Tom.

Var på Gudstjänst i Furulundskyrkan precis.
Kände mig tom när jag gick ut i skogen brevid efteråt.
Berodde det på att jag var på ett ställe där jag ofta känt mig tom förut?
Berodde det på att de inte hade nattvard?
Berodde det på att jag inte har varit på Bjärka på länge nu?
Framtiden får väl utvisa...
Jag plockade iaf blåbär i skogen jag gick i efter kyrkan.
Det var en härlig skog.
Full med blåbärsris och solsken och träd.
Inte som den i Kållered.
Jag gick ut och gick i den i onsdags.
Den hade inte alls lika fina träd som på Bjärka. Och så var den full av saknad.
Vad är det jag saknar? Miljöer? Personer? Liturgi?
Skall se om jag kan hitta någon veckomässa att gå till nu i veckan, och se om det ger något.
Jag tänker inte bli invärtes tom och desperat efter kärlek igen. Inte om jag kan låta bli.
Det har varit skönt att ha ett år då jag har sluppit, eller kanske rättare sagt dragits ur det.

Skola

Jag vet inte hur man böjer "skola" i dåtid.
Mycket enerverande.
Har sökt runt på nätet i över en timme nu.
Jag önskar att jag skulle... Hmm... "Skulle" ... "Vi skullo"? Men i singularis?
Och finns det någon användning för det över huvud taget, eller är "skulle" den enda formen som är vettig?

Trevligt.

Igår träffade jag en vän.
Det var trevligt.

Nu verkar jag ha vänt på dygnet igen.
Men jag har bara fastnat i tv-serier den här gången.
Trevligt.
Skall bli skönt att sova nu...

Utlänning.

Igår fick jag hjälpa en gammal man.
Han kom fram till mig och undrade om jag kunde ringa ett nummer för honom och säga något (kunde inte uppfatta vad) till hans släkting (som jag inte uppfattade riktigt vilken det rörde sig om).
Jag tittade på numret jag skulle slå, som började med ٠٣١٨٩٩, bad honom läsa siffrorna högt, och gav honom sen mobilen.
Av samtalet hörde jag följande: <utländska><utländska><utländska>min kompis*titta på mig*<utländska>.
Mitt samtal innebar tydligen att hans släkting nu visste var han befann sig och skulle komma och hämta honom.
Fick "tack! Ett tusen tack!" innan jag gick in i affären vi möttes utanför. Fick mig på riktigt gott humör.

Haunted.

Fick mig just en käftsmäll av det som varit.
Tydligen är jag inte redo att läsa om att jag inte blev en av dem som kontakten hölls med, att jag aldrig fick riktigt vara med, riktigt komma in så långt som jag ville...
Visst, det har bara gått några dagar, och visst, livet ligger framför mig, men det gör ändå ont att återigen lamslås av mindervärdeskänslor, utanförskap och jämförelser. Att inte jag fick bli så omtyckt som jag tyckte om. Har verkligen kämpat, kommit långt fram osv, men ändå. Det räckte inte, var inte ens ett kriterium ...

Såren kanske helt enkelt bara behöver läkas en del för att jag skall klara av det. Men just nu känns det mesta rätt meningslöst.

I övrigt har jag städat mitt kök, och nu börjat städa mitt rum.
Insåg att jag faktiskt inte ville fastna i tv-serier, och att jag faktiskt ville städa mitt rum för att det beredde mig glädje.
Det känns väldigt skönt att kunna så smått börja tycka om sig själv.

Kanske skall in till stan och bli bjuden på mat idag. Visst innebär det att göra avkall på tiden med mig själv och min städning, men som synes ovan kanske det kan vara så att jag ändå behöver umgås med folk lite. Kanske.

Viljan

Hm.
Jag vill faktiskt inte titta på mer film nu.
Jag vill inte fastna i de gamla beroendena.
Tänker att "stargate atlantis" vore kul att se på lite, men sen så upptäcker jag att "nä, det vore det inte alls det. Mycket roligare vore att städa mitt rum."
Kommer jag kunne bejaka denna förändring av mig? (Eller om man så vill: denna insikt om vem jag är.)

Val

Det finns så mycket jag vill göra!
Har insett att jag kanske vill lära mig python när jag ändå håller på...
Och leva!
Och städa rummet fint.
Och lära mig en bra människosyn.
Och finna glädje i allt Gud fostrar mig genom...
Nu har jag hur som helst beställt ett nytt nätagg till min stationära dator, vars nätagg har kraftigt glapp. Fick igång den efter en halv dags pillande, och jag vågar inte titta på sladden av rädsla för att den skall åka ur det Perfekta Läget Där Datorn Får Ström...
Imorgon skall jag åka in till Hammarkullen och besöka en kyrka jag aldrig har varit hos, fira nattvard och besöka en gammal vän från Hjälmaredstiden, och kanske äta mat hemma hos några jagknappt känner, men som spontaninbjöd mig till mat nångång (har skickat dem ett sms...)
Livet är spännande när man försöker leva det...

