Haunted.

Fick mig just en käftsmäll av det som varit.
Tydligen är jag inte redo att läsa om att jag inte blev en av dem som kontakten hölls med, att jag aldrig fick riktigt vara med, riktigt komma in så långt som jag ville...
Visst, det har bara gått några dagar, och visst, livet ligger framför mig, men det gör ändå ont att återigen lamslås av mindervärdeskänslor, utanförskap och jämförelser. Att inte jag fick bli så omtyckt som jag tyckte om. Har verkligen kämpat, kommit långt fram osv, men ändå. Det räckte inte, var inte ens ett kriterium ...

Såren kanske helt enkelt bara behöver läkas en del för att jag skall klara av det. Men just nu känns det mesta rätt meningslöst.

I övrigt har jag städat mitt kök, och nu börjat städa mitt rum.
Insåg att jag faktiskt inte ville fastna i tv-serier, och att jag faktiskt ville städa mitt rum för att det beredde mig glädje.
Det känns väldigt skönt att kunna så smått börja tycka om sig själv.

Kanske skall in till stan och bli bjuden på mat idag. Visst innebär det att göra avkall på tiden med mig själv och min städning, men som synes ovan kanske det kan vara så att jag ändå behöver umgås med folk lite. Kanske.