick i uppfyllelse. Den jag bett för c:a en halv månad sen om att "köpa ögondroppar av Gud, så jag kan se klart", som det står i uppenbarelseboken.
Lite som i slutet av Interstate 60 blev det med relationerna. "Så länge du vet att det inte är paketet, utan resan dit, som är avgörande, så har du lov att öppna." I söndags blev jag kramad precis sådär som jag hade behövt innan. Och det var väl mysigt, men inte mer. För nu kunde jag hantera det.
Insikten jag gjorde under helgen, som gjorde så ont... Hur skall jag förklara den.?. En bit av det: Jag upplevde verkligen hur jag inte i någon relation (åtminstone inte på Bjärka) kunde få det jag så lideligt trängtade efter, och att jag dessutom var tvungen att söka Gud (på riktigt!) för att kunna komma framåt och inte fastna i nåt moment 22.
Alla mina felaktiga hopp slets av mig, och jag låg skrikande och blödande kvar... Smärtan gjorde tillslut för ont, och det jag då gjorde, det var att jag faktikst på riktigt vände all min desperation mot Gud, och sa "om det nu inte funkar med människor, och funkar med dig, så ta mig då, och ge mig vad jag behöver!" ungefär. Och jag fick vad jag saknat: att kunna delta i tidebönerna, och att kunna (åtmintone lite) slänga mig på Gud.
Nu börjar saker mattas av: jag klarar av att kommunicera med folk igen, börjar bli beroende av folks omtyckande igen (fast jag hoppas jag städse kommer ha helgen i åminne.), och kämpar just nu med diskpasstressen (Som dock verkar vara rätt så hanterbar. Kanske. Jag lyckades ta det lugnt och ändå hinna med allt, så jag blev inte så jättestressad iaf.)
En vän sa till mig igår en sak som jag tyckte var bra: Att (här) se och uppskatta varje stund för vad den är, och sen lämna framtiden åt framtiden. Eller lite så. Dvs om nån varaktig relation skulle råka byggas, så får det väl vara ok, men fokus skall hela tiden vara på Gud.
Under diskpasset har jag nu flera gånger fått vända mina tankar från gamla fåror till Gud, men jag har också bitvis varit fri att tänka på andra saker. Till exempel att dansmattorna jag har beställt nu har kommit, och att det (antagligen) blir dans med bibelskolan ivkäll!

PS
Som ni märker saknar vårt skriftspråk symboler för kombinationerna ? + ... och ! + ..., så jag byggde egna...

PPS
Att det tar relationer för att inse att det inte är relationer det tar... Tål att tänkas på...

Mat.

Jag är hungrig.
Men jag vämjes vid tanken på mat.

_

Ja, något borde jag väl skriva någonstans om igår... Kanske här...
Primalskrik är något jag aldrig tidigare utstött...
Idag kanske jag för första gången på nånsin är tom nog att möta Gud.
Kanske.
Och en lidelse har förbytts i en vänskap där båda står på samma nivå.

Verklighet, förnekelse och kaos

Hm.
Det däringa lugnet jag hade fick mig att tro att jag var helt lagad. Det ledde till att jag i onsdags morse blev så ledsen så jag mådde illa.
Det blev till och med så att jag grät när jag pratade med någon efter lunchen. (Det är inte ofta jag gråter.)
Onsdagskvällen blev förövrigt inte lika trevlig som de brukar vara (dvs veckans höjdpunkt), och på något skumt sätt (delvis på grund av onsdagen) kom jag vid fredag lunch tillbaka in i den förvissning om att vara oälskad av (nästan?) alla som jag nu försökt förtränga i några månader.
Fast så får jag ju inte känna, så nu har jag levt i någonslags dubbelförnekelse och totalförvirring sen dess.
Men det var skönt, det där att veta att oavsett vad jag gör, så kan ingen tycka om mig. Alltså spelar det ingen roll vad jag gör. Jag slipper prestera något, slipper försöka förändra mitt väsen så att jag kan bli omtyckbar.
Det är oändligt mycket mer smärtsamt att kanske vara omtyckt, men inte lika, som att vara oomtyckt. Det ligger en kravlöshet i oomtycktheten som jag har svårt att finna i att vara potentiellt omtyckt, men kanske inte, fast kanske ändå, fast hur är en annan femma, och undrar om någon egentligen vet vem jag är, och vad skall hända härnäst, och kan jag verkligen[...]
Igår kväll kom jag på att det antagligen mer rör sig om att jag är mindre omtyckt av vissa än vad jag tycker om dem, och att det är mycket skönare att stänga in sig i en bubbla av oberoende än att stå ut med den outhärdliga sanningen: Det jag trängtar efter är ingenting jag kan få, och det har att göra med att jag är precis den jag är. Så om jag visar för migsjälv hur mycket det gör, hur mycket jag påverkas utav hur de mina utvalda som jag anförtror mig åt påverkas (hm, fel ord, men i brist på annat) av mig, då... smärta. Behöver jag säga mer?
Det räcker väl med att jag idag önskade att jag hade varit någon annan, och sisådär en 14 år yngre, för idag blev någon behandlad precis så som jag verkligen skulle behöva. (Och nej, det har (nog) inte med flickvän att göra. Bara med att bli omtyckt och förstå det.)
Så idag grät jag igen. (Det är inte ofta jag gråter.)

Lugn!

Igår hade jag mitt första arbetspass någonsin, som inte bara var lugnt utan dessutom lugnande.
Vad gjorde jag då, kanske ni undrar? Jo, jag tillät att det faktiskt tog precis så lång tid för mig att göra det jag skulle som det gjorde. Utan att döma mig, eller jämföra mig med andra. Och det gjorde hela skillnaden

Idag fick jag lära mig något nytt.
Om man skulle kunna sammanfatta gårdagens lärdom i "Försök inte prestera mer än du kan. Var dig själv!", så skulle man kunna sammanfatta dagens i "Försök inte prestera mer, bara för att du kan. Var dig själv!"

Jag skall förövrigt börja lära mig att tycka om migsjälv, för däri ligger hela mitt stressproblem, och hela dess lösning.

Förändring?

Nu har jag konstant mått illa i sex dagar.
Min mage känns ständigt spänd, och jag har konstanta träningsvärkskänslor i magen.
I lördags inträffade alltså Något.
Jag tror att det kan ha varit en kombination av att jag fått i mig något olämpligt (det gick maginfluensa bland husfolket) och att jag inte haft en lugn punkt över huvud taget i livet.
Just nu verkar dock saker kanske gå uppåt igen: mina relationer med folk verkar bli bättre, jag har bytt andlig vägledare till någon jag kan kommunicera med, men/och jag kommer tvingas ta itu med att säga till folk när jag inte vill saker. Dessutom vågar jag kramas, lite.
Tron är väl fortfarande i botten. För tillfället har jag tydligen bestämt mig för att lägga det på Sen-högen, att behandla det där. Har resignerat för den vanliga lunken istället för att tvinga mig in i migsjälv. Och det kanske behövs ett tag.
Idag lyckades jag kratta löv i flera timmar utan att bli stressad och gå i baklås. Det var bra. Och roligt.
Nu åker alla härifrån för att vara på olika saker. (Alla Som Räknas™ (förutom en (jag är feg)))
Får se hur jag klarar av det.