söndag, november 16, 2008

Verklighet, förnekelse och kaos

Hm.
Det däringa lugnet jag hade fick mig att tro att jag var helt lagad. Det ledde till att jag i onsdags morse blev så ledsen så jag mådde illa.
Det blev till och med så att jag grät när jag pratade med någon efter lunchen. (Det är inte ofta jag gråter.)
Onsdagskvällen blev förövrigt inte lika trevlig som de brukar vara (dvs veckans höjdpunkt), och på något skumt sätt (delvis på grund av onsdagen) kom jag vid fredag lunch tillbaka in i den förvissning om att vara oälskad av (nästan?) alla som jag nu försökt förtränga i några månader.
Fast så får jag ju inte känna, så nu har jag levt i någonslags dubbelförnekelse och totalförvirring sen dess.
Men det var skönt, det där att veta att oavsett vad jag gör, så kan ingen tycka om mig. Alltså spelar det ingen roll vad jag gör. Jag slipper prestera något, slipper försöka förändra mitt väsen så att jag kan bli omtyckbar.
Det är oändligt mycket mer smärtsamt att kanske vara omtyckt, men inte lika, som att vara oomtyckt. Det ligger en kravlöshet i oomtycktheten som jag har svårt att finna i att vara potentiellt omtyckt, men kanske inte, fast kanske ändå, fast hur är en annan femma, och undrar om någon egentligen vet vem jag är, och vad skall hända härnäst, och kan jag verkligen[...]
Igår kväll kom jag på att det antagligen mer rör sig om att jag är mindre omtyckt av vissa än vad jag tycker om dem, och att det är mycket skönare att stänga in sig i en bubbla av oberoende än att stå ut med den outhärdliga sanningen: Det jag trängtar efter är ingenting jag kan få, och det har att göra med att jag är precis den jag är. Så om jag visar för migsjälv hur mycket det gör, hur mycket jag påverkas utav hur de mina utvalda som jag anförtror mig åt påverkas (hm, fel ord, men i brist på annat) av mig, då... smärta. Behöver jag säga mer?
Det räcker väl med att jag idag önskade att jag hade varit någon annan, och sisådär en 14 år yngre, för idag blev någon behandlad precis så som jag verkligen skulle behöva. (Och nej, det har (nog) inte med flickvän att göra. Bara med att bli omtyckt och förstå det.)
Så idag grät jag igen. (Det är inte ofta jag gråter.)

Inga kommentarer: