Mognad.

Konferensen nu i helgen gav mig åter en massa insikt jag mist under åren... Nu tror jag jag har siktet inställt rätt igen, att målet återigen är där det borde vara...

Att bli ett med sig själv. Att förenas med sig själv, och komma närmare Gud.
Det kommer bli väldigt skönt, men oj vad jag är rädd för förändring.

Till hösten skall jag antagligen bo på kloster under ett år.
Och jag är riktigt rädd för det.
Men det är verkligen helt nödvändigt om jag äntligen skall kunna lära mig leva.

Tänk om jag äntligen, efter alla dessa år, lär känna Gud och Guds kärlek för mig... Det vore helt underbart.
Att få leva ett liv lett av Honom istället för att irra runt här nere blind och miserabel...
Bevisligen så går det, även om det inte har hänt mig än.
Jag har mina "idoler"; de som kommit sådär nära Gud så man verkligen kan se på dem att de talar utav Gudserfarenhet, att hela deras liv på något sätt utandas Gudsgemenskap. Det vore coolt om även jag lyckades ernå livets mening.

Just precis nu skall jag dock äta lite mer och räkna lite matte.
Detta är dock inte livets mening. Efter det här halvåret är det tills vidare slut med det där. Och jag skall inte jobba, stagnera och bli en del i en grå massa som aldrig lär känna Gud personligen.
"Om det är så det är att va Vuxen, och det är det jag tror, då är jag hellre liten, och struntar i att va stor..."

PS
Jag fick 16/30 på matteduggan, vilket tydligen var över snittet bland de jag kollade på. (Var bara en tjej som fick högre än jag. Hon fick 30.) Verkar som att jag äger förmågan att klara det här trots allt, kanske...