måndag, november 24, 2008

Bjärka, tagning 2

Vilken helg.!.
Den allmäna oviljan till att kommunicera med folk verkar avta för varje samtal jag för, på gott och ont. Och jag får försöka fortsätta med att kasta allt på Gud.
För det var jag tvungen att göra, blev tvungen både logiskt och känslomässigt, i lördags. Och för första gången någonsin kändes inte Gud dömande. Första söndagen någonsin där Gud inte kändes dömande var alltså på domssöndagen.
"Gud, jag behöver dig, och jag skiter i vem du är eller huruvida du är ond eller god eller whatever. Ta mig!"
Och min bön gick i uppfyllelse. Den jag bett för c:a en halv månad sen om att "köpa ögondroppar av Gud, så jag kan se klart", som det står i uppenbarelseboken.
Lite som i slutet av Interstate 60 blev det med relationerna. "Så länge du vet att det inte är paketet, utan resan dit, som är avgörande, så har du lov att öppna." I söndags blev jag kramad precis sådär som jag hade behövt innan. Och det var väl mysigt, men inte mer. För nu kunde jag hantera det.
Insikten jag gjorde under helgen, som gjorde så ont... Hur skall jag förklara den.?. En bit av det: Jag upplevde verkligen hur jag inte i någon relation (åtminstone inte på Bjärka) kunde få det jag så lideligt trängtade efter, och att jag dessutom var tvungen att söka Gud (på riktigt!) för att kunna komma framåt och inte fastna i nåt moment 22.
Alla mina felaktiga hopp slets av mig, och jag låg skrikande och blödande kvar... Smärtan gjorde tillslut för ont, och det jag då gjorde, det var att jag faktikst på riktigt vände all min desperation mot Gud, och sa "om det nu inte funkar med människor, och funkar med dig, så ta mig då, och ge mig vad jag behöver!" ungefär. Och jag fick vad jag saknat: att kunna delta i tidebönerna, och att kunna (åtmintone lite) slänga mig på Gud.
Nu börjar saker mattas av: jag klarar av att kommunicera med folk igen, börjar bli beroende av folks omtyckande igen (fast jag hoppas jag städse kommer ha helgen i åminne.), och kämpar just nu med diskpasstressen (Som dock verkar vara rätt så hanterbar. Kanske. Jag lyckades ta det lugnt och ändå hinna med allt, så jag blev inte så jättestressad iaf.)
En vän sa till mig igår en sak som jag tyckte var bra: Att (här) se och uppskatta varje stund för vad den är, och sen lämna framtiden åt framtiden. Eller lite så. Dvs om nån varaktig relation skulle råka byggas, så får det väl vara ok, men fokus skall hela tiden vara på Gud.
Under diskpasset har jag nu flera gånger fått vända mina tankar från gamla fåror till Gud, men jag har också bitvis varit fri att tänka på andra saker. Till exempel att dansmattorna jag har beställt nu har kommit, och att det (antagligen) blir dans med bibelskolan ivkäll!

PS
Som ni märker saknar vårt skriftspråk symboler för kombinationerna ? + ... och ! + ..., så jag byggde egna...

PPS
Att det tar relationer för att inse att det inte är relationer det tar... Tål att tänkas på...

Inga kommentarer: