Dödens udd är bruten.

"Av jord är du kommen;
jord skall du åter varda.
Gud skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

Så tag nu mina händer, och led du mig
att saligt hem jag länder, o Gud, till dig."

Min farmors begravning var skön. Hela släkten kunde samlas i sorgen, och återigen umgås trots det som legat bakom. Det var en ljus begravning, där vi trots saknaden visste vart farmor skulle hamna i nästa liv.

Min vän Sofia har nu avslutat sitt första liv. Jag känner en stillsam glädje. Hon kommer nog rätt.
Det var synd att jag inte lyckades få henne att kämpa mer. Jag borde ringt den där gången då jag kände för det, alldeles innan hon dog.
Men man kan väl inte få allt, antar jag.
Hennes första kamp är slut. Vad som kommer vet bara Gud.

Vi sjunger en sång på kören nu. Texten passar Sofia på nåt sätt:
"Komm süsser Tod, komm selge Ruh!
Komm führe mich in Frieden."
(Kom söta död, kom saliga ro!
Kom för mig in i frid.)

||: Gud är god :||

Vaknade mitt i natten, efter att ha varit lite för berusad, och kanske tagit lite fel insulindos.
Hade bara en mening i huvet, som upprepades om och om igen: "Gud är god!" Blev riktigt förvånad, och undrar om jag hade blivit galen. Varför var den meningen i mitt inre hela tiden, och varför kände jag för att ringa någon och säga den till henom? Låg ett tag kvar i sängen och var förundrad. Kände sen hjärtat dunka snabbt och märkte att HELA sängen var täckt av svett. Typiskt tecken på att vara låg i blodsocker. Hur som helst gick inte känslan utav att jag borde berätta vidare över, så jag gick upp och satte mig vid datorn, samtidigt som jag började leta efter något med sockerinnehåll att stoppa i mig... Blev inte mer vittnande än att jag skrev "Jesus älskar dig" i en terminal, vilket väl inte hjälpte någon nämnvärt, tyvärr. "Command not found" var enda responsen jag fick.
Men om inte detta var Guds röst och vilja, vad var det då? Det var förövrigt ganska gott av Gud att hindra mig från att hamna i sockerkoma med låst dörr.
Käkade ett halvt dextrosolpaket och gick tillbaka till min hög av svett och loppor (Ja, jag har råkat få med mig några hem. Wee.) och försökte sova i den.
Människan är lite dåraktig.
Tack Gud för allt.

Frihet!

Sitter här och lyssnar på fri och stark musik från 70-talet, och undrar hur min framtid ser ut. Har just varit på Hjälmared sen i fredags, och har fått med mig ytterligare en pusselbit om vem jag hoppas jag kommer bli. Det är riktigt häftigt det som händer med mig nu. Har just haft ett gott samtal med en granne om min tro. Har aldrig hänt förut. Skall försöka bli en man på riktigt. Och lära mig att vandrande i Guds nåd få ordning på mig, och till slut få ta del av Guds kärlek för människorna, så även jag kan älska utan gräns. Men först mig; jag tänker inte hitta på något falskt och oäkta.
Spännande tider, som sagt.

Förändringar.

Just nu är jag för trött för att skriva, men det känns som att detta behöver nedtecknas, i vilken form det än må komma ut...

Jag har tyckt att jag var vacker på ett kort. För första gången någonsin.
Mina gamla vanor börjar sätta sig igen, men jag har insett att mycket av det som jag betraktar som synd är det för att jag inte är försonad med migsjälv över huruvida jag bör göra sakerna i fråga, och sålunda vänder mig mot mig själv och i sistone från Gud, då jag inte längre anser mig vara värd att tillåta mig att se upp till den ende som kan rädda mig. Bättring behövs här, men insikten hjälper ett steg.
Har börjat läsa böcker och börjat hoppas igen.
Allting är som förr. Fast verkligen inte.

Kanske borde man beskriva lägret. Beskriva den sköna känslan i att vara omgiven av människor som är så trötta så maskerna faller av. Beskriva efterkänslan, närheten och friheten ifrån ironiskt synsätt...
Det är svårt att i ord sätta det som är så livsomvälvande och livsbejakande.
Hela jag är fylld av gemenskap och en känsla av att vara älskad. Tror jag.
Det skönaste är dock att ha fått tillbaka ett hopp som jag återigen tappat, att ha fått ytterligare en pusselbit mot äventyret om att bli någorlunda hel, och den jag egentligen var ämnad att vara.
Nu har jag fått se hur man kan behöver kämpa för den frälsningen man redan har, och har nästan fått se verktygen för att göra kampen möjlig. Jag har levt "friktionslöst" alldeles för länge.
Det skulle vara underbart skönt om det gick den här gången, om jag äntligen lyckades komma riktigt nära min skapare, och lärde mig att följa i Hans fotspår på riktigt. Att det inte hängde på mig, utan att jag helt är beroende av Honom som ger mig kraft, om jag tillåter Honom.
Det lilla barnet på tåget hem gav en bra hint om hur livet borde fungera.

I dag har jag börjat städa mitt rum. Lika bra att ta metaforerna fullt ut, liksom.

Återlöst.

Tårar av glädje.
Jag hade grävt ner min talent, i djupet av min själ, så djupt att jag inte kunde hitta den.
Jag har försökt leta i alla skrymslen och vrår, men det var för svårt i mörkret.
Jag har försökt låtsas, till den gräns att jag trodde att det var äkta; att talenten inte fanns och att allt var på ytan.
Så åker jag på läger. Och ännu en gång är jag på rätt väg igen. Och den här gången skall jag försöka att inte springa förbi min skapare och gå vilse när vi har vårstädning i mitt inre.

Jag kommer misslyckas, kommer behöva börja om, om och om igen, men nu har jag anat en skymt av Vägen...
Gud, tack för att jag fått din rättfärdighet. Hjälp mig kämpa för helighet och salighet.