Va krångligt det är att skriva på rim.

Seriöst så var det faktiskt riktigt trevligt och roligt att vara på Liseberg ihop med de andra.
Och att fika hos Joakim var inte fel det heller.
Men jag blir lite ledsen när jag inser hur lite jag har och hur "orättvist" det känns när jag upptäcker hur bra andra har det.
Nån gång måste det väl ändå få vara min tur, eller?
Inte så att jag är avundsjuk, faktiskt inte.
Men jag är ganska ledsen över att det aldrig verkar hända mig.

Visst, det har funnits ett eller två tillfällen som jag skulle kunna ha övertolkat och försökt få till nåt mer än det var, men det känns inte direkt särskilt bra i längden.

Nä, nu får vi se om tentorna går, om jag får csnbidrag, om jag hittar jobb, om jag kan gå till husgruppen, om jag får bostadsbidrag, om jag kan lyckas få försörjningsstöd, om jag lyckas plugga, om jag lyckas kontakta folk och övertala dem om att försöka hjälpa mig att ta tag i mitt liv, om jag blir tvungen att flytta hem, om jag kan börja i den nya kören, om jag kan fortsätta i den gamla, om jag någonsin kanske äntligen lär mig att älska, om jag kan lära mig gråta ut allt mitt mörker, om jag vågar låta bli att vara ensam, om jag kan sluta att vara så självfokuserad så jag inte upptäcker vägen ut, om jag kan få komma till en sån position i livet så jag vågar tro på en god Gud, och vågar lita på Honom.
(Ömsesidig kärlek vågar jag inte ens hoppas på. Det existerar liksom inte riktigt i min begreppsvärld.)

Men nu kanske jag skall sova.