Återfall.

Nu har jag suttit fast här sen runt 23:30, och innan dess från 19 till 22:30...
Det var inte så här jag hade planerat dagen.
Får ta och göra något åt saken imorgon, på nåt sätt.
Planen är att städa iordning i mitt rum, och allmänt ta hand om mig.
Nu skall jag iaf sova.
Så det så.
Skönt iaf, det här att man kan titta sig i spegeln och se att man faktiskt inte är samma människa som förut... Och att jag kan le när jag tänker på framtiden; att saker faktiskt är rätt bra, och på väg att bli bättre (om jag inte sabbar det med att fastna här... (om det nu går))

Det dåliga med datorer.

Nu har jag fastnat här och slösat bort några timmar vid två tillfällen idag.
Risken med att ha en dator är att man glömmer ta tid för sig själv. Och det kan vara väldigt skadligt.
Nu skall jag ta och leta igenom hela familjens samlade nyckelförråd och se om jag kan hitta nyckeln som passar till cykeln jag tror är min. (Ja, detta kan ta lång tid om jag har lite otur...)

clisp

Nu har jag tid att börja lära mig vidare, i den mån jag nu över huvud taget skall sitta vid datorn.
Skall ta å fråga den som håller i cl-fuse om det kan tänkas komma något jag kan leka med snart… Har kommit på att lisp nog vore det optimala språket att skriva en fuse-modul i...

</bjärka>

Nu har den här fasen i livet tagit slut.
Nu har jag åkt hem från Bjärka.
Det kändes skönt när jag åkte, typ som att det var rätt; att det var tid nu.
Ungefär som det kändes att åka dit och vara där …
Jag har lärt mig otroligt mycket under det här året. Börjat tala inifrån, av egna erfarenheter, istället för att repetera saker jag lärt mig i en bok Börjat lära mig att älska och skydda mig själv, och att fått känna hur det är att inte känna sig som ett evigt tomrum. Börjat leva på riktigt, eller åtminstone fått en riktning att gå för att kunna ta mig dit … Det var nog faktiskt bara två saker som jag inte hann med på Bjärka som jag skulle ha velat. Och det gör faktiskt ingenting.
Jag har så mycket gott med mig så jag inte vet var jag skall börja …
Jag tror faktiskt jag låter bli, och låter det sjunka in.
Allting fick ett bra avslut; jag hann med det mesta under sista veckan som jag inte gjort förut, inklusive hitta dendär stigen på det där promenadstråket som jag så länge letat efter, hitta den Dolda Gläntan som skulle vara så fin, knyta mitt eget raband så jag fick ett sånt med mig, betala det jag inte hunnit än …
jag har fått ett bra perspektiv på tillvaron, tror jag.
Och jag har insett vikten av att starta morgonen med bön.
Detta är viktigt:
Att ta hand om sig själv; att älska sig själv, och visa i handling och ord för sig själv att man menar det.
Att se andra som man ser sig själv; att se andra som människor som har ett lika stort värde som man har själv. Detta tror jag är utgångspunkten för att kunna ha sunda relationer. Kräver dock en massa övning för mig...
Att be Gud om kraft, hjälp och stöd så ofta det bara går; den här sista veckan har jag, efter att ha bett, kunnat släppa, inse eller hantera saker jag annars garanterat bara skulle gå i baklås över.
Att alltid vara sann mot sig själv, sina känslor och vad man egentligen vill; Att inte trampa på sig själv för andras skull, så att man blir rädd för sig själv och inte längre klarar av att möta andra.

Så. Välkommen hem, Joel.
Nu har du ett helt liv att börja utforska …

Stress.

Tydligen far jag illa utav att ge efter för trycket att förklara mig ibland.
Jag tänker inte förklara hur.

Vi ≡ de

I vissa kristna kretsar verkar man dela upp folk som såhär: "Det finns kristna, som har rätt, och icke ännu kristna, som skall kristnas."
Här på Bjärka har jag lärt mig en ny indelning: "Det finns människor som Gud har skapat, och som har oändligt värde av just denna anledning."
Till denna indelning följer sedan följande påstående: "Att inte på riktigt och ärligt vända sig till Gud gör att man missar sitt värde och vem man verkligen är."

Den 18:e

Den 18:e åker jag härifrån. Och skall inte stanna till hösten.
Det känns verkligen som att jag skulle vilja vara kvar här.
Eller åtminstone att jag inte vet någon bättre plats att vara på.
Men dessvärre är det nödvändigt att, åtminstone för en tid, inte återvända hit.
Men jag vill!
Kommer mitt liv fortsätta efter detta, och i så fall hur?
Har lärt mig grymt mycket, men kommer det att bestå?
Kommer sakna... Mycket...