Don't take that easy way out...

Ett litet särdrag hos mig verkar vara att jag inte blir besviken så lätt.
Eftersom jag redan förutsett det värsta, så blir jag inte särskilt förvånad när det händer.
Inte så att jag inte hade blivit gladare i någon mening om det hade hänt annorlunda, men jag känner ingen riktig sorg och förtvivlan över att saker gick som de gick, snarare en slags apatisk "jaha, och hur gör jag för att rätta till det hela nu då?"-känsla med efterföljande planering.
Lite synd, antagligen.
Om man nu skall känna en massa och sånt.

Dessutom är det nog dumt att inte lyckas somna.
Men vad gör man...
Ta valium känns inte helt smart.