Dragen.

Måndagen i förra veckan verkar det som att det var Något som beslöt sig för att "Nu! Nu är han ensam. Nu har han inte bibelskolan som tar upp hans tid på kvällarna. Nu kan han påverkas. Nu kan han lyssna."
Jag har fortsatt läsa den andliga men icke-kristna boken jag började läsa omkring då, och den fortsätter tala till mig. Min själ dricker i sig innehållet. Allt stämmer, resonerar i mitt inre och fördjupas.
Så, vem eller vad var det som började påverka mig? Hur kommer det sig att jag fick tag på boken, här av alla ställen?
Vem är det som styr mitt liv?
Vem det än är, så känns det verkligen som att detta är ett spår jag måste följa till dess slut.
Och kanske, kanske är det så att jag endast kan komma in på riktigt genom att gå ut...

Nä.

Nu börjar det här spåra ur lite, kanske...
Fast jag är fortfarande inte riktigt sovbenägen, såvitt jag vet...
Undrar om det är botbart, det här med att vilja, orka och kunna stanna uppe på natten, men varken vilja, orka eller lyckas stanna uppe på dagen?

Dagens/nattens matteskämt.

We are sorry, but the number you have dialed is imaginary. Please rotate your phone 90 degrees and try again.

Ja, jag skrattade då iaf... :)

Nu blir det sådär igen.
Läste i en bok.
Och det verkar stämma rätt bra.
Men så säger den i princip att alla former av andlighet i slutänden är samma sak, och så sitter man där med frågan igen.
Är jag ute och cyklar, eller försöker jag nå rätt?
Är kristendomen unik? Är allt bara påhitt?
Vad/hur/vem är Gud egentligen?

En annan bok jag också läser citerar ytterligare någon som säger att "Kristus ser hellre att man söker sanningen än honom. För man kommer inte långt på sanningens väg utan att komma till Kristus." Författarinnan fyller här även i med att "För om man hunnit komma långt, så var det inte sanningen..."
Är detta sant? Skall jag bege mig ut på en resa, eller fega och stanna kvar?
Och vad menar jag egentligen?

Att komma till sig själv, det verkar vara vad mycket handlar om. Eller allt, om man väljer att läsa ur vissa källor. Eller kanske alla.
Beror på vad man menar med "sig själv", kanske...

Nästa vecka har jag ingen själavårdstid.
Tänk så mycket tid jag kommer ha att fundera på detta alldeles själv...

God morgon!

Det var bra att jag var uppe sent igår.
Mådde riktigt bra när jag vaknade (för tredje) gången i morse och steg upp.
Lite trött, som vanligt, fast inte på samma långdragna sätt som jag brukar vara.
Sen att jag har lite ledig tid idag gör ju inte saken sämre...

Lite synd var det väl iofs att jag missade morgonens laudes när det handlade om Abraham och var lite mer avancerat än vanligt, men det är svårt att hinna med allt när man inte kan sova...
Och som sagt, jag behövde vara uppe igårnatt...

Har förövrigt börjat läsa en bok som heter "Själens fem stadier" som jag har fått alldeles gratis... Får se om den är något jag borde läsa egentligen eller inte... Just nu verkar den rätt bra iaf!

Också.

Jag har fått stränga order om att inte bli kär.
Det kan nog vara ganska förnuftigt.
Skönt att veta att fler än jag har samma tankar om mig, så det inte bara är jag som är tokig.

Och att vi alla verkar ha detta sjukt stora bekräftelsebehov som aldrig blir tillfredställt... Tänk om vi kunde inse att vi alla satt i samma båt...

Nä, nu tar jag och försöker sova igen. Tror jag.

Jambo!

I brist på ledig tid tänkte jag ta och lära mig Swahili, bara för att det är ett tufft och vackert språk.
Dessutom talar kenyanen det.

Mina dagar Här på Bjärka går i övrigt nu ut på att vara lite sjuk så jag inte orkar upp på morgonen, stappla upp till 10-fikat, fika, jobba, diska, gå på böner, umgås med folk/spela fiol och sen ligga i min säng och inte kunna sova. (Vilket väl lite är vad jag tröttnade på i dag när jag gick hit istället.)

Med mig hit har jag dessutom en bok som jag börjat läsa (för fem minuter sen) som verkar lite intressant ("Själens fem stadier").
Nä, nu kanske jag inte har mer att säga...
Det talas i telefon brevid mig... Känner igen så mycket... Vill hjälpa, men jag sitter själv i samma båt...

...

Nu sitter vi här tre stycken, en vid varje dator...
Tre olika liv, tre nattsuddare som söker tröst, hågkomst eller insikt under den begynnande natten...

Jag har lite ont i magen. Eller är iaf lite spänd. Sådär man blir när man har magen full med oro för någon annan. Som sitter här brevid mig, och som jag inte kan hjälpa.

Fast jag kom ju upp hit. Mitt i natten. Något som jag inte gjort förut.

Får kanske lära mig det här med att jag inte är så betydelsefull.
Eller hur det var.
Får se.

Jag borde iaf lära mig att jag faktiskt kan vara mig utan att folk låter bli att tycka om mig. Eller så.
Eller kanske rättare att det där med att tycka om inte är något man skall prestera, från något håll.

Det är nog skönt att jag är så stressat bitvis så att jag inte orkar vara oärlig mot migsjälv och andra.

På lördag kommer mina föräldrar hit med min bärbara dator. Jag skall testa om jag är överkänslig mot den också, eller om det bara är mot alla andras bärbara datorers wlan... (Mitt huvud blir helt sönderstressat, fast på ett mer fysiskt sätt än vid normalt överarbete...)

På söndag sen, så kommer jag åka till Göteborg för att vara med på en väns bröllop.
Med mig kommer även en kenyan som jag tänkte visa hur ett svenskt bröllop ser ut (fsvo "svenskt").

I övrigt är livet här... Hmm... Det är bra att vara här, men jag vet fortfarande inte vem jag är.
Det gamla livet börjar komma tillbaka igen.
Kanske kommer jag sitta här mer på natten.
Jag är ju trotsallt inte ensam.

(I fallet testiklarna, för er som undrar, så är utlåtandet något i stil med att "det gör inte ont, det bara känns så." Igen.)