Dag tre

Nästan inga sidoeffekter än.
Kanske är detta ett gott tecken.
Under perioder är jag är väldigt, väldigt medveten om att jag har en penis. Konstant medveten. Hela tiden.
Det har varit värre för andra. Mycket värre.
Kanske är det inte värre än, för att delar av mig inte förstått att det är på allvar än. Och det är nog bäst att hålla det så. Att i den mån det går lura sig själv. "Jo, men nästa halvår åker vi härifrån", som de gamla männen sa som stannade på samma ställe i 20 år...

Mår illa. Kan vara det här, men är mer troligen något som ligger kvar sen veckorna innan, då jag fick nån infektion eller dylikt som nästan gav mig feber.

En sak jag skall försöka med är att alltid se på målet, och inte på hur jag har mått dåligt. Det tenderar man nämligen att glömma av rätt snabbt, hur det känns med all skam, själväckel och kläggig svärta som får självbilden att rasa ihop till en hög av gråt.
Något jag nog kommer behöva är vänner. Vänner som jag kan ta det här med. Som kan hjälpa mig när det blir svårt. Som kan finnas där för mig.

Har i övrigt bestämt mig för att begränsa mitt datoranvändande markant.
Workrave installerat på båda datorerna.
Får se vad jag hittar att fylla min tid med istället. Just nu har det blivit att äntligen ta upp att läsa den andliga litteratur som har stått i min bokhylla utan att bli avdammad under många, många års tid.
Tids nog kan jag nog hitta människor att umgås frekvent med också. Det vore fint.
Jag kommer nog bli grym på fiolspel innan det här är över. Och det är ju en rätt positiv sidoeffekt.