Nu.

Nu. Idag. Idag gäller det.
Nu tar jag steget.
Nu.

Som många av er vet har jag suttit fast i ett porrmissbruk under fruktansvärt massa år. Idag läste jag en massa på yourbrainonporn.com, och har beslutat mig för att ta steget. Att faktiskt sluta. Inte lite halvmesigt, inte för en tid, utan att faktiskt ta steget, ta konsekvenserna, och hålla ut.

Jag har ritat en kalender att ha över sängen, där jag kommer kryssa av en dag i taget under min tillnyktringsperiod. Den sidan som hänger där nu har c:a 204 rutor att kryssa i.

Det som är kvar att göra nu är att planera; planera, och lära sig leva i nuet utan rädsla.
Jag tänker bygga upp ett schema över vad jag skall göra under dagarna, lära mig följa det, och lära mig att inte klandra mig själv.
Tydligen är ett symptom av mitt beroende att min hjärna omprogrammerats så jag har svårt för att göra vad jag vill, att ta mig ur situationer där mina dopaminnivåer triggas, trots att jag vill.
Följdaktligen kanske jag bör tänka över hur jag skall göra med andra saker som triggar liknande beteenden, såsom spel, nätsurfning, och allmänt saker som får mig att sitta kvar vid datorn fastän jag inte vill, i nån mening. Allt detta för att min hjärna (frontalloben, verkar det som) skall få chans att bygga upp sig själv igen, så jag slutar vara slav under mina dopaminnivåer.

Sen så bör jag tänka på hur jag skall göra om jag får en relapse. Hur gör jag för att inte ge upp totalt, utan resa mig upp och försöka på nytt?

Viktigt kan nog vara att stabilisera dygnsrytmen någorlunda.
Skaffa sig rutiner.
Nya rutiner.
Hjärnan känner inte till ordet "inte"; vanor måste ersättas med andra vanor.
Här kommer schema och planering in.
Och jobb, när jag nu hittar det.

Så nu.
Nu kastar jag mig ut.
Nu gäller det.
Nu.