Stress.

Det är riktigt jobbigt att vara tillbaka i detta stressiga samhälle som vi lever i.
Orkar nästan inte med någonting. Hela tiden är det ljudintryck, folk som pratar snabbt, synintryck osv osv. Ingen ro någonstans.
Kommer bli svårt att vila här.
Förhoppningsvis kommer jag lyckas vila bättre på lägret jag skall på om en vecka. Där kan jag nog dra mig undan lite, iaf.

Bra.

Jag insåg just hur bra jag har det.
Att jag faktiskt vet med mig att jag håller på att bearbeta mina problem.
Att det faktiskt finns en väg ut.
Att smärtan är vägen till glädje.
Det här halvåret har varit grymt.
I samtliga bemärkelser.
Nästa halvår blir nog grymmare.
Och jag ser fram emot att se vad frukten kommer bli av allt arbete.

Via dolorosa.

När det här lovet är slut, blir jag tvungen att ta den enda vägen som är kvar, och den enda vägen som kanske kan leda mig fram till ett helare liv: det finns inget jag kan göra åt min smärta, förutom att genomleva den. Och jag kommer bli konstant påmind om den. Av dem jag älskar.
Klarar jag mig igenom detta, samtidigt som jag lär mig att förlåta och ge upp min desperation och mina oriktiga hopp, då kanske att jag kan börja ha riktiga relationer till kvinnor jag är intresserad av.
Men först skall jag ha lov. Det behöver jag nog.
Hoppas bara inte att jag faller tillbaka i all gammal skit. Det har jag faktiskt inte tid med.

Laodikeia

Ett bibelställe som jag burit med mig under ett väldigt tag nu har gått från att kännas enbart utdömande till att både vara ett böneämne, ett löftesord och en uppmaning om total ärlighet.
Det är rätt coolt.
Uppenbareseboken ftw.

awk

Igårkväll skrev jag mitt första awkscript!
Det var ju faktiskt ett väldigt användbart litet verktyg, awk...
Resultatet blev ett litet program som för statistik över hur jag har skrivit dagbok under en viss månad. Såhär:

% stats
Statistik för december månad 2008
Dagar skrivna: 16
Rader per dag: 52.9375
Ord per dag: 939
Tecken per dag:5365.94

Som synes så har jag skrivit en del...
Just precis jättenu så mår jag faktiskt hyfsat. Saker är egentligen inte annorlunda, fast ändå lite.
På söndag åker jag hemhem under två veckor.
Skrämmande att första perioden här redan är slut.
Jag kommer att sakna vissa personer här till sommaren något alldeles fruktansvärt mycket. (Speciellt en.)
Har börjat läsa en bok om gränsdragning. Den är riktigt bra.
Skall ta itu med ett och annat när det gäller sådant... (Har faktiskt redan börjat!)

Normal?

Är det kanske såhär det känns att vara "normal"?
Att inte ständigt ha en vägg av ångest att slåss emot?
Hur som helst så är mitt tillstånd hittills idag rätt så "normalt". "Fungerande", kanske är ett bättre ord iofs.
Nu har jag för några timmar sen påbörjat koket av "eritreansk pepparsås", som är mitt bidrag till kvällens afrikafest! Kommer bli kul, tror jag...
Jag blev lite bossig i köket; domderade och förklarade precis hur jag ville ha det. Var lite kul... :) (De tog knappast illa upp.)
Har inte hittat någon som kan massera mina ömma axlar än, men jag har fått massera tre personer till. Kommer bli värsta bra på det. ;)
Jag känner mig inte så lättattackerbar idag, av tankar och känslor.
Jo, lite har de allt lyckats, men inte så våldsamt. Har till och med lyckats hålla mig på mitt rum alldeles själv ett rätt så långt tag.
På tisdag, eller kanske redan på måndag, skall jag tala med min själavårdare om vad man kan göra åt svart-/avundsjuka, för den är rätt ohanterbar för min del. Men om min ångest är behandlingsbar, så hyser jag hopp även om detta... (Båda handlar ju trots allt ytterst om mitt självhat. (Väl?))

Styrka.

Idag gjorde jag något som jag nog aldrig gjort förut.
Jag tillät mig att vara precis så svag som jag är, på ett sätt som fick mig att tvingas erkänna min svaghet för någon annan, på ett sätt som fick mig att känna mig löjlig.
Att erkänna för sig själv att "nej, jag har faktiskt inte kommit längre än såhär. Jag har kommit långt, jag har gått en lång väg, men det är här jag är, och just nu behöver jag fråga det här."
För första gången - jag tror iaf det är första gången detta händer - vändes mina negativa spiraler. De negativa känslorna hade inget att få fäste i längre, och jag var i ett känslomässigt väldigt förvånat tillstånd. "Vadnu? Ingen ångestspiral att kämpa emot? ...Men, men... Vad gör man då?"
Sen fick jag till och med erkännande av en annan människas svaghet, vilket bara fick mig att tycka om människan i fråga ännu ännu mer.
Nu har jag tyvärr hittat EN liten fläck på dagens vackra sol. En liiten liten detalj som jag inte tagit upp med personen.
Fast den är inget någon förutom jag tänker på, tror jag. (Det gäller dock här att ÄNDÅ inte ringakta sina känslor för saken i fråga, att ta sig själv på största allvar och inte trycka ner sig själv ens när det gäller detta lilla lilla)
Den är faktiskt så liten, så att det kanske kan gå ändå.

Jag känner till och med för att umgås med folk igen. Fräckt.

PS

Igår och idag har varit riktigt bra dagar, för jag har kunnat låta bli att tänka. Bitvis kunnat låta bli att tänka alls.
Att slippa alla (fördömande/förskönande/förändrande/förtvivlande/fördummande) tankespiraler som snurrar runt, runt, alldeles för fort för att man skall kunna stanna dem eller kunna göra något åt dem.
Två bra dagar, har det varit. Bara lite, lite kantade av den ångest och de problem som fortfarande ligger kvar i bakgrunden. Får se när/om/hur det brister.
Kanske kan jag få sån nåd att det faktiskt byggs upp något nytt istället för att allt rasar ihop igen?
Kanske kan dessa mina otankar vara en grund på vilken jag på något sätt kan börja bygga upp nånslags ickefördömelse att bättre basera mitt liv på?

Pornografi.

Detta plågas jag inte av just nu, slog det mig just.
Fösta månaden här tänkte jag i princip inte på annat än porr.
Nu tänker jag över huvud taget inte på det. (Ok, förutom bevisligen just nu, eftersom jag skriver om det...)
Hjärnan är upptagen med viktigare saker. Eller åtminstone mer fysiska och "verkliga".
Om mina tankar dessutom skulle skiftas från någon till Någon, så vore det bra... Fast de är där också, ibland, tankarna...
Kan ju åtminstone be Honom om kraft att orka med, om hjälp att inte tänka på henne så mycket... (För när jag inte tänker så mycket, då går det att umgås.)
Förövrigt är mitt nuvarande tillstånd av ett av ylande tystlåten kapitulation, där jag faktiskt inte hela tiden dukar under totalt för självhatet, även om det dyker upp i form av avundsjuka lite då och då...
Lyckades till och med kommunicera med människan idag... På riktigt... Sådär nästan utan att försöka, och nästan utan att döma ut migsjälv. Faktiskt väldigt mycket utan utdömande.
Men det smärtar fortfarande ibland, det gör det... Smärtar att vara omtyckt, men inte lika... (Fast kanske borde jag tänka "men inte på likadant sätt" istället? Kanske går det bättre då? Kanske det till och med är närmare sanningen?)

Igår hittade jag någon som var som mig, någon som jag kunde hjälpa lite bara genom att lyssna. Det var väldigt skönt. Även jag kan hjälpa någon!
Jag är lite trött på att ständigt vara den som behöver hjälp. (Tro mig, jag har försökt att låtsas att jag inte behöver det...)
Hm. Upp om 7 timmar och 45 minuter?
Blir nog ingen morgonbön imorgon heller...
Men en bra dag har det varit.
(Förövrigt är min kamera på lagning. Det är rätt jobbigt. Blir inga kort tagna! Men antagligen är det nyttigt. Jobbiga saker brukar vara nyttiga.)

Lithen tuffua stielper offta stoor las.

SAOB är kul att kolla i.
Vi stavade lite annorlunda förr...

Rofylld.

Idag insåg jag att jag faktiskt hittat en plats här där jag kan känna ro. En plats där jag är tillfreds, på riktigt.
Det är rätt skönt...
Just nu sitter jag på en annan rofylld plats: framför datorn mellan två vänner framför andra datorer. (Lyckades inte sova.)
Ja, jag har nog vänner ändå... Lustigt hur man tänker ibland...

Kanske såhär...

Igår kväll kom jag på något som gjorde att jag faktiskt inte låg vaken jättelänge i tankar, vilket jag annars ALLTID gör...
Detta något var, att jag aldrig, på inga villkor, någonsin, inte ens lite får diskvalificera mig. Och att jag kommer må så mycket bättre, att så otroligt mycket kommer lösa sig, om jag bara gör detta enda lilla.
Så jag låg vaken för att täcket var för varmt istället. Bytte täcke efter en timme, och kunde sedan sova gott...
Idag har jag hitintills betett mig mer som jag vill än som jag "borde" (tror att andra vill att jag skall), och det har varit såå skönt!
Det är så mycket lättare att umgås med folk när jag så mycket tillåter mig själv att vara att andra har något att bygga en relation till.
Åtminstone i ett fall. Och det fallet är viktigt. För hen ser mig som jag är.
Så nu skall jag försöka gå ut och gå, med mig själv, liksom bara jag... Utan att döma, utan att förakta, utan att sakna sällskap...

Advent.

Att advent var en fasteperiod hade jag inte en aning om!
Får se vad jag skall fasta ifrån... Undrar om jag klarar att minska på socialt umgänge? Skulle kunna bära god frukt, men även bli helt tokigt fel...
Håller förövrigt på att försöka låta bli att diskvalificera mig själv hela tiden. Det är väldigt skönt de gånger det går. En massa bös som försvinner på kuppen om man bara lyckas med det...

Kunde ju jag tro...

Nähä. Så enkelt funkade det inte.
Känsorna, beroendena, att tycka om folk, avundsjukan, självanklagelserna, att störa sig på folk... Det kom tillbaka...
Så nu är jag som en förtvivlad vante i vinden som försöker hålla still.
Kanske att jag har lärt mig att be. Kanske att det hjälper.

Bjärka, tagning 2

Vilken helg.!.
Den allmäna oviljan till att kommunicera med folk verkar avta för varje samtal jag för, på gott och ont. Och jag får försöka fortsätta med att kasta allt på Gud.
För det var jag tvungen att göra, blev tvungen både logiskt och känslomässigt, i lördags. Och för första gången någonsin kändes inte Gud dömande. Första söndagen någonsin där Gud inte kändes dömande var alltså på domssöndagen.
"Gud, jag behöver dig, och jag skiter i vem du är eller huruvida du är ond eller god eller whatever. Ta mig!"
Och min bön gick i uppfyllelse. Den jag bett för c:a en halv månad sen om att "köpa ögondroppar av Gud, så jag kan se klart", som det står i uppenbarelseboken.
Lite som i slutet av Interstate 60 blev det med relationerna. "Så länge du vet att det inte är paketet, utan resan dit, som är avgörande, så har du lov att öppna." I söndags blev jag kramad precis sådär som jag hade behövt innan. Och det var väl mysigt, men inte mer. För nu kunde jag hantera det.
Insikten jag gjorde under helgen, som gjorde så ont... Hur skall jag förklara den.?. En bit av det: Jag upplevde verkligen hur jag inte i någon relation (åtminstone inte på Bjärka) kunde få det jag så lideligt trängtade efter, och att jag dessutom var tvungen att söka Gud (på riktigt!) för att kunna komma framåt och inte fastna i nåt moment 22.
Alla mina felaktiga hopp slets av mig, och jag låg skrikande och blödande kvar... Smärtan gjorde tillslut för ont, och det jag då gjorde, det var att jag faktikst på riktigt vände all min desperation mot Gud, och sa "om det nu inte funkar med människor, och funkar med dig, så ta mig då, och ge mig vad jag behöver!" ungefär. Och jag fick vad jag saknat: att kunna delta i tidebönerna, och att kunna (åtmintone lite) slänga mig på Gud.
Nu börjar saker mattas av: jag klarar av att kommunicera med folk igen, börjar bli beroende av folks omtyckande igen (fast jag hoppas jag städse kommer ha helgen i åminne.), och kämpar just nu med diskpasstressen (Som dock verkar vara rätt så hanterbar. Kanske. Jag lyckades ta det lugnt och ändå hinna med allt, så jag blev inte så jättestressad iaf.)
En vän sa till mig igår en sak som jag tyckte var bra: Att (här) se och uppskatta varje stund för vad den är, och sen lämna framtiden åt framtiden. Eller lite så. Dvs om nån varaktig relation skulle råka byggas, så får det väl vara ok, men fokus skall hela tiden vara på Gud.
Under diskpasset har jag nu flera gånger fått vända mina tankar från gamla fåror till Gud, men jag har också bitvis varit fri att tänka på andra saker. Till exempel att dansmattorna jag har beställt nu har kommit, och att det (antagligen) blir dans med bibelskolan ivkäll!

PS
Som ni märker saknar vårt skriftspråk symboler för kombinationerna ? + ... och ! + ..., så jag byggde egna...

PPS
Att det tar relationer för att inse att det inte är relationer det tar... Tål att tänkas på...

Mat.

Jag är hungrig.
Men jag vämjes vid tanken på mat.

_

Ja, något borde jag väl skriva någonstans om igår... Kanske här...
Primalskrik är något jag aldrig tidigare utstött...
Idag kanske jag för första gången på nånsin är tom nog att möta Gud.
Kanske.
Och en lidelse har förbytts i en vänskap där båda står på samma nivå.

Verklighet, förnekelse och kaos

Hm.
Det däringa lugnet jag hade fick mig att tro att jag var helt lagad. Det ledde till att jag i onsdags morse blev så ledsen så jag mådde illa.
Det blev till och med så att jag grät när jag pratade med någon efter lunchen. (Det är inte ofta jag gråter.)
Onsdagskvällen blev förövrigt inte lika trevlig som de brukar vara (dvs veckans höjdpunkt), och på något skumt sätt (delvis på grund av onsdagen) kom jag vid fredag lunch tillbaka in i den förvissning om att vara oälskad av (nästan?) alla som jag nu försökt förtränga i några månader.
Fast så får jag ju inte känna, så nu har jag levt i någonslags dubbelförnekelse och totalförvirring sen dess.
Men det var skönt, det där att veta att oavsett vad jag gör, så kan ingen tycka om mig. Alltså spelar det ingen roll vad jag gör. Jag slipper prestera något, slipper försöka förändra mitt väsen så att jag kan bli omtyckbar.
Det är oändligt mycket mer smärtsamt att kanske vara omtyckt, men inte lika, som att vara oomtyckt. Det ligger en kravlöshet i oomtycktheten som jag har svårt att finna i att vara potentiellt omtyckt, men kanske inte, fast kanske ändå, fast hur är en annan femma, och undrar om någon egentligen vet vem jag är, och vad skall hända härnäst, och kan jag verkligen[...]
Igår kväll kom jag på att det antagligen mer rör sig om att jag är mindre omtyckt av vissa än vad jag tycker om dem, och att det är mycket skönare att stänga in sig i en bubbla av oberoende än att stå ut med den outhärdliga sanningen: Det jag trängtar efter är ingenting jag kan få, och det har att göra med att jag är precis den jag är. Så om jag visar för migsjälv hur mycket det gör, hur mycket jag påverkas utav hur de mina utvalda som jag anförtror mig åt påverkas (hm, fel ord, men i brist på annat) av mig, då... smärta. Behöver jag säga mer?
Det räcker väl med att jag idag önskade att jag hade varit någon annan, och sisådär en 14 år yngre, för idag blev någon behandlad precis så som jag verkligen skulle behöva. (Och nej, det har (nog) inte med flickvän att göra. Bara med att bli omtyckt och förstå det.)
Så idag grät jag igen. (Det är inte ofta jag gråter.)

Lugn!

Igår hade jag mitt första arbetspass någonsin, som inte bara var lugnt utan dessutom lugnande.
Vad gjorde jag då, kanske ni undrar? Jo, jag tillät att det faktiskt tog precis så lång tid för mig att göra det jag skulle som det gjorde. Utan att döma mig, eller jämföra mig med andra. Och det gjorde hela skillnaden

Idag fick jag lära mig något nytt.
Om man skulle kunna sammanfatta gårdagens lärdom i "Försök inte prestera mer än du kan. Var dig själv!", så skulle man kunna sammanfatta dagens i "Försök inte prestera mer, bara för att du kan. Var dig själv!"

Jag skall förövrigt börja lära mig att tycka om migsjälv, för däri ligger hela mitt stressproblem, och hela dess lösning.

Förändring?

Nu har jag konstant mått illa i sex dagar.
Min mage känns ständigt spänd, och jag har konstanta träningsvärkskänslor i magen.
I lördags inträffade alltså Något.
Jag tror att det kan ha varit en kombination av att jag fått i mig något olämpligt (det gick maginfluensa bland husfolket) och att jag inte haft en lugn punkt över huvud taget i livet.
Just nu verkar dock saker kanske gå uppåt igen: mina relationer med folk verkar bli bättre, jag har bytt andlig vägledare till någon jag kan kommunicera med, men/och jag kommer tvingas ta itu med att säga till folk när jag inte vill saker. Dessutom vågar jag kramas, lite.
Tron är väl fortfarande i botten. För tillfället har jag tydligen bestämt mig för att lägga det på Sen-högen, att behandla det där. Har resignerat för den vanliga lunken istället för att tvinga mig in i migsjälv. Och det kanske behövs ett tag.
Idag lyckades jag kratta löv i flera timmar utan att bli stressad och gå i baklås. Det var bra. Och roligt.
Nu åker alla härifrån för att vara på olika saker. (Alla Som Räknas™ (förutom en (jag är feg)))
Får se hur jag klarar av det.

Dragen.

Måndagen i förra veckan verkar det som att det var Något som beslöt sig för att "Nu! Nu är han ensam. Nu har han inte bibelskolan som tar upp hans tid på kvällarna. Nu kan han påverkas. Nu kan han lyssna."
Jag har fortsatt läsa den andliga men icke-kristna boken jag började läsa omkring då, och den fortsätter tala till mig. Min själ dricker i sig innehållet. Allt stämmer, resonerar i mitt inre och fördjupas.
Så, vem eller vad var det som började påverka mig? Hur kommer det sig att jag fick tag på boken, här av alla ställen?
Vem är det som styr mitt liv?
Vem det än är, så känns det verkligen som att detta är ett spår jag måste följa till dess slut.
Och kanske, kanske är det så att jag endast kan komma in på riktigt genom att gå ut...

Nä.

Nu börjar det här spåra ur lite, kanske...
Fast jag är fortfarande inte riktigt sovbenägen, såvitt jag vet...
Undrar om det är botbart, det här med att vilja, orka och kunna stanna uppe på natten, men varken vilja, orka eller lyckas stanna uppe på dagen?

Dagens/nattens matteskämt.

We are sorry, but the number you have dialed is imaginary. Please rotate your phone 90 degrees and try again.

Ja, jag skrattade då iaf... :)

Nu blir det sådär igen.
Läste i en bok.
Och det verkar stämma rätt bra.
Men så säger den i princip att alla former av andlighet i slutänden är samma sak, och så sitter man där med frågan igen.
Är jag ute och cyklar, eller försöker jag nå rätt?
Är kristendomen unik? Är allt bara påhitt?
Vad/hur/vem är Gud egentligen?

En annan bok jag också läser citerar ytterligare någon som säger att "Kristus ser hellre att man söker sanningen än honom. För man kommer inte långt på sanningens väg utan att komma till Kristus." Författarinnan fyller här även i med att "För om man hunnit komma långt, så var det inte sanningen..."
Är detta sant? Skall jag bege mig ut på en resa, eller fega och stanna kvar?
Och vad menar jag egentligen?

Att komma till sig själv, det verkar vara vad mycket handlar om. Eller allt, om man väljer att läsa ur vissa källor. Eller kanske alla.
Beror på vad man menar med "sig själv", kanske...

Nästa vecka har jag ingen själavårdstid.
Tänk så mycket tid jag kommer ha att fundera på detta alldeles själv...

God morgon!

Det var bra att jag var uppe sent igår.
Mådde riktigt bra när jag vaknade (för tredje) gången i morse och steg upp.
Lite trött, som vanligt, fast inte på samma långdragna sätt som jag brukar vara.
Sen att jag har lite ledig tid idag gör ju inte saken sämre...

Lite synd var det väl iofs att jag missade morgonens laudes när det handlade om Abraham och var lite mer avancerat än vanligt, men det är svårt att hinna med allt när man inte kan sova...
Och som sagt, jag behövde vara uppe igårnatt...

Har förövrigt börjat läsa en bok som heter "Själens fem stadier" som jag har fått alldeles gratis... Får se om den är något jag borde läsa egentligen eller inte... Just nu verkar den rätt bra iaf!

Också.

Jag har fått stränga order om att inte bli kär.
Det kan nog vara ganska förnuftigt.
Skönt att veta att fler än jag har samma tankar om mig, så det inte bara är jag som är tokig.

Och att vi alla verkar ha detta sjukt stora bekräftelsebehov som aldrig blir tillfredställt... Tänk om vi kunde inse att vi alla satt i samma båt...

Nä, nu tar jag och försöker sova igen. Tror jag.

Jambo!

I brist på ledig tid tänkte jag ta och lära mig Swahili, bara för att det är ett tufft och vackert språk.
Dessutom talar kenyanen det.

Mina dagar Här på Bjärka går i övrigt nu ut på att vara lite sjuk så jag inte orkar upp på morgonen, stappla upp till 10-fikat, fika, jobba, diska, gå på böner, umgås med folk/spela fiol och sen ligga i min säng och inte kunna sova. (Vilket väl lite är vad jag tröttnade på i dag när jag gick hit istället.)

Med mig hit har jag dessutom en bok som jag börjat läsa (för fem minuter sen) som verkar lite intressant ("Själens fem stadier").
Nä, nu kanske jag inte har mer att säga...
Det talas i telefon brevid mig... Känner igen så mycket... Vill hjälpa, men jag sitter själv i samma båt...

...

Nu sitter vi här tre stycken, en vid varje dator...
Tre olika liv, tre nattsuddare som söker tröst, hågkomst eller insikt under den begynnande natten...

Jag har lite ont i magen. Eller är iaf lite spänd. Sådär man blir när man har magen full med oro för någon annan. Som sitter här brevid mig, och som jag inte kan hjälpa.

Fast jag kom ju upp hit. Mitt i natten. Något som jag inte gjort förut.

Får kanske lära mig det här med att jag inte är så betydelsefull.
Eller hur det var.
Får se.

Jag borde iaf lära mig att jag faktiskt kan vara mig utan att folk låter bli att tycka om mig. Eller så.
Eller kanske rättare att det där med att tycka om inte är något man skall prestera, från något håll.

Det är nog skönt att jag är så stressat bitvis så att jag inte orkar vara oärlig mot migsjälv och andra.

På lördag kommer mina föräldrar hit med min bärbara dator. Jag skall testa om jag är överkänslig mot den också, eller om det bara är mot alla andras bärbara datorers wlan... (Mitt huvud blir helt sönderstressat, fast på ett mer fysiskt sätt än vid normalt överarbete...)

På söndag sen, så kommer jag åka till Göteborg för att vara med på en väns bröllop.
Med mig kommer även en kenyan som jag tänkte visa hur ett svenskt bröllop ser ut (fsvo "svenskt").

I övrigt är livet här... Hmm... Det är bra att vara här, men jag vet fortfarande inte vem jag är.
Det gamla livet börjar komma tillbaka igen.
Kanske kommer jag sitta här mer på natten.
Jag är ju trotsallt inte ensam.

(I fallet testiklarna, för er som undrar, så är utlåtandet något i stil med att "det gör inte ont, det bara känns så." Igen.)

Urolog

Nä, nu skall jag ta och ta tag i mina testiklar på riktigt. (hihi)
Låg vaken i ångest över att något kanske kunde vara fel igårkväll till runt 2.
Har slagit upp ett nummer till urologen som jag skall ta och ringa imorgon. Får se om de kanske kan hitta nåt som alla akutläkare missat.

I övrigt är det helt galet att det har gått en månad här nu... Känns oändligt långt och kort samtidigt.
Tiden flyter helt annorlunda när man inte ständigt nyttjar dator...
Jag umgås med folk ur bibelskola, husfolk och "fraternitet" (dvs den del av den utvidgade kommuniteten som lever på slottet och kallar sig bröder och systrar, typ...), och jobbar däremellan.
Här finns folk som delar nästan samtliga av mina intressen, dock inte samlade i en person.
Många böner blir det... Får hoppas att det leder fram till en ljusare framtid om ett tag... Lite framsteg har nog skett ändå...

Nä, nu skall jag inte fuska mer (får egentligen bara nyttja nätet på lördagar)... Ha det gott till nästa gång...

Nu.

Nu har det börjat.
Nu har jag packat upp alla mina saker här på Bjärka-Säby, och kommer snart gå till min första tidebön.
Får se hur länge det dröjer tills jag rör vid en dator igen...

Färdväg.

När jag ändå är igång kan jag ju ta och meddela lite om hur det löste sig med de olika resorna på väg till och från Szombathely i Ungern...
På väg till att bo en natt i Ungern på ett hotell i okänd gränd hamnade jag brevid två svenskor på flyget. Vi satt och hade allmänt trevligt och försökte lära oss lite ungerska från min utskrivna kurs.
När vi ändå hade pratat ihop oss föreslog de att jag kunde vara med och dela taxikostnad in till stan, vilket passade mig alldeles utmärkt. Nu slapp jag leta upp hotellet mitt i natten (kl 21-22)! Dagen efter fick jag av hotellpersonalen gånganvisning till tågstationen, där jag mötte andra esperantister efter ett tag, och begav mig iväg till Szombathely (uttalas "sombathej").

Hemvägen var lite mer spännande, eftersom jag inte hade någon aning om hur jag skulle göra för att hitta tillbaka till flygplatsen, och än mindre hur jag skulle göra det i tid! Dessutom var jag tvungen att åka en dag innan alla andra, så nu var jag helt ensam på min färd!
Jag började med att gå till tågstationen två daggar innan jag skulle åka iväg för att skaffa biljett. Biljettkassörskan kunde varken engelska, tyska eller esperanto (det sista frågade jag inte ens om...), så jag knåpade ihop en fin liten lapp som såg ut ungefär såhär

1/8 →Budapest ~09

Jag fick följande spännande svar:

NO TRAIN
TOMORRO

vilket ju gick att tolka lite hur som helst...
Klart var iaf att om tåget gick som jag var tvungen att komma på så var jag antingen tvungen att gå upp runt 5 sådär (efter kanske 3 timmar sömn), packa ihop min luftmadrass och se till så jag verkligen fick med mig allt, eller låta bli att sova sista natten, och vara uppe och ha trevligt med folk till runt kl 5. Gissa vilket det blev... :)
Runt klockan 1-3 nån gång på sagda natt, så råkade jag stöta på den tredje svenska personen på lägret, och vi började småprata, och råkade komma in på resan hem. Det visade sig att hon hade anlänt till samma flygplats som jag, och precis visste hur man skulle ta sig dit kommunalt! Skönt, då slapp jag bry mig om hur jag skulle ha råd med taxi!
Några timmar senare, runt klockan 5, gick jag ner till tågplatsen, där biljettluckan var öppen och det bara var att köpa expresstågsbiljett till Budapest! Knappt tre timmar senare steg jag av på en av alla tågstationer i Budapest och försökte leta upp tunnelbanan (enligt svenskan skulle jag åka blå tunnelbana till ena ändhållplatsen, och därefter ta någon buss ut sista vägen).
Tunnelbanestationen var under uppbyggnad, så istället för ingång möttes jag av en stor plywoodskiva. Jaha, vad nu?
Verkade som att folk vek av i någon annan riktning, så jag följde strömmen, och mycket riktigt så fanns det en uppgång lite längre bort bortom vilken det fanns en ny trappa ner, och ett litet bås som sålde något jag antog var tunnelbanebiljetter.
När väl kön till båset var slut, tog jag fram mina papper, pekade på mitt slutmål (flygstationen), och fick ett gäng suspekta små papperslappar i utbyte mot lite inhemsk valuta.
Glad i hågen gick jag nu ner några trappor till, stämplade min biljett i någonslags maskin, gick ner ytterligare en trappa och ställde mig på den perrongen som fanns, hittade en karta och började orientera mig.
5 linjer gick det. 5, och där jag var gick bara en tunnelbana åt varje håll.
Var fanns de andra? Vilket håll skulle jag?
Vid det här laget började dessutom min energi ta slut, då jag bara hade ätit lite smörgåsar under natten, och behöver ha ett relativt stadigt matintag som diabetiker för att inte förlora ork och tankeförmåga.
När jag nu satt här och undrade om den blå färgen på spårvagnarna möjligtvis kunde innebära blå linje, och vilket håll jag nu skulle (det fanns inga indikationer någonstans, såvitt jag såg, på vilken sida perrongen som jag skulle stå för att åka åt rätt håll) så hörde jag röster på svenska ! Jag reste mig upp, gick fram och frågade om de möjligtvis kunde veta vägen jag skulle ta.
De visste, och mer än så: De skulle samma väg som jag, så att de passerade den hållplats de anlände till när de dagen innan hade åkt närtåg in till stan från samma hållplats jag skulle till!
Följdaktligen ändrade jag mina planer, och steg på samma tunnelbanetåg som de. (Tydligen var det den röda linjen! Tur jag inte begav mig iväg på egen hand...)
Efter två stationer bytte vi till en annan vagn, som tydligen både var blå och var den blå linjen, och jag åkte med dem två hållplatser i motsatt riktning mot vad jag skulle ha gjort om jag hade följt tipset jag hade fått natten innan. Där tackade jag för vägledningen, önskade dem lycka till på formel-1-racet de skulle titta på, och fortsatte vidare in i ett stort underjordiskt tunnellandskap med affärer längs väggarna.
När jag hade gått runt lite märkte jag att det fanns skyltat upp till diverse tågspår, men det tog ändå c:a en halvtimme innan jag hittat upp till den centrala delen av stationen.
Här irrade jag sen runt sökande efter en tidtabell där jag kunde se när mitt tåg skulle gå (klockan var nu framåt 10-10:30, kanske). Efter ett tag lyckades jag hitta den enda tidtabellen som var utsatt på hela stationen, sökte noga igenom, och insåg att det inte fanns något tåg som hade min destination med!
Det närmaste som fanns var de som hade min flygplats med i kursiv stil mitt i en mening med ungerska ord som kunde betyda lite allt möjligt. Ingen utav de stora AIRPORT-tågen skulle dit jag skulle.
Vad göra nu?
Efter ytterligare ett litet tag hittade jag en resebyrå, där jag på hackig engelska (användande precis så många ord som behövdes för förståelse, men inte fler) frågade mig fram om huruvida det överhuvudtaget gick ett tåg till dit jag skulle, och om det isåfall gick ifrån stationen där jag var.
Jag fick ett jakande svar, och gick med lite säkrare steg (om än vingliga, hade fortfarande inte ätit något) runt och letade efter biljettförsäljningsställe.
Efter c:a 10 minuters letande insåg jag att det väldigt mycket var dags att äta innan jag fortsatte leta, satte mig på en bänk och åt medan jag funderade på vart iallsinda de kunde ha gömt biljettstationen, och om jag skulle hinna till flygplatsen innan det var för sent, och om jag kanske borde ha tagit den blå linjen åt andra hållet istället, då jag plötsligt hörde "man måste gå in i dendär gröna!". Återigen hade några random svenskar räddat mig! Mamman i en barnfamilj, som väldigt mycket såg ut som att de letade efter biljettstation, hade yttrat meningen för sin man, och när jag ätit upp letade jag upp den gröna porten som såg ut som en återvändsgränd med en liten kiosk i änden (vika på ungerska heter "menü"), och mycket riktigt! I änden på den lilla tunneln fanns det till vänster en liten ingång, innanför vilken det öppnade sig en stor perrong med informationsdisk och över 10 biljettförsäljningsluckor!
Jag ställde mig i en kö, pekade på flygplatsnamnet och fick en biljett för 300 forint (jag var nu uppe i c:a 1000 forint, 42 kr, vilket var ungefär 1/5 av vad en taxi skulle ha kostat mig). Gött! Nu gällde det bara att hitta varifrån tåget gick, vilket ju var speciellt krångligt då inte min destination stod på något tåg...
Jag beslöt mig för att detaljstudera tidtabellen igen, vilket inte gav något. Inte heller gav det något att studera den stora tavlan med avgående tåg, förutom att jag såg att det tåget som hade min flygplast som info i en liten sidotext skulle gå klockan 11, dvs 5 minuter senare. Vågade jag chansa på att det var det tåget? Det kunde lika gärna stå att det skulle dit som att det inte skulle dit, eller att bussar anslöt vid stationen som stod ovanför infotexten, eller nåt helt annat...
Jag beslöt mig för att kolla i infodisken, skyndade mig dit, stod i kö, visade min biljett och frågade varifrån tåget gick, fick reda på att tåget jag skulle med gick samtidigt som tåget jag misstänkte var det jag skulle med, lade ihop ett och ett och steg på tåget en halv minut innan det åkte!
...men vilken hållplats skulle jag nu av på?
Fanns hållplatsen jag skulle av på, eller var det hållplatsnamnet ovan jag skulle ha hållit reda på, för att kanske därifrån ta en buss?
Där! Den kanske det är!
Jag reste mig upp, och, nedtagandes mina väskor från väskhyllan, frågade ett äldre ungerskt par framför mig om detta var hållplatsen jag skulle av på. Samtalet gick ungefär till såhär:
Jag: *visa biljett* "itt?" *peka nedåt*
De: "Nem,<ungerska>" *peka framåt*
Jag: "köszöröm" *sätta sig ner igen*
Fel hållplats, alltså.
Tur att jag vågade fråga!
Och bevisligen behövs inte (talat) språk så mycket som man tror...
Efter några hållplatser visade mig paret att det var dags att stiga av, fick ytterligare ett tack av mig, och sen följde jag några människor de sista 50-100 meterna till flygplatsen... DET GICK!
Efter detta följde lite softande och tedrickande på ett café (tips: om man har en vacker nyinköpt t-shirt är örtte inte rätt sak att spilla på sig), en köttbricka med tillhörande baguett och att ligga och vänta på incheckningen...

Vilja

Hm, konstigt.
Verkar som att jag vill förändring ändå...
Det där med att titta på film är inte lika intressant längre. Nu vill jag istället orka lära mig esperanto.

Tillbakablick

Någonting slog mig just: På IJK var det aldrig så att jag fann mig nödgad, eller ens hade en tanke på att dra upp min livshistoria. Mitt förflutna spelade liksom ingen roll där. Jag bara var, just då, och tänkte och kände i nuet.
Ja, till och med kände.
En klart intressant kongress, var det... Skall försöka skriva ner lite fler glimtar ifrån kongressen när jag orkar/får tid/kommer ihåg...

4 timmar kvar...

Om 4 timmar kommer jag att ta pa mig min packning och ga ner till tagstataionen, lamna alla trevliga manniskor och aka tag till Ungern, dar jag forhoppningsvis far tag pa en taxi sa jag kan komma till flygplatsen varifran mitt tag gar...
(Val hemma kan jag sen skriva med åäö...)
Trakigt att lamna alla manniskor, men bra att fa komma hem och bli frisk ifran forkylningen jag skaffat mig genom att inte sova...
Har haft riktigt trevligt, men nar man inte vill missa nagot sa ar det latt att somnen stryker med...
Har lart mig en hel del esperanto pa den har resan, och haft det trevligt, pa det hela taget...
Nu skall jag ata lite kvallsmat och ga tillbaka till trevliga flickor och dansande manniskor...

Host och hej. Syns den 3:e, for er som skall dit....

La bonan lingvon!

Nu har jag varit har i ungern sen i fredags, och pratat esperanto med trevliga manniskor, skona kvinnor och allmant folk.
Den borjar komma sa smatt, esperantokunskapen, men jag ar definitivt inte i nagot tillstand av att kunna prata flytande an.
Nar jag satt pa tagstationen till szombathely (uttalas "sombathej"), insag jag att folket runtomkring mig var precis som i sverige, forutom att de rakade prata ett annat sprak! Kanske inte sa markvardigt, men det ar anda nagot som man inte riktigt forstar innan man gor det...
Kanslan har pa konventet ar att alla egentligen pratar svenska (vilket verkar vara min hjarnas definition av att prata samma sprak), fast vi pratar esperanto iaf, liksom bara pa skoj...
Det ar en del folk som "krokodilar", dvs pratar pa sina respektive modersmal, men det far man ta... De lar sig nog sa smaningom.
Jag har hitintills bara sett tva afrikaner (fran "bogolando", fransktalande), och bara en utav dem kunde tala esperanto... Forovrigt finns har 9 Japaner, 1 korean, 2 vietnameser, ett gang fransoser (en riktigt sot), ett fett gang slaver fran olika lander, katalaner (esperantister erkanner tydligen katalanien som ett eget land), spanjorer, nan mexikan, britter, daner, norrman, islandare, tyskar (en sot tyska, vars namn jag tyvarr glomt...), matematiker, sprakvetare, programmerare, sportintresserade, festmanniskor, och sa vidare, och sa vidare...
Tydligen var vi 64 personer (av c:a 400) som var pa IJK for forsta gangen nar vi kollade igarkvall efter att ha fatt se smakprov pa diverse kampsporter (aikido, nan mer japansk och kickboxning) (kvallen innan var det en helt enormt bra dansuppvisning, foljt av ett lika bra korridorsdisko (min troja gick att vrida ur efterat!)). Tydligen ar jag inte ensam... :)
Pa det hela taget har jag det ratt underbart har, trots varmen (som faktiskt lyckats ge mig en solbranna nu! (glomde solkramen den forsta "exkursionen").
Har lart mig runt 10 nya ord pa esperanto, och glomt bort runt halften av dem igen. (Bland annat ordet for "lyssna". Tur jag kan ordet for "höra")
Idag ar det exkursionsdag. Exkursionerna kostar pengar, och jag kanner att jag kan behova en dag da jag tar det lugnt, sover ut och bloggar, sa jag sparar mina pengar sa jag kanske har rad att aka pa "la esperanta kultura festivalo" i danmark den 7/7 2009! Dit skulle jag till och med kunna ta med mig fiolen... :)

Ungern!

om en och en halv timma stiger jag på tåget som tar mig till flygbussen som tar mig till flygplatsen där tåget bor som skall flyga mig till Ungern. Väl där skall jag leta upp var mitt hotell, som ligger 15 km bort, är någonstans. Alldeles själv. I ungern. Där de inte kan något språk som jag kan. Själv.
Tänk va många fördomar jag kammer slå sönder på den här resan...

En timme kvar av mitt liv!

Får se hur nästa liv blir...
Ungern först, och sen så....

Gud är inte god.

Nu har jag varit hos en gammal man i några timmar och pratat om allt möjligt, och främst kyrkohistoria, kyrkoinriktningar och gudsegenskaper.
Att Gud står över godhet och ondska är något jag inte har tänkt på innan. Skönt, då verkar inte allt så ologiskt längre... Allt behöver faktiskt inte vara ont eller gott!
Den synen på dopet som kyrkan har haft genom tiderna var också lite intressant att höra om; att det är genom dopet den enskilde får del av kyrkan och kyrkans vetande, och att det inte blir avhängigt den enskilde medlemmens kunskapsnivå...

blogofs.

Nu har jag lyckats få mitt lilla filsystem att skapa mappar inuti mappar, och har fått en gullig liten mapphirearki. Nästa steg blir antingen att lyckas skapa filer (massa extrafunktioner för det) eller att sätta sig in i googles api.
Eller kanske att städa rummet?
9 dagar kvar till Ungern nu...

firande

Av allt som har hänt mig de senaste dagarna börjar jag med att blogga om det senaste, nämligen att jag äntligen har lyckats orka bygga ett filsystem som fungerar!
Visserligen gör det inte så mycket än, men jag verkar ha fått grundstrukturen rätt!
Nu gäller det bara att få bukt på googles bloggnings-API, och hur man leker med shttp i perl, så skall det nog bli ett blogofs trots allt. Speciellt eftersom jag håller på och packa, och det då blir en massa flyktande...
Jag kom alltså in på klostret, och kommer vara där från och med den 10:e Augusti.
Så nu håller jag på (eller borde hålla på) och packar ihop mitt rum, vilket just nu tar sig uttryck i att jag sorterar papper, går runt rastlöst och flyktar framför datorn.
J. kom hit i morse och bjöd på frukost. Det var trevligt, och fick mig dessutom att komma upp i någorlunda tid. För nu har det börjat knasa sig igen med tiden.
Hade en dryg vecka då jag hade såndär stereotypisk normal dygnsrytm...
Är iofs helt otroligt trött just nu, så jag kanske fortfarande är inne på det där med normala dygnsrytmer...
I helgen var jag nere och firade mammas 50-årsdag nere i Tvååker med mammas sida av släkten. Var en tös där jag lekte med en del, så nu har jag klösmärken på överläppen. :)
Vi spelade fiol där, jag och min syster... Var en allmänt trevlig tillställning, på det hela taget. Innehåll: lekar, tårta, kaffe och mat, typ. Och lite småprat, som det skall vara.
Hittade en 22"-skärm i grovsoprummet på väg hem igår, vilket blev början till min dygnsförskjutning, eftersom jag var tvungen att stanna uppe till kl 3 och se om den fungerade ordentligt ;) (Det gör den i princip. Lite färgförskjutningar i ena kanten, men att kunna köra 1600x1200 utan problem är klart värt det...)
Nu är jag nog för trött för att blogga mer, tyvärr. Förhoppningsvis kommer jag kunna göra det utan att starta X i fortsättningen, så jag inte distraheras av allt annat bös...

Nog är jag musiker, alltid.

Intressant!
Normalt så brukar inrolåten till animeserier vara dräglig, serien intressant och outrolåten rent bedrövlig, men det enda som får mig att titta på ett avsnitt till av .hack//Roots är avslutningslåten!
Riktigt bra gjort av dem, antar jag...

Dansmatta.

Nu har mina grannar fått stå ut med lite bas- och takdunk i c:a 45 minuter igen.
Tror jag de tål. Har inte hört några klagomål än.
Så nu har jag stövlat in i duschen efter att drypa av svett och ha en puls högre än jag vågar räkna...
Dessutom är det ju roligt! :)
Skall nog kunna bli form på mig än...

Anti.

Jag verkar spendera en stor del av min verklighet åt att reagera mot livshållningar. Ett gäng folk i min umgängeskrets är veganer, miljö- eller omvärldsmedvetna eller kapitalister, alltså är inte jag det.
Många av mina vänner är logiska, alltså är inte jag det.
En del av mina vänner har ett etablerat svenssonliv, och har funnit sig i samhällets regler, alltså gör inte jag det.
En del av mina vänner reagerar mot det etablerade samhället och förespråkar en revolution, alltså gör inte jag det.
Många av mina vänner är optimister, alltså är inte jag det.
Många av mina vänner väljer att kasta bort intellektet och umgås snarare än att kritiskt granska saker, alltså gör inte jag det.
Många av mina vänner har en stadig tro, eller ger sken därav, alltså gör inte jag det.
Jag reagerar mot det mesta, alltså gör inte jag det.
Min stundande klostervistelse är samtidigt en handling av oöverträffat trots och oöverträffad underkastelse.
Alltså utför jag den.

Vägen hem gick inte genom Liseberg.

"70kronorärjulitedyrtmenärdetsåmycketijämförelsemedtill
exempelmatellerkanmantänkasåhmojnuköptejaghundrakort
vilketjufaktisktärdyrareänlisebergsinträdevorejufaktiskt
rättkulkansketräffamalinliteochseomdetärnånsöttjejsom
dansardansmattasommankanbjudapåendansellertvåfastjag
harjuintemedinsulinsprutanoch..."

Vakenhet

Det blev tydligen bara 6 timmars sömn, sen bestämde sig kroppen för att inte vilja somna om mer.
Med tkanke på hur det går på nätspelen nu, så behöver jag nog sova lite till.
Men det tar jag igen ikväll, kanske...

Poof.

Nu har jag lagt c:a 3-4 timmar på min syntaxfil, och mitt huvud är alldeles slut, och så även dagen, tydligen.
Det blev visst inget dansmattande idag.
Till råga på allt verkar det redan finnas en highlightingfil för lojban, som vida överstiger något jag skulle kunna konstruera.
Alltid lärde jag mig väl något.

Highlighting

Håller på och skriva en syntax-highlighting-fil för lojban till vim.
lojban har dock vissa saker för sig som är rätt svåröversättbara... cmene får till exempel inte innehålla "la", "doi" eller "lai", vilket innebär att jag behöver hitta på en filtrering som matchar alla strängar som slutar på konsonant och . förutom de som innehåller orden "la", "doi" eller "lai" någonstans. (Det är svårare än det låter...)
Förutom detta verkar det dock lyckas rätt bra.
Fast jag funderar på om inte min studietrötta hjärna håller på å ge med sig lite nu...

Vill du ha en jordgubbe?

På vägen hem från kamerainlämningen slumpade jag in på ICA MAXI, liksom bara för att, och det föll sig så att jag köpte en massa kökutilier, typ disktrasa, diskhandduk o. dyl. På vägen ut köpte jag en faktum och en burk jordgubbar, som jag sen gick runt och bjöd på när jag stod och väntade på spårvagnen. Den första jag frågade om han ville ha jorgubbar tackade ja, och sa att han även odlade själv.
Den andra människan tackade nej, sa att hon åt jorgubbar lite då och då, och kommenterade sedan vädret som "läbbigt". Senare kom vi in på att vi båda gillade åska och matematik, och i viss utsträckning datorer. Sen gick jag av vid korsvägen, gladde (förhoppningsvis) folk på vägen hem med mitt jorgubbserbjudande, även om ingen tackade ja, och sitter nu här med ett kök fyllt med nya köksgrejer, en skål, en liter mjölk, sked och en låda jordgubbar...
Idag är en såndär trevlig dag. :) (Fast jag ångrar lite att jag inte hade åkt med henne till där hon skulle av. Fast det kanske hade kunnat ge konstiga signaler eller nåt.)
Nu skall jag hur som helst äta jordgubbar, och sen försöka överleva resten av dagen på något fint sätt.

.ui

Nu har jag läst lite om lojbans "attitudinals".
Kul med ett språk där man kan uttrycka känslor i ord på det viset.
Förhoppningsvis kan jag lyckas lära mig tala det nån gång... (Ordträning är inte min starkaste sida.)
Då kameralagningsbutiken var stängd igår när jag gick dit, skall jag nu göra ett nytt försök att lämna in min kamera...
Dygnet är förövrigt nästan ok fortfarande. Råkade sova 12 timmar, så jag vaknade runt 11 idag.
Synd när man bjuder folk till fester, och det sen inte blir av riktigt. Får hoppas inte känslor sårades för mycket.

Hmm...

Nu sitter jag här i en smutsig t-shirt och en för stor mage och känner mig oattraktiv...
Änna dags att ta tag i saker snart...
Nu skall jag iallafall lämna in min kamera på lagning.
Sen fixar sig nog resten automatiskt.

Vitaminer

På väg från att ha hämtat min kamera (som har gått sönder, och som jag om ett gäng mackor skall lämna in på lagning om butiken har öppet, nu när jag faktiskt har en dygnsrytm kompatibel med övriga världen) hos hon som jag varit på inflyttningsfest hos för ett tag sen pratade vi, ty hon slog följe med mig en bit på väg till gymmet, bland annat om solens d-vitamininnehåll, och jag framkastade teorin om att det kanske var mitt myckna mjölkdrickande som bibehöll min vitaminnivå trots solbrist. Väl hemma nu kontrollerade jag min hypotes, och det verkar som att den ekologiska mellanmjölken innehåller d-vitamin, men inte a-vitamin, medans arlas "gammaldags mjölk" innehåller motsatsen! Skumt...

Tidsförskjutning.

Nu har jag precis druckit en jolt, efter att ha varit ute och haft det trevligt och handlat lite saker (bland annat en batteridriven rakhyvel!). Lejonet och björnen hade öppet när jag kom till fokus, för första gången på mycket länge.
Om jag har riktig tur så orkar jag vara vaken i fyra timmar till, så jag kan gå på kvällsmässa innan jag somnar. 24 timmar uppe, det skall jag väl klara...

Sova.

Hm. Lustigt.
Jag stängde ju av datorn.
Tog av mig kläderna, borstade tänderna och lade mig i sängen.
Så hur kommer det sig då att jag sitter här igen?
Måste va magi eller nåt.
Har iaf börjat sortera igenom en av de stora pappershögarna jag har nu.
Alltid något! (Sen att jag börjad med det klockan 06...)

Nu har jag varit och köpt mat, så jag kan leva ett litet tag till.
Bröd, ost och ännu mer bröd. Och oregano.
Det var på sätt och vis skönt att komma ut härifrån, tvinga sig ut och känna den härliga varma nattluften.
Fås att inse hur mycket man längtar efter att inte vara ensam, att kunna vara ute med någon hela natten och bara ha kul.
Inte sitta härinne och falla ner i dekadens och ensamhet.
Det är synd, det där att man inte kan köpa allt för pengar.
Fast snart har jag nog inte ens pengar längre.

.*

Sitter här och lyssnar på Bobby Mcferrin och tänker på hur trevligt det vore om de där otroligt bra bloginläggen man skriver i huvudet på väg hem skulle fastna här...
Man kan inte få allt, kanske... Försöka kan man alltid...
Det här blir nu ett såntdär inlägg där jag försöker berätta allt jag borde gjort förut. Håll i er.

Min dygnsrytm just nu är lite skev sen jag var på inflyttningsfest i lördags. (Tyvärr glömde jag min kamera där. Skall ta och åtgärda det där så småningom...) I förrgår gick jag och la mig klockan 10 igår, vaknade 14 och åt frukost. Efter middagen hann jag precis med att dansa lite dansmatta innan jag duschade och precis hann in på ICA focus klockan 22:59. Jag har nämligen tröttnat på att inte få igång grafikdrivrutinerna, och har därför installerat ubuntu, där saker löser sig mer automagiskt (tills allting krashar(?)). Dansade tills huden började blänka och droppa, och sen fortsatte jag ett tag till... Förhoppningsvis kommer detta nöja hjälpa till att få min figur att bli mer estetiskt tilldragande för det motsatta könet. (Sicka besvär man gör sig...) Har även börjat göra armhävningar och situps i väntan på att kvällsmaten och frukosten skall bli klar. Verkar som att detta fått mig att bli mer rastlös när jag sitter här framför datorn. Vill liksom ut och röra på mig helt plötsligt. Är nog bra, och så.
Skall försöka ordna upp min dygnsrytm till på onsdag eftermiddag, då jag måste vara vaken och i Mölndal för att gå introkursen som gör så mamma kan övningsköra med mig och min syster sen. (När nu det blir av...)
Det gick förresten bra att gå in till skolan och slåss.
Lyckades till och med med konststycket att gå iväg utan att ursäkta mig, vilket tog en del viljekraft.
Hur som helst så börjar det bli lite tråkigt det här att sitta här och vänta på att någon någon gång skall vara ledig så jag kan få leka med dem. (Hade jag varit mer företagsam hade jag väl sett till att städa (och packa ihop allt i) rummet, men som det är nu vet jag inte riktigt var jag skall börja med det där... Skall ju flytta ut om en månad (vart vet jag inte än, dock... Får kanske reda på hur det går med klosterplanerna om en halv månad), så det börjar bli lite ont om tid nu...) Har en person jag skall försöka mig på att ringa igen. Med lite tur kanske hon är hemma den här gången... För att fatta sig kort så har det väl skitit sig lite granna, det här med att inte skaffa sommarjobb för att kunna ha tid att umgås med folk... Å andra sidan kanske jag behöver ha lite tid för migsjälv...
Svårt att inte slösa bort den, bara...
På festen i lördags (där jag tappade min kamera) gjorde jag en pärlplatta, drack upp en flaska vin som jag trodde jag hade gjort slut på för länge sen, pratade med diverse folk, av vilka nästan samtliga hängde på #iccarus (många nya ansikten där nu för tiden...), var med om Slaget om mitt skärp (vilket helt klart var en utav höjdpunkterna på festen), och fick reda på att det kanske är mer unikt än jag tror, det här med att tänka sig in i hypotetiska situationer där man möter folk och interagerar med dem (nu på väg hem var det nån person i ett hypotetiskt sammanhang som frågade mig hur min syn på livet såg ut... En riktigt svår fråga var det, kom inte på nåt vettigt svar faktiskt...)
Jag har bestämt mig nu för att försöka fortsätta med idén att utveckla ett "blogofs", så jag kan blogga i terminalläge och lite när jag känner för det. Eller kasnke mest för att det skulle vara kul att få det att funka.
Kanske får lära mig att skriva dagbok för hand igen... Fast... Jag vill ju att folk skall bry sig om vad jag har gjort...
Vilket snabbt för mig över på det där med varför jag vill ha en respektive i mitt liv, vilket är ytterligare en fråga som jag har gått och tänkt på en del... Jag tror att en del av svaret är att jag vill ha någon vid min sida som jag kan prata om alldagliga händelser med, någon som tycker om mig för den jag är och som jag får tycka om så mycket jag kan.
Sen är säkert kärlek mer än så.
De säger så iaf, de där som vet.
Kanske reder upp sig, det där, om jag nu kommer iväg till klostret.
Hm, kanske är dags att sova nu...
Eller försöka övertala sigsjälv om att sluta titta på skräpanime iaf...
Krypa ner i min ensamma säng, och kanske läsa lite mer ur 1984, som jag lånade sista exemplaret av på stadsbiblioteket i torsdags...

Glashus.

Nu försöker han dra mig in i sina klor, sitt nät av begär som skall tillfredställas.
Men jag orkar inte, och kämpar emot; blir till den som är ond och tillfogar skada.
En lärdom jag har gjort, om än den säkert kommer glömmas bort, är att jag kan vara som jag bör enbart tills min kraft tar slut.
Och den har nästan tagit slut nu.
Imorgon skall jag in till skolan och slåss för min överlevnad som människa och mänsklig.

Dikt.

Vinden vänder i mitt inre. Men vartåt, det undrar jag.
Tankarna och känslorna, som var de ett andetag.
Skiftningar och glirningar åt håll som jag inte vet.
Vad är sanning, vad är lögn, och vad är då verklighet?
Vart mitt inre är på väg, och vad som med mig har skett...
Att gå framåt, steg för steg, det är inte alltid lätt.
Står jag vid ett vägskäl nu, och kanske bör hoppa ut?
Vart skall jag ta vägen då om allt som jag vet tar slut?
Kunskap, vilja, tvång och list och känslor och snusförnuft...
För att orda vad jag känner kräver jag mera luft.
Instängd är jag nu på sätt som jag inte riktigt vet.
Nånting växer inom mig, men vad är en hemlighet.
Var är vishet, var är Gud och allt som jag håller av?
Skall jag nånsin komma fram till sanningens ljusa hav?
Havet lockar mig, det ber mig simma tills jag kan allt.
Jag är både döv och blind och korkad och stum och halt.
Vad är frihet? Är det blott att följa sin egen stig?
Är det kanske att få bo hos den som vill väl med mig?
Kluvenheten inom mig blir större och mindre jämt.
Tvenne vägar följer jag tills livet blir som ett skämt.
Välja måste jag om inte jag skall förbli som nu,
(vilket också är ett val, men sämre än dessa tu.)
Jag försmäktar, jag förgås och vet inte riktigt ut.
Vad som händer får vi se, och nu så är dikten slut.

Tänka tänka tänka...

zeitgeist

matematiker

trusted computing

propaganda

Kanske jag borde bli matematiker på riktigt?

Skall bara lära mig känna och leva först...

Undrar hur man får den stora dumma massan att bli medveten och aggresiv?

Det vore coolt att vara en av dem som verkligen känner Gud... Hoppas det blir så!

Esperanto och lojban tänker jag iaf lära mig nån gång... Tydligen känner många jag har pratat med någon som talar esperanto... Kanske säger nåt om snittet människor jag pratar med, kanske inte...

Europeiska centralbanken har iaf aldrig känts så skrämmande som nu...
Jag är glad att vi inte har euro, även om vi ändå är alldeles för djupt inne i det hela...

Det känns som att vi går mot en mörkare framtid...

Anslag.

Hon var söt. Riktigt söt.
Stod där med sin väninna vid mjölkdisken och pratade.
Mig såg hon inte, men o, vad jag såg henne!
Vackra anletsdrag, svart kjol, glasögon och långt mörkt hår...
Gick vidare tillsammans med T, och kände mitt inre beröras.
Det kan vara hon jag gick matstaten ihop med för några år sen.
Marinbiologi tror jag det var hon läste...
Såg henne igen vid kassan, tre-fyra kassor bort, försvinnande ur mitt liv, kanske för alltid.

