Kanske borde man beskriva lägret. Beskriva den sköna känslan i att vara omgiven av människor som är så trötta så maskerna faller av. Beskriva efterkänslan, närheten och friheten ifrån ironiskt synsätt...
Det är svårt att i ord sätta det som är så livsomvälvande och livsbejakande.
Hela jag är fylld av gemenskap och en känsla av att vara älskad. Tror jag.
Det skönaste är dock att ha fått tillbaka ett hopp som jag återigen tappat, att ha fått ytterligare en pusselbit mot äventyret om att bli någorlunda hel, och den jag egentligen var ämnad att vara.
Nu har jag fått se hur man kan behöver kämpa för den frälsningen man redan har, och har nästan fått se verktygen för att göra kampen möjlig. Jag har levt "friktionslöst" alldeles för länge.
Det skulle vara underbart skönt om det gick den här gången, om jag äntligen lyckades komma riktigt nära min skapare, och lärde mig att följa i Hans fotspår på riktigt. Att det inte hängde på mig, utan att jag helt är beroende av Honom som ger mig kraft, om jag tillåter Honom.
Det lilla barnet på tåget hem gav en bra hint om hur livet borde fungera.

I dag har jag börjat städa mitt rum. Lika bra att ta metaforerna fullt ut, liksom.