...men...

...men när jag lyssnade efter lite noggrannare upptäckte jag att den nya kylflänsen utsöndrade ett högfrekvent pipande, som gjorde att jag inte vågade ha på datorn längre stunder, av rädsla för att ljudet skulle fastna i mina öron.
Naturligtvis råkade jag ändå sitta precis så mycket så att ljudet etsade sig fast.

Så nu har jag tinnitus, kan inte använda datorn (Jag spillde dessutom lite te i min bärbara, så den bör jag inte använda på ett tad heller), vet inte om jag vågar spela fiol, önskar att jag kunde tycka om mig, och önskade att det inte kändes så lockande om det hände en olycka och jag slapp leva.

jag önskar ibland att jag hade förmågan att gråta, att gråta ut alla saker som hänt, så jag kunde gå vidare och kanske orka tro på att Gud är god, trots allt.
Insåg just, när jag här på skolan var inne på min webmail, att vissa mailhighlightings inte längre antagligen någonsin kommer vara aktuella, och jag började nästan gråta. (Ja, jag har haft en färg per betydelsefull person.) Men bara nästan. Det kommer aldrig ut. Jag blir aldrig av med det.

Egentligen känns det inte så mycket heller, men det ligger där ändå som en blockad, som hindrar mig från att våga börja leva mitt liv och älska mig själv och andra. Antar jag.
Mig själv, åtminstone.

Det vore skönt om jag inte var så "fri" att förstöra mig själv.
Men nu är det väl en gång det som vi människor har blivit givna.
En sketans vilja.

Fåfängligheters fåfängligheter.

Nu skall jag till kyrkan.