Jag får träna mer.
Så jag syns.

Hemma igen!

Äntligen hemma från grekland!
281 olästa mail, ingen mer stekhet sol, folk som förstår vad man säger, och en dusch som jag inte är allergisk mot!
Kommer nog sakna personklimatet lite, och den goda στιφαδο:n, även om den bara var "på riktigt" på ett ställe där jag testade den.
En utav dagarna hittade vi en riktig sandstrand att bada på! Var trevligt, om än lite väl salt i havet...

Nu skall jag nog försöka ta å sova lite, efter de tidsomställningar och dygnsförskjutningar jag har varit med om de senaste veckorna!
Äntligen ledigt och lov!

Dusch.

Vad brukar ni göra när ni duschar?
Nu kommer jag precis ut ifrån en halvtimmesdusch, där jag i huvudet genomlevt en lång diskussion med tänkta motparter om huruvida det finns något skäl över huvud taget för ateister att inte göra om sina döda till mat. Det var någon som drog till med nåt evolutionsargument efter ett tag, och det var väl det mest giltiga utav det som dök upp...
Skulle vara intressant att ha diskussionen i verkligheten nån gång.

Nu bär det av till Grekland!

Kommunitet.

Kandidatarbetespresentationen gick jättebra! Tack Gud!
Efter sagta presentation, som var i tisdags, åkte jag iväg till Bjärka-Säby för att pröva på att leva där som husfolk ifrån tisdag kväll till igår måndag...
Det har verkligen varit en händelserik vecka, och jag har inte hunnit smälta allt än.
Imorgon bitti skall jag dock iväg till Grekland i en vecka, så det blir inte så mycket smältande gjort än på ett tag...

Meta.

Det är lite intressant på sätt och vis att titta på ett serieavsnitt om beroende, när själva tittandet är ett beroende för mig.
Känner igen mig storligen...

20mmol/l

Idag har allt gått åt skogen.
Ingenting av det som jag behövde åtstadkomma med skolan idag har jag gjort.
Delvis kan det skyllas på ett rekordhögt blodsockervärde, men nog har det även lite att göra med de 10 avsnitten star trek jag har sett...
Nu gäller det bara att lyckas låta bli att lägga mig i tid, så är dagen fulländad.

Nattaktiv.

Och så nu, klockan 02 när jag är på väg upp från köket med mina två timmar försenade nattsmörgåsar, så knackar det på utanför, och jag får besök utav en som just har vaknat...
Inte heller i den här världen är jag ensam.

Oensamhet.

De kom!
Rummet fyllt med folk, och djupa samtal inpå småtimmarna, kramar och omtycke...
Nu bor det en värme inom mig igen, som jag inte känt på ett tag.
Kvalitetstid. Kanske är det det jag värdesätter...

Potentiellt kan jag till och med lyckas somna nu.
Kanske.

¬∀

Igår var jag och hälsade på i det lilla franciskanerklostret i Jonsered. Broder Frans-Eric höll ett föredrag om klosterlöften och kallele i allmänhet. Han talade om den rike mannen, vars kallelse att sälja allt inte gäller alla, till skillnad från exempelvis budet att älska dina ovänner.
Kan jag ta till mig det, tro?
När jag kom hem efter completorium så var det iaf första gången på minst en vecka som jag la mig i tid istället för runt klockan 06.
Det blir nog bra med klosterliv för mig om några månader.

En dags små upptäckter i bilder.

Så här såg det ut bakom datorerna när vi hade knåpat med kandidatarbetesrapporten i några timmar.

Här är den, i egen hög person!

På väg till sista styrelsemötet med Credo såg jag dessa blomfyllda buskar.

En vallmo, som var helt rund hittade vi när K gjorde mig sällskap ner till korsvägen efter styrelsemötet...

Fina moln!

Utanför svenska mässan, på väg till Focus, dit jag gick för att proviantera, så hade de styvmorsvioler i alla möljiga färger!


De här svarta gillade jag speciellt...

Lisebergstornet ser rätt skumt ut speglat i de här fönstren...

761:an till Heden verkar gå om 二 minuter... :)


En man ligger i gräset och leker med sin stora mörkbruna hund... De såg ut att ha trevligt...

Skickar även med en bild på gårdagens nattamat, bara för att den var så trevlig!

"Frisk"

Om jag försätter mig under tillräckligt stor fysisk stress, så känns det nästan som att jag är frisk.
Farlig drog, det där...
Får nog ta å sova nu iaf.
Synd, hade verkligen velat gå på lektionen...

Sova.

Jag kom isäng redan klockan 23, och somnade nästan omedelbart.
Kl 01 vaknade jag, och försökte somna om.
I vanlig ordning tröttnade jag på denna fruktlösa aktivitet efter c:a 10-20 minuter, ansåg min sömnlöshet bero på matbrist och gjorde iordning en måltid åt mig.
När jag åt såg jag på ett avsnitt star trek, och 4 avsnitt senare var klockan 05:23.
Undrar när idag jag kan få sova.

Knark

Lite fascinerande är det allt.
Nu har jag gått runt hela dagen och varit helt otroligt trött, men inte riktigt haft ro att sova, men så har jag ändå "kraft" att sitta nu, från runt 23 till 04:30 med rapporten... Antagligen handlar det om att forcera kroppen tills den ger upp, men lite fascinerande är det på nåt sätt.
Sen så har jag ätit lite choklad också, och druckit en kopp svart te.
Värsta uppåttjacket.
Får se om jag lyckas somna nu. Och lyckas ta mig upp till klockan 13.

Bortom trött

Det är svårt att stå upp.
Det är svårt att tänka.
Det är till och med svårt att sitta upprätt.

Det är också svårt att somna.

Dessutom har jag saker att göra, så jag får inte sova än på ett tag.

Det som är mest illa är att det inte verkar vara diabetesen som knasar.

Nej!

Det är svårt att neka sig saker.
Just nu försöker jag sluta slötitta på saker som inte gör mig gott, och istället koda projekt, som faktiskt gör mig gott.
Går la sådär.
Just precis för en sekund sen halvskrek jag "Nej!" (åtminstone internt) och vände mig bort.
Nu kanske det kan gå.
Ett tag.

Bönesvar!

Jag får dispans från den muntliga oppositionen, så jag kan åka 6 timmar tidigare till klostret än vad som annars hade varit möjligt!
Det här är något som jag aldrig trodde skulle hända...
Bad en massa, satte andra på att be, gick dit och pratade lite, och har nog aldrig varit med om ett sådant tillmötesgående.
Och nu har han jag pratat med tagit upp det med de andra, och jag slipper opponera mutligen förutsatt att jag är på alla redovisningar dagen innan.
Bön är rätt coolt.

Bättre.

Nu mår jag faktiskt bättre!
Tillfriskning verkar inte längre vara en omöjlighet!
Har jag riktig tur kanske jag blir frisk innan allergin sätter in på riktigt...

lilypond verkar förövrigt ha stöd för notation för kvartsnoter... Nästan så jag skulle lära mig att börja spela, eller åtminstone skriva ett stycke som slutar i dur och moll simultant... :)

Sömn.

Men inte kunde jag sova inte...
Tröttnade efter en timme, och satte mig med lilldatan och lånade grannens nät.
Nu sitter jag här framför stordatan igen.
Får hjälp via irc att debugga grafikdrivrutiner som strular.
Mår lite illa.
Är lite trött.
Och äter jordnötsringar.

Jordnötsringar.

Jag mår illa, har nästan nigen tankeförmåga och klarar knappt av att vara uppe mer än 6 timmar.
Dessutom har jag ett nästan omåttligt sug efter jodnötsringar.

Nåt är nog fel, nånstans.

Halloumi.

Efter att ha varit hos själavårdaren passade jag på att handla på Focus när jag kom in till stan. (Bonum i Gråbo hade tydligen slut på den trevliga leverpastejen jag brukar köpa...)
Kände hur orken drogs längre och längre ner under tiden jag gick, och jag orkade knappt gå hem.
Men oj, vad gott det är att nu sitta helt utsliten och äta nystekt halloumiost och lite spenat-/spältröra till!
Får verkligen hoppas jag får en full natts sömn inatt...

Hur gör ni?

Hur gör ni, ni duktiga, ni som lyckas lägga er innan midnatt, som inte fastnar i nattspindelns trolska nät eller förspiller er friskhet på hemsidor utan mening?
Igår hade jag kunnat legat i sängen och sovit kl 23.
Men nähärå, 04:30 blev det.
Och jag var verkligen tvungen att kämpa för att hålla mig uppe.
Vanor är farliga.
Och att tro att man kan lyckas själv.

.i mi tavla ko fo la lojban

Undrar om jag kan hitta nån som vill lära sig lojban med mig... :)

Konflikt.

Verkar som att de hittat på att vi skall ha kandidatarbetesopponering veckan efter tentaveckan, då jag är i klostret!
Får höra mig för huriallsindar detta skall gå till...
För övrigt är det besynnerligt hur mycket problem en liten paus kan åstadkomma när man programmerar en musikeditor...

Konserten!

Konserten gick bra!
Jag bad en bön om att jag skulle hålla, och lyckades sen på nåt skumt sätt lyckas hålla en öppen och nästan avslappnad hals under i princip hela konserten, något som annars aldrig händer.
"Dubula" ringer fortfarande i mitt huvud, och jag är glad som ett solsken.
Friskare än såhär har jag inte känt mig på länge!
Kanske om man skulle gå ut lite i det trevliga vädret... :)

Härkomst.

På vägen hem från konserten så passade vi på att passera ett hus där mormor arbetat 1954-57, "barnavärn".
Det var intressant att höra om gamla tider; hur de "anställda" sov på översta våningen, större barn fick husera på mellanvåningen och de minsta längst ner; hur de fick ta emot tuberkulosbarn, eftersom förärdlarna inte fick behålla dem, barn där föräldrarna inte hade alla papper, barn som skulle adopteras bort, barn med downs syndrom m.m... Det ger lite perspektiv på hur vi har det idag...
Intressant även hur så stor del av min familj har tjänaryrken.
Min morfar fortsatte tydligen att studera hela sitt liv.
Det är därifrån jag fått det!
Han tog hem smörgåstårta till mormor varje dag, eller åtminstone efter tentorna.
Han gick bara ut realskola, men pluggade sen igen en gymnasiekompetens på kvällarna, fortsatte med ingenjör och vidare...

Det är kul att få en pusselbit i sitt liv, varför man är som man är, vem det kommer ifrån och hur denne var, och att få se sitt levenre i historiens perspektiv.
På det hela taget känns det som att jag är en rätt lyckad bastard mellan ingenjörer och bönder, tänkare och tjänare.
Detta kan jag tänka mig att gamlingarna förr var respekterade för. De har mycket att delge oss.

Konsert!

Jag firade även igår med att köpa lite god mat på focus, och krydda den med diverse antibakteriella huskurer...

Nu skall jag iväg på genrep inför den jättefina konserten som skall hållas ikväll, med eller utan mig medverkande på scen.
Har inte sjungit/kunnat sjunga på en månad, så jag har ingen aning om hur det kommer gå. (Eller tja, aningen är väl att det misslyckas fatalt, jag hostar ihjäl mig och alla tycker lite synd om mig.)
Det vore kul att kunna vara med iaf!
Det är riktigt roliga sånger vi skall sjunga!
(Härlanda kyrka kl 18, om nån läsare är intresserad...)

