Om att ge upp

Nu har det hänt.
Eller rättare sagt igår, då det blev så att jag satt uppe för länge utan anledning.
Nu finner jag mig själv sittandes här igen.
Görandes ingenting, väntandes på att livet skall passera förbi mig.
Lägger jag mig kommer tankar. Tankar, men ingen sömn...
Tankar och känslor om saker jag ångrar, och saker jag är rädd för.
Tänk om jag inte klarar det här? Varför förlorar jag de vänner jag håller så kära? Kommer jag hitta fram till vart jag skall nån gång?
Om fem timmar, fem timmar!, skall jag upp och sitta på fyra timmar matteföreläsning. Och nu finns det ingen chans att jag kan orka hänga med. Att jag kan tänka före, vara duktig och känna den där barnsliga ivern över att invigas i nya matematiska koncept.
Jag kan nämligen inte lösa andragradsekvationer på rätt sätt. Så då gav jag upp. Dumma jag. Och sitter här istället för att ha lagt mig för tre timmar sen då jag faktiskt var trött och inte så här uppstressad som jag är nu.
Men nej då, jag skulle minsann "bara äta lite". Och råka fastna framför stumbleupon.
Och nu vill jag fortfarande inte lägga mig. Vill inte, vill inte!
Jag vill bara vara uppe och prata med Någon... Ha det mysigt, och låta timmarna flyga iväg.
Känslorna kliar, och jag fortsätter sitta fast mellan en säng som inte ger någon sömn, och en skärm som inte ger någon närhet.
Hm. Får se om jag lyckas bidra till kandidatarbetet på något sätt imorgon.
Jag tror det regnar ute.