Månadssjuk.

Om man har varit sjuk i en månad, skall man fira då?
Tydligen verkar jag fira med att vara inkapabel att följa med och stärka vänskapsband på Orust.
Nån som har tårta?

Tankar.

På väg mot att hämta ut min lojbanbok, så kretsade mina tankar bland annat kring följande:

Är folk i västerlandet mer oansvariga som inte föder barn i tidig ålder, så de kan vara med dem när de blir äldre och föra sin generation vidare?

En reflektion över att jag för stunden verkade vara mer aktivt filosofierande än jag normalt är nu för tiden.

Det är lite kul att jag fick 48 på ett test, där 100 var
"optimist" och 0 var "pessimist". Kan de ha. :) Passar mig perfekt.

Det är kul att vara en tänkande människa, som spontant brister ut i allsköns funderingar.

En bön till Gud om att sätta mig i en situation där jag kan få tjäna Honom bra med mitt intellekt, och en stilla glad undran över vad denna kommer bli.

Ett rätt kul sätt att spendera 10 minuter, om jag får säga det själv... :)

En perfekt dag!

Solen sken, allt var vårigt, allergin påverkade mig inte märkbart.
Nästan som om jag inte ens var sjuk!
Och det underbaraste av allt: min lojbanbok har äntligen kommit!
Det skall bli såå kul att lära sig det här språket!
Var så glad på vägen hem att jag lätt kunde mäta mig med solen i utstrålning. Kände för att skutta fram, och gjorde det även ett tag.
Log så glatt mot alla så jag till och med fick leenden tillbaka...
(Sen ringde en gammal vän, och jag tittade på en film och förklarade lojbans förträfflighet för honom...)
Nu kan det bli av.
Nu skall det bli av.
Nu skall jag lära mig det här språket.
På riktigt.

Vår!

Så är det då vår på riktigt... :)
Tog mig iväg till mösspåtagningen, förkylningen till trots.
Det var det helt klart värt!

Riksmötet.

Det var riktigt kul på Credos riksmöte i helgen.
Bra föredrag...
Kanske att jag skall bli apologet när jag blir stor?
Sitta och dra "din mamma"-skämt med skumma folk sent på natten är inte fel det heller...
Fick en del djupa samtal också. Inte fel, inte fel...

Rösten höll faktiskt hela helgen!
Hela helgen, och precis hela helgen.
Nu är nån halsåkomma på gång igen, och jag hostar och hostar...
Får se hur det blir med söndagens konsert.
Den kommer bli väldigt vacker iaf!

Tid.

Jag tänkte egentligen skriva ett långt inlägg här om alla inlägg jag inte hinner skriva, men jag har inte tid...

Mörkertid.

Hm.
Nu är jag uppe runt 3 igen.
Var rätt trött runt kl 23, vill jag minnas...
Vad väntar jag på?
Varför sitter jag här?
Vad är det jag inte vill, som gör att jag sitter kvar?
Försöker jag fly ifrån kandidatarbetet kanske?
Är det för att det sket sig idag, och därmed måste skita sig imorgon?

Nånstans känns det som att det som är fel är att jag sitter här själv, att jag inte har nån vid min sida...
Inte hela sanningen, antagligen, men ändå...

Har nu haft problem med halsen och därmed med kommunikationsförmågan i c:a tre veckor.
Förhoppningsvis är det över snart.
Och förhoppningsvis kommer jag någon gång ha någon sittande vid min sida...

Kanske är det som behövs att jag lär mig esperanto? (Eller lojban...)
Att resa ut till främmande länder, kassera svenskheten och söka finna lyckan på andra betesmarker?

Nä, nu är jag till och med för trött för att filisofiera, och tinnitusen skriker i mina öron att jag bör sova.
Kanske har den till och med rätt i det.

Japaner kan inte höra skillnad på l och r

Lyssna på
http://www.youtube.com/watch?v=2Mwh9z58iAU&feature=related
och sen på
http://www.youtube.com/watch?v=2Mwh9z58iAU&feature=related

Nu till frågan: hörde du alla "konsonanter" i den första låten?

Sömnlöshet/klagan.

Sova vore skönt.
Försökte kl 00, men då var jag tydligen för stressad för att jag inte gått och lagt mig innan för att kunna.
Lite dumt, för det är när jag är såhär trött som det är svårast att hålla sig på ytan, att inte duka under för mörkare krafter.
Och frisk blir jag inte riktigt heller, så att säga.
Oh well, när jag vaknar är det en ny dag. :)
Får se om det blir 20 avsnitt naruto nu, eller om jag lyckas sova...
Kalas imorgon kan jag nog inte gå på iaf, med min stackars hals.

Förövrigt är det kul att lära sig lojban.
Som logiker är det ett väldigt trevligt språk att ha att göra med...
Nästan så jag borde hoppa över alla pedagogiska introkurser och hoppa på hardcoregrammatiken med en gång...

Jag tänker fortfarande alldeles för mycket på henne, förresten...
Hur gör man för att börja längta efter något/någon annan?
Hoppas jag hittar någon annan att längta efter snart.
Någon som vill längta efter mig också...

Koda.

Det är trevligt att koda!
Finns lite som går upp mot att ligga lättklädd i sängen, låta tekno ljuda genom rummet och låta fingrarna flyta över laptoptangentbordet...
De första 9 timmarna av denna dag var med andra ord riktigt bra... :)

13 veckor och 5 dagar.

Nu är det länge sen vi fikade.
Jag börjar nästan bli ensam.

Får se till att försöka få tid hos själavårdaren istället.
Eller nåt.

Kandidatarbete...

Idag var första gången på ett tag jag blev riktigt ilsk!
Klockan 15:30 upptäckte jag att någon hade lagt upp en schematid kl 16-20 utan att meddela detta på annat sätt!
Fet chans att jag skall kunna vara med på den när jag har tvättid från 17:30!
Och nu sitter jag här och är sådär lagom glad över att resten av kandidatarbetesgruppen över huvud taget inte ens behagar sitta på IRC så jag kan kommunicera med dem.
Får se hur det går, det där...
Frustrerande är det iaf...

Resumé.

Igår onsdag var en såndär dag då allt gick så bra det kunde.
Hade anledning att inte gå upp i tid till kandidatarbetesgruppsveckomötet, satt och kodade och var duktig nästan hela dagen (och saker flöt på), och fixade till det så jag hade nån att spela med på lovsångskvällen idag.

Idag har jag till och med kunnat prata med folk lite.
Och det var trevligt att få träffa folk igen!
Kramar är trevliga... :)
Imorgon är det spex. Kommer bli trevligt.
Och nu, nu är det dags att sova, för jag är riktigt trött...

Angående pupiller. (Also: Min första seriestripp nånsin, typ.)

Alien.

Idag har jag hostat slem sen jag vaknade.

Igår spelade jag starcraft, och spawnade slemspottande Hydralisker.

Sammanträffande? I don't think so!

Blogofs.

Nu har jag lyckats laga gentoo-installationen på lilldatan!
Var tydligen bara att fulhacka i Error.pm, så fixade sig allt sen.

Nu har jag hittat en fuse-modul till Ruby som kanske funkar bättre än den till Perl.
Återstår bara att lära sig Ruby.
Och övertala google om att låta mig logga in programmässigt.

Varningstext.

Då folk verkar ta illa vid sig av att läsa vissa bitar av vad jag skriver ibland, så har jag nu infogat en beskrivande varning i min blogtitel.
Meningen med den här bloggen är lite att folk som har samma bekymmer som jag skall veta att det finns fler som genomgår samma grej; att se hur jag tillfrisknar eller insjuknar, och hur det går med relationer och känslor.
Dessutom är det så att jag för tillfället inte riktigt vet om jag har någon jag verkligen kan dela allt med, så den del jag inte vet om folk vill veta säger jag här istället. Pull istället för push, så att säga.
Jag vill inte vara en sån som tränger sig på. Inte på det sättet iaf. Inte längre.
Det är förövrigt bland annat därför jag gillar ärlighet så mycket.

Och talet om att jag därför inte skulle ha någon integritet, det ligger det inte så mycket i.
Ni skulle bara veta vad jag inte skriver här.
(Frågar ni snällt kanske ni får veta. Kanske inte.)

Optimism

Nä, nu är jag trött på att ständigt gå här och gnälla.
Jag vill ha ett bra liv.
Det vore najs att ha massa drömmar uppfyllda, att känna att livet har innehåll och mening just nu och inte om en vecka eller så...
Kanske är jag för kräsen, och nog har jag redan mycket nu.
(Och nu kommer "men":et!)
Men jag vill ha mer.
Jag vill slippa min gnagande ensamhet.
Jag vill kunna sova gott på natten.
Jag vill veta att det är gott ställt mellan mig och Gud, veta vad Han vill och vad jag skall ta för livsväg.
Kanske håller saker fortfarande på att förändras.
Det är lite jobbigt just nu, då jag blivit ensam igen och därmed verkligen känner av ensamheten.
Eller nej, det där var inte helt sant.
Jag har alltid varit ensam, men just nu känner jag ett extra behov av att vara ihop med någon. Eller att iallafall vara oensam.

Det hon (med andra, kanske) har gjort, är att faktiskt få mig att kanske tro på en sådan framtid.
Det kanske är möjligt, trots allt.


Jag har nästan städat färdigt nu; kom och se!

Drug addict.

Jag saknar henne.

Jag saknar hennes kramar.
Jag saknar hennes ord.
Jag saknar hennes leenden.
Jag saknar hennes ärlighet.
Jag saknar att hon tycker om mig, och lyckas få mig att förstå det.

Jag saknar henne.

Sjukdom.

Igår fredag blev det ingen konsert för min del, för att jag var för sjuk.
Kandidatarbetet tvingar mig att offra sömn på vad som känns som nonsensaktiviteter, på omänskliga tider.

Nu har förkylningen även hittat till ögonen. Gör ont att titta.
Får se om jag lyckas sova några timmar till när jag rensat halsen med lite te.

(Kul att bygga en ?:-operator i haskell, vilket var anledningen till att jag gick upp och satte på datorn...)

δ och ̂δ

Nu äntligen förstår jag haskells run- och nextfunktioner! :)

Allt som behövdes var ett gäng matematiska definitioner och en formelapparat...

(Det andra δ:t ovan är förresten ett δ med ett ^ ovanpå. Unicode suger tydligen på att representera kombinerande diakritiska tecken ovanför grekiska...)

Kort pseudoinsikt om livet.

Det är svårt att hitta nån annan, om man söker efter samma person i ny upplaga...

Sömnlöshet - en återberättelse.

I söndags gick jag upp runt 10-11, riktigt trött och utsliten efter att försökt vrida tillbaka dygnet i ett antal dagar utan att lyckas.
Gjorde inget vettigt på hela dagen pga stress, och kom framåt 23 på att jag borde ta itu lite med kandidatarbetet fastän jag inte orkade.
Runt 00:20 avslutade jag initierandet av den kandidatarbetesbok jag borde ha skrivit för förra läsperioden, och satte igång med att skriva en ansökan till Google Summer of Code (med hjälp av en läskunnig... Tack, du läskunnige.) Denna blev klar runt 04:50 sådär.
Bortsett då ifrån det lilla faktum att jag hade druckit upp 1,5l mjölk till det tet jag haft i mig under natten (4 liter? 5?) var jag nu äntligen fri att få sova...
Kunde ju jag tro att det skulle gå. Men trevligt att vara flummig var det... Kom nästan i tid till kandidatarbetesträffen kl 8, och satt där och gjorde "ingenting" (dvs skrev rapport) framtills klockan blev runt 15. Sen gick jag hem och sov, glömde vakna, och missade 3 timmar utav 3 på husgruppsnybildningsträffen. Illa, illa...
Fick iaf sedan pratat en stund med en brödpåbjudande vän som jag lärde att leka lite med regex och terminalen, så kvällen blev inte helt misslyckad ändå... ;)

Nu, dagen efter, är jag fortfarande rätt dum i huvet av sömnlöshet, men det känns skönt att jag inte kommer ha lika mycket att göra denna läsperiod som förra, så det faktiskt finns chans att jag skall kunna få sova ut vissa nätter och slippa oändlig stress.

Dags att arbeta på kandidatarbetet lite...

Tjejen snurrar medsols.

Det känns som jag måste ut, bort ifrån all instängdhet i konstiga tidsramar folk pressar på mig, bort från tråkiga populära idiotspråk, bort från meningslös stress och fåniga krav...
Kanske är det idiotiskt att ens söka ett Google Summer of Code-projekt till sommaren, men det vore samtidigt väldigt kul att lära sig kunna...
Nu är iaf rummet i princip färdigstädat.
Kanske kan jag nu börja städa även i mitt inre.
Det känns faktiskt mer fridfullt att ha det såhär, iaf...
(Har bara en liten skål med saker kvar. Och ett hyllplan. Och två jättestora högar med papper jag tänker ignorera. Och en garderob. Och en massa saker jag skall slänga.)

Idag var det halvtidsredovisning på projektet.
Kändes verkligen som att jag kunde haft mycket roligare i några av de andra projekten.
Å andra sidan skulle jag antagligen gått under om jag hade kombinerat djupstudier av predikatorlogik med flervariabelanalys...
Får försöka göra det bästa utav det jag har nu.

Bearbetning.

Nu har ögonen nästan blivit normala igen.
Försökte ta mig tid till att lyssna in Gud idag, men det gick verkligen inte att få en halvtimma ledigt.
Helt sjukt.
Iofs, jag hann inte med någonting jag föresatte mig att göra idag.
Men jag har iaf börjat på kandidatarbeteshalvtidsinlämningen nu... Får se om jag hinner med nåt innan jag skall fira A imorgon.
Just nu verkar jag vara för trött för att få till nånting mer.
Kanske kommer jag lyckas vända tillbaka dygnet en timme inatt?
Råkade fastna framför starcraft idag, så jag inte åt frukost förrän kl 19.
Hm.
Nä.
Imorgon blir allt bra.
Trallala.

Osynlig.

Nu börjar det mörkna.
Gött, då kan jag gå ut.
Ljusskygg fortfarande, med andra ord.
Men jag börjar kunna fokusera utan att det gör ont iaf.

Gött med påtvingad stillhet, kanske.

Nä.

Nä, nu får jag ta å skaffa nån jag kan ringa och umgås med jämt.
Det här suger.
(Iofs kanske jag bör testa innan jag säger för mycket...)
Skall bli skönt att få synen tillbaka imorgon iaf.

Ögonbottenfotografering.

Nu är det den där dagen igen.
Dagen då man har knarkarstora pupiller och inte kan göra nåt.
Hm, skall jag städa, eller ringa?
Hur mycket får man ringa innan saker går sönder?
Eller laga cykeln. Om nån släcker snön åt mig.

S&M

Det blev glass, O'boy och en del prat...
Får se om det här kan hjälpa mig mot vägen mot renhet kanske...
(Hon fick säga det till hennes Honom...)
Det är lite lustigt det här med integritet egentligen... Vad som man vill hålla närmast sig, och var man avslöjar det nånstans...
Det är oftast lättare att säga saker här, för här får folk skylla sig själva om de läser... Och dessutom vet jag att de vill höra.
Men hon vill faktiskt höra, och lyssna...
Jag får hitta fler såna.

"Snö och manlighet", det skulle titeln till det här inlägget kunna ha stått för.
Eller "sådd och mörker", kanske...

Det är förresten trevligt att se hur de tycker om varandra. Liksom passar ihop på nåt sätt. (Blir lättare för mina känslor att hitta sin rättmätiga plats...)
Skönt, tror faktiskt jag har "kommit över det hela", om man ser det med världsliga ögon...
Hm, det här var tydligen svårt att få ner i ord utan att det låter helt fel...
Men något åt det hållet kankse, fast inte lika "smutsigt".

Mörkret är inte helt borta denna gång.
Fick tydligen inte leecha tillräckligt mycket värme för att bli helt restaurerad...
Men en del har jag, och goda frön är sådda...
Får se vart det bär hän, om det blir nån förändring.
Det är iallafall alltid skönt att prata.

Nu skall jag sova.
Kanske.
Och lyckas.
Skönt.

Mer snö... :)

Vad det är härligt med snö!
När jag äntligen lyckades ta mig ut idag, och hade någonstans att gå, så öppnade sig en förtrollande värld mot mig!
Blev så glad så jag sprang stora bitar av vägen, och när jag såg ett tomt fält (en f.d. gräsmatta) med 3 dm snö på kunde jag inte låta bli att ta sats och kasta mig ut!
När jag kom tillbaka nyss hade någon annan gjort det alldeles brevid... :)

Snö!

Jag kom hem.
Skyndade ner mot näst sista tåget hem, för att se om det skulle gå över huvud taget i snöyran, eller om jag skulle bli tvungen att låta min stackars trötta pappa köra mig hem.
Västtrafiks hemsida hade en röststyrd datortelefonissa, som mer hjälpte oss till skratt än information.
Skulle nog inte riktigt kunna ta om han dog i ovädret på grund av en sådan sak.
Nästan framme vid tågstationen hör jag ett bussljud bakom mig, och ser kvällens absolut sista 761:a svänga in på perrongen!
Springer dit, hinner med, och åker med ända till Almedal.
Väl hemma inser jag hur tur det var att jag inte behövde gå hela vägen från Lisebergsstationen i snöyran...

Snö.

Nu är jag hos mina föräldrar.
Kanske kommer jag hem.
Ack och ve.

Återvändo.

Jag grät faktiskt på mässan idag.
Så illa mådde jag.
Skönt att ha en vän som faktiskt kan vända på sånt.
(Och att ändå nånstans veta att det inte är mig frälsningen bygger på.)
Skönt att ha nån att få berätta för. Som faktiskt bryr sig och tål att höra hur jag mår...
Lite utav värmen är tillbaka nu.
Lite utav känslan att vara omtyckt trots och för den man är.
Gäller bara att stänga ute svärtan och bevara värmen, tänka på leenden och vänligt beteende...

Nu kommer jag dock inte träffa henne på tre dagar...
Kanske går ändå, för nu inleder jag även en tredagars datorfasta.
Nu skall jag städa upp i mitt inre och yttre på riktigt. Kanske.

Avbildning.

[...]
Så krymper avståndet mellan det vi är och det vi skall bli.
Det går långsamt, det är som det ska.
Vi faller längs vägen, det är oundvikligt.
Bara vi inte ligger kvar.
Därför påminner oss helgonen oupphörligt: Du är mer än du har blivit!

Har transkriberat två kapitel ur "Ande och bokstav" av Peter Halldorf till pdf-format igen nu... (Har precis kommit till kapitel 25 av 33)
Riktigt bra terapeutisk verksamhet för någon i min sits...
Det inger lite mer hopp när man får läsa nåt som får ens inre blick att bli mer rättvänd, när man återigen inser hur felaktigt man har börjat tänka, och vad det egentligen är som räknas...

Förhoppningsvis kommer det gå bättre för en tid nu...

Träffa folk idag skall bli skönt.

Efteråt.

Nu ligger den där i bakgrunden, äckelkänslan, hatkänslan, mindervärdeskänslan.
Lite som tinnitus, fast känslomässigt...
Men håller jag ut kan den nog försvinna snart.
Om 30 dagar kanske.


Älska mig, jag orkar inte själv.

Afasi?

Så, när jag ätit upp mina smörgåsar, och är trött och har stängt av nästan alla program, vad gör jag då?
Lägger jag mig?
Stänger jag av även firefox, lägger mig och sover sött med mätt mage när jag ändå är trött och i behov av sömn?
Som ni nog förstår är detta retoriska frågor, och svaret är "nej".
Stumbleupon i sig är väl inte så farligt, men på något sätt lyckas jag ofta få det till att komma in på sidor jag inte vill. Inte egentligen. Väl?

Nu har vi den andra sidan av det hela, den som bara går på ren rutin och inte känner nåt.
Inget hat, inget ohat, mest maskinärt tillvägagångssätt.
Kroppen är för trött, sinnet är för trött, vill inte en gång till, men båda böjer sig under min nästintill okuvliga vilja att låta muskelminnet styra över förnuftet.
Det spelar ingen roll att det inte räcker med runt 500 bilder, det spelar ingen roll att jag är trött och det är mitt i fastan. Inget spelar nån roll, och känslorna är långt borta. Jag vet Reglerna. Jag har nog till och med satt upp dem själv nån gång.
Bara en svag viskning utav det som jag kanske egentligen vill återstår, en osynlig önskan om att jag redan sov och slapp det här...

Borde jag lära mig ringa nån när det blir såhär?
Men vem skall orka med alla mina samtal?

Det här var inte heller gången det gick att låta bli.
Får se hur det går imorgon...

På långfredagen och tre dagar framåt tänker jag ha datorfasta.
DET skall väl åtminstone ge mig tre dagars frist.
(Det är lite utav ett under att jag just klarat av 37 dagar...)

Nu är alla regler uppfyllda. Nu får jag sova.
Dvs, när jag borstat tänderna. En regel kvar.

T - 7600s

När jag inte sitter framför datorn blir jag riktigt trött... Kanske håller kroppen på att stressa ner?
Hatet är nästan borta nu. Tror jag iaf...
Kanske dövat av tröttheten.
Klockan ett får jag smörgåsar med eritrèansk pepparsås på.
Sen får jag sova.

Lösningen.

Sjunga första satsen ur Johannespassionen av Bach och sen gå och handla kanske var rätt metod.
Skall göra eritréansk pepparsås nu, så har jag tre timmar till jag inte kan vara framför datorn. Åtminstone inte om den skall bli god...

Autodetox.

Än så länge har det gått.
Hämtat tvätten nu.
Skall jag ringa någon?
Vågar jag jag ringa någon?
Kanske sjunga lite Bach hjälper...

Självhat/cirkelgång

Japps.
Nog är det detta som är problemet alltid.
När jag råkar snubbla in på en sida med naket, då sätter det igång.
Självhatet. Att jag inte är värd bättre än att förnedra mig själv genom att fullfölja det till sitt slut.
För jag vill verkligen inte. Jag vill få ett stopp på det, vill kunna gå därifrån och släppa det.
Men det är försent.
Hatet biter sig fast och vägrar släppa taget.
Jag reser mig upp, försöker städa, går runt rastlöst i rummet, försöker gå och hämta tvätt, men det ligger ändå kvar där som en mörk massa.
Kanske hjälper det att skriva av sig.
Kanske hjälper det att ropa på hjälp.
Kanske.
Men vill jag?
Vill jag egentligen bli av med det?
Ja! Det vill jag.
Men ändå inte.
"När det ändå är försent, varför anstränga sig..." ekar det i mitt huvud, om och om igen...
Och det är såå svårt att stå emot.
Och står jag inte emot, då sitter jag där.
Och har halkat ner ett snäpp längre ner i Mörkret igen.
Och får börja om med att försöka ta mig upp på nytt.
Tills nästa gång.

Kanske lyckas jag denna gång.
(Vore kul om det lyckades någon gång.)
Det är ju ändå fasta.